Makarna Wedin var inte direkt nöjda med arrangemanget att Cecilia skulle flytta till sin syster på Kaparen. De menade att de avgivit ett löfte till Johannes Wallenius och varken Zacharias eller Elisabet tog lätt på löften till en kyrkans man. Särskilt inte en som var en frände. Och Cajsa månde vara Cecilias syster, men hon var inte hennes förmyndare. Beslutet torde ligga i Daniels händer, om inte i Wallenius eller deras egna.
Cajsa höll villigt med dem om allt de sa, inte för att hon i sitt hjärta instämde eller ville vara inställsam, utan av bekvämlighet och en smula list. Hon föreslog att de skrev till Daniel, eller för den delen Wallenius, och undertiden bodde Cecilia hos sin syster.
”Mitt herrskap förstår,” sa Cajsa med en spelat blyg blick mot sin buk och en nästan omärklig handstrykning över densamma. ”Jag tror i mitt hjärta att jag är på det viset, och då behöver jag min kära syster vid min sida…”
Mot ett sådant argument hade förstås Wedins ingenting att anföra, och det fick bli så. Kanske förstod de att Cajsa ljög, kanske inte. De kunde inte gärna kontrollera saken.

”Vi har bara varandra nu, kära syster,” sa Cajsa när de vandrade tillbaka längs hamnen i novemberblåsten. ”Bara varandra, ingen annan. Kom ihåg det. I hela världen. Mor är snart borta, och då är vi ensamma. Daniel och Gunilla kan vi inte lita till längre. De är borta i Småland, det är en livstid bort. Här är det bara Cecilia och jag.”
Cecilia visste inte vad hon skulle säga. Det var skrämmande att tänka att familjen inte betydde något här. Så länge hon kunde minnas hade hon haft familjen att lita till. ;or och far, Gunilla och Daniel, Wallenius i någon mån. Och Cajsa förstås. Kanske hade hon rätt. Far var borta nu. Och mor skulle nog inte leva länge till. Deras fostersyskon hade sina egna liv, och de var långt borta från Göteborg.
”Karlar kan man inte lita på,” fortsatte Cajsa bistert. ”Inte ens om man är gift. Didrik är mest en försupen gammal gubbe numera fastän han inte ens har fyllt fyrtio. Fet och lat. Vore det inte för mig skulle Kaparen gå under. Han är inte den man jag gifte mig med.”
Hon stannade plötsligt och tog systern i armen.
”Minns det, Cissi! Även om hon blir kär som en klockarkatt – jag är den enda hon kan lita på! Svär att hon minns det!”
Cecilia drog åt sig armen och lovade. Hon hade aldrig varit kär i hela sitt liv, visste inte vad det innebar. Men hon betvivlade att hon skulle bli det. Hon hade alltsedan barndomen haft svårt för stora känslor. Och kärleken verkade vara en sådan. Visst kunde hon lova. Kärleken verkade mest ha ställt till bekymmer för Cajsa.

Cecilia hade till en början svårt att vänja sig vid jargongen och det hårda livet på Kaparen. Trots att hon var uppväxt på ett värdshus fanns det därvid ganska få jämförelser med sjökrogen i Majorna.
Hon hade aldrig kunnat tänka sig det, men även de mest livliga kvällar på Blå Galten framstod jämte dem på Kaparen som en gudstjänst i kyrkan. Medan Katarina aldrig hade tillåtit någon form av koppleri på Blå Galten rörde sig de så kallade ”nattfjärilarna” fritt inne på Kaparen och deras yrke utövades inte sällan i någon gränd alldeles i närheten. Vintertid försökte de smita in i stallet för att undkomma kylan, men om Cajsa kom på dem körde hon bryskt ut dem.
De yngre nattfjärilarna var kyliga och hårda, även de som bara arbetat under några månader. De tog ingen kontakt med krögerskans halta och halvblinda syster, men av Cajsa fick Cecilia veta att de flesta precis som de, kom från landsbygden från början och hade en gång tjänat hos någon borgare innanför tullarna, men att de av någon anledning blivit av med platsen. Ibland för att de blivit gravida med husbonden eller någon annan, ibland av någon annan anledning. Alla var inte unga, en del var äldre, mer slitna, mer uppgivna. Men de äldre var få. Sjukdomar var vanligt i Göteborg, lungsot, rödsot, feber. Och, förstås, för flickor med detta yrke (och deras kunder) fanns ytterligare åkommor. Värst var syfilisen, den kunde lika gärna göra en galen som ta död på en. Eller båda. Elaka tungor sa att de fina herrarna i staden börjat använda peruker för att dölja de karaktäristiska såren och håravfallet.
Cecilia höll sig alltid långt borta från dessa damer, eller, så långt borta hon kunde. Kanske var hon rädd att bli smittad av eventuella sjukdomar, men kanske mest för att slippa bli smittad av skammen. För visst kunde sjömännen skämta glatt med nattfjärilarna, ofta grovt, men inte alltid, visst var de väna i talet innan affären var uppgjord och avslutad. Men det låg alltid en stank av skam och förnedring kring dem, även när de skrattade och var glada. Och stanken kom både från dem själva och från deras betraktare. Det var som om luften förtjockades av vetskapen om vad de var. Och någonstans visste Cecilia att hon smutsade ner luften lika mycket med sina nedlåtande tankar om dem, som de med sina gärningar.
De enda som inte verkade bekommas nämnvärt av alltihop var kunderna själva, sjömännen. Men Cecilia undrade vad de tänkte när de seglade hem till sin käresta eller hustru och barn. Och som alltid var det kanske bäst att inte tänka alls.
Den enda som var annorlunda i nattfjärilsföljet och den enda som Cajsa bevärdigade med mer än en trött blick och nonchalans, var Gamla Karin. Inte för att hon egentligen var särskilt gammal utan för att hon rätt och slätt var äldst. Åtminstone bland nattfjärilarna.

