Lena hade inte fötts ond. En gång i tiden hade hon inte trott att hon kunde begå onda handlingar.

Nu däremot, visste hon besked.

Det hade varit lättare än hon trott innan. Eller svårare. Själva handlingen hade varit lätt, berusande lätt, och precis efteråt kände hon egentligen mer upphetsning än ånger. Men det var som om handlingen aldrig riktigt lämnade henne ifred. Den hemsökte henne ständigt. Även om om hon inte alltid grubblade över den, ibland kunde det gå flera timmar utan att hon ägnade den en tanke. Men så plötsligt dök det upp. Utan att hon behövde bli särskilt påmind. Som en blomma om våren eller en blixt från klarblå himmel.

 

Det var det som var det svåra. Att aldrig riktigt vara fri. Och hon visste att det skulle pågå under resten av hennes ömkliga liv.

 

Länge efteråt var det enda hon kunde minnas sina egna, sorgkantade naglar. De var spruckna och ovårdade. Slitna, trots att hon själv inte var särskilt gammal.

Det hade varit en dag om våren som inte riktigt verkade kunna bestämma sig för om den skulle bli vacker, eller dålig. Vissa stunder hopade sig de blålila regnmolnen ovanför horisonten,vissa stunder skingrades de, och även om solen fortfarande gömde sig bakom kvardröjande molnslöjor, så visste man att den fanns där.

Myren var ödslig och på något sätt illavarslande, trots att det var mitt på dagen. Kylan och fukten trängde upp ur marken och sände rysningar längs Lenas ryggrad. Och ändå var det inte hon som borde varit rädd… Mitt på myren stod en ensam tall. Den var hög och stammen var naken förutom toppen allra längst upp med grenar som avtecknade sig mot den gråblå himlen. Lena mindes hur hon hade stirrat på den där tallen, hur hon hade förundrats över att den inte hade knäckts av någon storm. Det var nästan… övernaturligt…

Efter naglarna mindes hon fingrarna, sina smala, knotiga fingrar. De som blev ännu rödare mot den andras vita hud. Lena kunde vakna på nätterna och se sina egna fingrar framför sig. Hur de greppade om den mjuka halsen, hur de kände strupen och kotorna under huden. Hur de kramade och tryckte. Först hade det inte hänt så mycket, hon tvingades vara mycket stark för att den andra inte skulle kunna slå sig lös. Sedan var det som om hon kommit åt den rätta punkten, för sedan blev allting mycket lättare.

 

Kanske var det för att platsen hade verkat så overklig som hon hade gjort det. Platsen var overklig, därför blev hennes handling overklig och därmed kanske något rättfärdigad. Inte för att Lena inte redan ansåg att handlingen var rättfärdigad. I hennes värld var den det, annars hade hon inte utfört den. Hon såg ingen annan utväg, ingen annan lösning på den mardröm hon utan egen förskyllan hamnat mitt i.

 

Kanske var det inte helt utan egen förskyllan, dock. Hon hade visserligen inte vetat om någonting när hon tagit tjänst hos Emmanuel och Siri, men hon hade kunnat gå när som helst. Och det hade hon nog gjort om det inte varit för Emmanuel…

Först hade hon inte lagt så stor vikt vid att Siri verkade en aning excentrisk. Sådana var alla damer av högre klass, det var ingenting att fästa sig vid. Det var emellertid ett par saker som Lena efter ett tag fäste sig vid. Det första var att Siris bakgrund verkade vara minst sagt höljd i dunkel. Inte verkade hon komma från en fin familj, hon talade i så fall aldrig om den. Emmanuel var brukspatrons son som hade dragit sig tillbaka i ett hus nära skogen för att ägna resten av sitt liv åt jakt och ett stillsamt leverne. Hans första fru dog i barnsäng tillsammans med deras första barn. Lena visste inte hur Siri hade kommit in i Emmanuels liv, men nu var hon där.

Det andra var att Emmanuel nästan från början av Lenas tjänstgöring som hembiträde hade visat ett angeläget intresse för Lena. Han hade inte varit som alla andra husbönder hon tjänstgjort hos. Han sa ”god morgon” och ”god natt” och han frågade hur hennes dag varit, om han kunde hjälpa henne med något, hur hon mådde. Ganska snart anade Lena att hans intresse översteg det en husbonde ska hysa för sin anställda. Hon visste inte vad det var, men de hade ett speciellt band mellan dem. Det var som om de förstod varandra utan att behöva säga det i ord. Lena förstod att Emmanuel inte var lycklig med Siri. Vad hon inte förstod var varför. Åtminstone inte från början.

