De mörka grangrenarna kastar skuggor över gölen och om jag böjer mig framåt kan jag se mig själv. Jag tycker om att se på mig själv, åtminstone framifrån. Jag är vacker, och det är synd att jag inte visar mig för fler dödliga. Det är verkligen synd.

Det första jag ser är mina ögon; de är mörka och djupa. Jag kan inte se om de är blå, bruna, svarta eller till och med gröna, men de är mer bottenlösa än gölen jag speglar mig i. Mitt hår är i alla fall rött som en brinnande solnedgång, det är långt och yvigt och slingrar sig nedför mina axlar, vildvuxet och vackert. I topparna är det nästan svårt att skilja från en rävs svans. Och tur är väl det… Mitt ansikte är blekt och distinkt utmejslat, min mun är röd och lockande. Min kropp är en kvinnas, åtminstone till en viss del. Jag har en dödlig kvinnas kropp, men under mina liljevita skuldror gapar ryggen tom… Jag låter sällan någon se min ryggtavla därför, det finns ju inget att se…

Jag är inte av människa född. Jag föddes ur marken, ur den svarta, fuktiga myllan och i träskens sankiga lera. Jag föddes i vinden, i den kalla skogsbrisen, i örnens skrik och björnens rytande. Jag är den som leder dig vilse på de mörka stigarna, jag är den som kanske, kanske inte, leder dig rätt igen. Jag är ödsligheten som ekar bland trädstammarna, fuktigheten som tränger upp ifrån mossan, skräcken som hittar dig vid varje tjut, varje ylande, varje frasande steg från något du inte kan se, men som du anar är något vilt, något som kan slita strupen av dig vilket ögonblick som helst.

Jag är inget kärt barn, men jag har många namn. Rå, vittra, huldra, skogsfrun, älva, trollpacka… Inget av dem är mitt, men jag lystrar till dem alla.

Jag finns i allting. Jag kan avvärja det, och jag kan låta det ske. Jag är din ljuvaste önskedröm och din mest fasansfulla mara. Jag befriar dig och jag kväver dig. Jag är den du aldrig kan fly ifrån och den du aldrig kan fånga. Mitt skratt klingar mellan trädstammarna och min skugga gäckar i gläntorna. Men du är aldrig riktigt säker på att du verkligen har sett eller hört mig.

Men det har du.