Sean hade som han lovat gillrat fällor för råttorna och även om han inte lyckats få död på särskilt många var dödsfällorna tillräckligt för att de bestialiska gnagarna skulle hålla sig borta.
När inte Cecilias nattsömn längre stördes av råttor kunde det tänkas att hon skulle få sova i lugn och ro. Men det fanns något på Kaparen som skrämde henne, som inkräktade på hennes få vilotimmar och som inte kunde jagas bort av fällor. För fanns det någonting som sjömän älskade mer än kvinnor och brännvin så var det att berätta historier. Och då allra helst spökhistorier.
Visserligen var inte vidskepelse något som var Cecilia främmande. Hemma i Svartbäcken hade de både den huvudlöse ryttaren vid det gamla gravfältet på andra sidan Svartsjön och förstås vålnaden av den stackars kvinna som bränts på bål i byn omkring 75 år tidigare. Varje år på sin dödsdag i oktober kunde hon ses borta vid kärret där hon en gång haft en liten jordkula. Åtminstone var det vad som sades. Lydia sa alltid att mor hennes hade svurit på att hon sett Ingela i kärret med sin långa slängkappa, omgiven av en svag, självlysande dimma. Katarina hade alltid slagit bort det som strunt, hon sa alltid att det var klokare att vara rädd för levande människor än för döda, och hittills hade Cecilia alltid trott henne.
Men nu, på en ny plats, med nya historier, var hon inte lika säker.
Sjömännens historier handlade oftast om mer eller mindre harmlöst skrock, som att det betydde otur att ha en kvinna ombord på skeppet och att den som sov på däck i fullmånens sken blev blind. Men de berättade också mer hårresande historier, som den om Den Flygande Holländaren, spökskeppet som aldrig får fara hem utan är dömd att få segla på världshaven för evigt.
Den Flygande Holländaren var ett holländskt skepp som seglade på världshaven och som hade en mycket målmedveten och hänsynslös kapten. Han och hans besättning hade försökt runda något som hette Godahoppsudden många gånger utan att lyckas. Varje gång hade det hårda vädret där två hav möttes tvingat dem att vända av rädsla för sina liv. Men när de en sista gång skulle försöka trotsa de rasande vindarna och det slukande havet svor kaptenen att den här gången skulle han lyckas. Den här gången skulle de runda udden om så Gud eller djävul var emot honom. Med de orden dömde han sig själv och hela sin besättning till evig en förbannelse. På grund av hädelsen kan Holländaren numera varken angöra en hamn eller segla hemåt. Hon seglar planlöst världens hav, som varning till andra kaptener att inte utsätta sin besättning för dylika risker och framför allt, en varning för att häda Gud.
När Cecilia hörde denna skröna stannade hon tvärt upp med sin ölkanna i händerna. Hon samtalade sällan med gästerna på Kaparen, men den här gången måste hon göra ett undantag.
”Men nu smäcker han allt,” utbrast hon andlöst till den gamle stamgästen. Hon kunde inte låta bli. ”Inte kan väl det vara sant?”
Gubben skrattade så att han till Cecilias vämjelse visade sin enda gula tand. De övriga lite yngre männen vid hans bord nickade och höll med. Nog var det sant. Holländaren sågs ofta på långt avstånd, gärna vid solnedgången, och med ett ljust, spöklikt sken kring seglen. Cecilia stirrade på sjömannen som sagt detta, hennes ljusblå ögon utstrålade ren och skär skräck.
”Bevare mig… har… har han sett Holländaren själv någon gång?”
Den gamle gubben tog ordet igen, innan den yngre hann svara på Cecilias fråga.
”Nej det ska hon veta fröken Cecilia, att hade Johan här sett Holländaren, då hade han inte suttit här med oss!”
”Men vad menas med det?”
Cecilias röst darrade.
”Om Den Flygande Holländaren siktas vet man att skeppet man seglar kommer att gå under, det är ett säkert tecken!”
”Men om en ser spökskeppet… finns det inget sätt att undkomma?”
Gubben skakade på huvudet. Nej, såg man Holländaren, då var det slut. Men, tröstade han, när han såg Cecilias bekymrade min, hon behövde inte oroa sig. Det var ju ändå otur att ha med fruntimmer på ett skepp, ingen skulle ändå ta henne ombord! Vid dessa ord började samtliga som hört vråla och frusta av skratt. Cecilia slank skamset iväg, men tanken på Den Flygande Holländaren ville inte lämna henne på flera dagar. Och nätter.