Siri var en mycket vacker kvinna med långt flammande rött hår och en snövit, glasklar hy. Hennes ögon var djupa och tilldragande, men de tycktes suga in sin betraktare i en avgrund som den sedan inte kunde ta sig upp ur. Kanske var det det som hänt Emmanuel, brukade Lena tänka. Kanske hade han förlorat sig i hennes ögons djupa skogtjärnar, drunknat i dem. Kanske var det därför han tagit henne till sitt hem, till och med gift sig med henne, bara för att upptäcka att den andlöst vackra hägringen inte var mer än just en hägring. Att fånga Siri var lika svårt som att fånga ett minne, ett ögonblick, en såpbubbla som sprack i samma ögonblick den vidrördes. Inte ens att möta henne varje dag, varje natt var tillräckligt för att han skulle få tillfredställelse. Hon var hans högsta önskedröm och hans värsta mardröm. Hans instinkter sa honom att hon när som helst kunde lämna honom, det var det han mest fruktade och det han mest önskade. Om hon var borta skulle han slippa denna tortyr, ovissheten om när hon kunde tänkas gå. Hon kunde inte tämjas, inte hållas inlåst, han visste det, med hela sitt väsen. Men om hon gick ifrån honom, skulle hon också ta hans själ. Även detta visste han.

Lena förstod allt detta och hon ömkade Emmanuel. Han var inte bara en vänlg och rättvis husbonde utan också en mildsint, generös och älskvärd man. För att inte nämna stilig. Inte ens nu kunde Lena för sig själv neka till att hon dragits till Emmanuel nästan från första ögonblicket som hon såg honom. Hans varma utstrålning och hans vänliga, nötbruna ögon hade omslutit henne med en trygghet och en känsla av acceptans som hon aldrig tidigare upplevt i sitt tjugofemåriga liv. Utan att säga något lovade han henne mer än någon någonsin lovat henne. Och hon föll, Gud sig förbarme, men hon blev förälskad i sin egen husbonde.

Alltsammans verkade så avlägset nu. Det verkade liksom inte spela någon roll, trots att det var alla dessa detaljer som fått henne att göra det hon gjorde. Som fått henne att intala sig själv att hon inte hade något val

Men har man inte alltid ett val?

Hade hon inte haft ett val när hon lurat med sig Siri ut på myren? Hon hade kunnat låta bli, det hade varit hur enkelt som helst. Ändå hade hon inte gjort det. Ändå hade hon slutfört sin plan. För alternativet hade för henne tett sig om inte omöjligt, så i alla fall outhärdligt. Att låta Emmanuel leva sitt långsamma helvete med Siri, att låta honom leva sitt liv med en människa som inte lovade någonting, som aldrig var riktigt närvarande, som närsomhelst kunde ge sig av och ta hans själ med sig. Det var inget liv. Om det hade fått fortgå hade Siri tilll slut sugit livet ur sin man, som en vampyr, dränerat honom på blod och liv. Lena visste att hon inte hade kunnat stanna och se det. Hon hade varit tvungen att ge sig av, och visst, kanske hade hon en dag kunnat glömma.

 

Efter fingrarna brukade bilden av Siris ansikte långsamt visualisera sig i hennes minne. Först suddigt och avlägset, sedan med allt skarpare konturer och skärpa. Det var faktiskt som om hennes ansikte aldrig tidigare tett sig så tydligt och levande som i den där minnesbilden. Den kom tillbaka till Lena som glimtar, som blixtar som lika snabbt slocknade igen. Innan en sista blixt stannade hos henne och lyste upp bilden av Siris ansikte som i vanliga fall varit blekt som döden, men som nu var rött och flammigt av ansträngning och luftbrist. De mörka ögonen som var uppspärrade i panik och Lena kunde nästan se hur blodkärlen spräck ett efter ett. Lena försökte alltid blunda för att stänga ute den där minnesbilden, men då framträdde den bara ännu starkare bakom hennes stängda ögonlock.

Det fanns inget sätt att komma undan, Lena visste det nu. Hon kunde inte fly från sig själv och den hon blivit.

 

Lika lite som som Lena kunde fly från sig själv, lika lite verkade Emmanuel kunna fly från  Siris spöke. Han hade flera gånger sedan det hände sagt henne att hade han inte själv hjälpt till att sänka hennes kropp i den dyiga gölen hade han inte kunnat tro att hon var död. Han menade att hon fortfarande vandrade i deras hus ibland. Han berättade hur han hört steg i trappan en natt. Han hade stigit upp i tron att det var Lena som vågat sig till hans sovgemak istället för tvärtom. Det var det han hoppades att det var. Men när han dragit på sig morgonrocken, tänt ljus i ljusstaken och tagit sig ut i korridoren var allt tyst. De tunga, knarrande stegen han kunde svurit på var det som väckt honom bara minuter tidigare verkade nu som ett fantasifoster. För säkerhets skull tog han trappan ned till hallen och kände efter så att den stora dörren var låst och reglad.

Det var den.

Men när han långsamt gick tillbaka uppför trappan åtföljd av det flackande skenet av ljusen från ljusstaken stannade han plötsligt på ett trappsteg. Förbryllat sänkte han ner ljusstaken så att han kunde se bättre och nog var det så: på det blankslipade mörka trätrappsteget fanns en fullt tydlig blöt fläck. Han visste inte varför, men han böjde sig ner och tog  med handen i vattnet, som för att förvissa sig om att han inte drömde. När han luktade på sina fingrar kände han den omisskännliga doften av dy…

Det var ju också den gången Emmanuel hade en bjudning för sina grannar. Efter middagen samlades de i salongen för något starkt, och när man skålade för värden och Emmanuel såg sig runt för att skåla med sina gäster stod plötsligt Siri mitt ibland dem. Inte festklädd med det röda håret uppsatt utan dyblöt och med det eldfärgade håret mörkt och i blöta sletar utmed hennes kropp. Hon var svart kring ögonen och hennes hud var så genomskinlig att man kunde se ådrorna under skinnet. Hon såg på honom med sina tomma ögon. Emmanuel skjälpte i sig glasets innehåll och blinkade några gånger. När han åter såg upp mot platsen där hon stått var hon borta. Han blev lättad, det hade bara varit en hallucination. Han var lättad ända tills hans gäster lade märke till att det var en pöl dyigt vatten på golvet.

 

Till slut hade Siris kropp gett upp motståndet och blivit tung. Lena mindes hur hon böjt knäna och liksom lagt ner den andra kvinnan på mossan. Några gånger hade det ryckt i ena benet, men hon var död. Livet hade runnit ur henne.

Lena satte sig bredvid kvinnoliket med korslagda ben. Hon stirrade tomt framför sig och gungade sakta fram och tillbaka. Hon kunde inte fatta att hon verkligen hade gjort det. Den första, pirrande upphetsningen, ruset när tankarna precis efteråt bara for runt och runt i skallen, den försvann fort. Sedan började hon tänka på vad hon egentligen hade gjort. Och vad hon nu skulle ta sig till.

Det enda hon kunde tänka ut var att hon var tvungen att gå till Emmanuel. Inte för att han egentligen hade med Siris död att göra. Han hade inte bett Lena att döda hans hustru.

Ändå tyckte nog Lena att han hade en del av ansvaret. Det var ändå han som hade lämnat sin hustrus bädd för att krypa ner i hennes – tjänstekvinnans. Det var ändå han som bedyrat sin kärlek till henne och inte till Siri. Det var han som berättat, om och om igen, hur olycklig han var och hur han förtrollats av Siris uppenbarelse första gången han träffade henne i skogen. Hur han nu inte förstod hur han kunnat gifta sig med henne. Att han måste ha varit galen. Han hade berättat att han faktiskt ibland trodde att Siri hade magiska krafter. Att han aldrig haft sådan jaktlycka som sedan han träffade henne. Men också att han för sent börjat ana att jaktlyckan hade ett pris.

Emmanuel reagerade mycket sparsamt på Lenas berättelse. Han stirrade visserligen vantroget på henne och verkade inte riktigt vilja tro henne, men han visade ingen sorg och ingen bestörtning. Han verkade faktiskt inte ens förvånad. Det var som om Lena bara förekommit honom med något han själv tänkt göra.

”Var är hon nu?”

Lena berättade att Siri fortfarande låg kvar ute på myren och de var båda överens om att det inte kunde förbli så. Under tystnad vandrade de den korta sträckan genom skogen ut till den öppna sankmarken där en ensam tall tornade upp sig som ett olyckstecken mot den gråblå himlen.

Lena och Emmanuel halvt förväntade sig, halvt fruktade att Siris lik inte skulle ligga kvar. Det var som om de båda anade det övernaturliga väsen som hon ändå måste vara.

Men kroppen låg kvar där Lena lämnat den. De vita benen utfläkta och ena armen ovanför huvudet, som om hon sträckte sig efter något. Emmanuel var tvungen att titta bort när han såg den stirrande, spruckna blicken. Han önskade att Lena hade stängt hustruns ögon åtminstone, även om han visste att tjänstekvinnan inte varit i stånd att utföra en sådan handling efter mordet.

Emmanuel betraktade det som ett mord, men också som en välsignelse. Hans räddning, faktiskt. Han hade kanske varit duperad en gång, men ett tag nu hade han varit fullständigt medveten om att Siris närvaro förgiftade honom, berövade honom på hans krafter, blod och livsgnista. Hade hon inte försvunnit hade han förgåtts, och det visste han. För detta kunde han inte ange Lena, som dessutom var hans älskarinna.

De hämtade tunga stenar för att kunna sänka Siris kropp i det dyiga vattnet. Lena kom på sig själv med att minnas historier om hur mördare genomborrade sitt offers kropp med träpålar för att de inte skulle kunna gå igen. Men hon sa ingenting till Emmanuel, och såhär efteråt kunde hon ångra sig.

 

Lena stannade kvar vid gölen, vid brottsplatsen, tills mörkret föll och den klara, benvita fullmånen steg bakom den ensamma tallen.

Hon var inte förvånad när den mörka, blanka vattenytan plötsligt krusade sig. Det var som om hon väntat på detta hela kvällen, hela tiden ända sedan brottet. Hon kände inte ens skräck, bara en uppgiven förvissning om vad som skulle hända.

Ur gölens mörka vatten reste sig Emmanuels döda hustru med vattnet droppande från hennes kropp. Det var nästan som om hon svävade upp på land. Håret var genomblött och hängde i testar utefter hennes kropp. Kroppen var naken sånär på underkjol och livstycke, och på den vita, genomskinliga huden syntes, märkligt nog, tydliga mörka likfläckar. Hon kom fram till Lena och när tjänsteflickan såg närmare på henne kunde hon i månljuset se hur hennes ögon var mörka hålor, ännu ihåligare än när hon levde, och hur maskar kröp fram i ögonvrårna. På hennes liljevita fingertoppar hade något av djuren som levde i eller vid gölen, redan hunnit nafsa.

Lena gjorde inget motstånd när Siri, det som var kvar av henne, tog hennes hand och ledde henne mot vattenbrynet. Hon knuffade ner henne i vattnet och Lena sjönk genast ner en decimeter i dyn. Hennes bara fötter omslöts av den slemmiga leran och i vanliga fall hade hon kväljts av den vidriga känslan, men nu kände hon inget alls. Inte ens Siris kalla, beniga hand i ryggen som förde henne längre och längre ut i gölen. När vattnet nådde hennes mun gjorde hon faktiskt några försök att komma undan, men Siris obevekliga händer pressade ner henne under vattenytan. Lena kände en svag panik när vattnet sköljde över henne första gången och hon lyckades skaka av sig Siri tillräckligt länge för att kunna ta ett andetag. Lenas sent påkomna livsvilja var emellertid förgäves. Redan ögonblicket senare pressades hon ner igen, och den här gången kunde hon inte hålla emot. Så länge hon orkade höll hon andan, men till sist öppnades hennes andningsvägar och det illaluktande vattnet trängde in genom hennes näsa och ner i lungorna. Hon hostade till och kämpade nu som ett djur för att ta sig loss, men det var försent. Vattnet tycktes stänga av syret till hjärnan och hon kvävdes långsamt strax under vattenytan på gölen.

 

Emmanuel Hjärne, son och arvtagare till Ulrik Hjärne på Svartsjö bruk, hittades hängande från en bjälke i sitt eget stall. Det tycktes som om han ödslat sitt eget liv, ingenting tydde på att någon annan människa funnits i närheten vid dödstillfället. Emmanuel hade nyligen förlorat sin hustru, och hade dessutom uppfört sig märkligt på sistone. Det enda som egentligen var anmärkingsvärt ifråga om dödsfallet var att de länsmansdrängar som skurit ner liket senare kunde vittna om att det omkring kroppen funnits en omisskännlig stank av surt vatten.