Men allra värst, det var historierna om strandvaskare.
Cecilia råkade höra några sjömän från Skåne i söder berätta för sina göteborgska kamrater om vad kustborna gjorde med sjömanslik som spolades i land på stränderna. Eftersom det ofta var okända sjömän och de i vilket fall som helst i de flesta fall var så illa åtgångna av fiskar att det ändå inte hade varit möjligt att identifiera dem, begravdes de helt sonika direkt där på stranden. Alltså inte i vigd jord. Och som alla vet kan en själ inte få ro annat än i vigd jord, söndertuggad av fiskar eller inte. Många av sjömännen på kaparen hade därför tre prickar tatuerade på handen. De symboliserade tro, hopp och kärlek, att de var kristna. De visste att om ett lik med denna tatuering hittades blev det begravt i vigd jord. Om det var kristna människor som hittade kadavret förstås…
Redan här visste Cecilia att hon borde gå in i köket eller ut på avträdet en stund, men hon kunde inte låta bli att stå kvar och lyssna.
Ett sjömanslik som begravts i en sorgligt grund grav på stranden vilade inte länge i sin oheliga vilobädd. Snart steg vålnaden upp och sökte förgäves efter en värdig viloplats. Och om någon hade oturen att gå förbi en strandgrav kunde gasten hänga sig på dess rygg i hopp om att den levande människan skulle bära honom till vigd jord.

Kort efter det att hon anlänt hade Cecilia ovetandes och ofrivilligt blivit en attraktion på Kaparen. Den Nya Ölmamsellen. Och visst, hon var ung och oförstörd, trots att hon säkert var tjugofem, långt blont hår som hon aldrig brydde sig om att dölja och ibland inte ens hade i en knut. Isblå ögon och ljust fräknng hy. Söt och oåtkomlig. Inte till salu. Men det var inte det. Det som fascinarade de luttrade sjömännen och hamnfolket var lappen för ögat. Flera av dem hade en likadan, men de hade aldrig sett en kvinna med ögonlapp. Som en kvinnlig pirat i någon galen dröm eller fantasi. Och sedan hältan. En ung kvinnas kropp med en pirats attribut – och en gammal gummas gångstil. Hon hade till och med käpp. Det slog omkull alla sexuella fantasier och kvävde hennes skönhet i ett enda ögonkast. Men det dämpade inte fascinationen.
Snart började det komma sjömän som var stamgäster på andra krogar. Främmande sjömän som hört om den halta piratkvinnan på Kaparen. Om hon var annorstädes, hämtade vatten eller fyllde på ölkannan eller på ärende frågade de efter henne. På svenska, skånska, danska, holländska, engelska… Cajsa förstod ganska snart att hennes syster blivit till spektakel. En sevärdhet. Hon tyckte inte om det, men det fanns ingenting i hela världen hon kunde göra åt saken utaom att skicka hem Cecilia igen, och det ville hon inte. Hon trodde inte Cecilia ville hem till Svartbäcken igen heller. Det fanns ingenting för henne där. Det var bara att bita ihop, le falskt och ta emot pengarna. Det var åtminstone bra för affärerna, som Didrik sa och hon själv tänkte. Hon grimaserade. Det var som att höra sin mors röst.

Cecilia själv anade nog uppståndelsen, men hon var så van vid uppmärksamhet för sina lyten att hon knappast märkte det längre, i vilket fall som helst höll hon det ifrån sig, stuvade undan de nyfikna blickarna någonstans långt, långt inne i sig själv. På ytan var hon oberörd.
De flesta av gästerna på Kaparen skrämde och äcklade henne som sagt. De var dreglande, stinkande, lusbitna, horande avskum nästan allihop. För sig själv erkände hon att hon var lika rädd för dem som för råttorna i käket. Men åren på föräldrarnas värdshus hade lärt henne att dölja både förakt och rädsla. Ingen anade därför något.
De enda Cecilia egentligen kunde tolerera mer än för syns skull var Manuel, Sean och Gamla Karin.
Cecilia var själv förvånad över att hon kände sympati för Manuel. Han var ful som stryk; mager, benig, maläten, gula ögonvitor och utstående ögon. Hans hår var gråblandat, långt och stripigt. Han hade en smutsig bandana och oftast en gammal officershatt på huvudet, vilken även den hade sett bättre dagar. Han stank surt brännvin och var allt som oftast mer eller mindre berusad. Grov i mun, inte sällan oförskämd, om än inte mot Cecilia, och han gick med hororna när han hade råd. Vilket han i och för sig oftast inte hade. Brännvinet gick före allt.
Så småningom verkade Manuel ha valt ut Cecilia som sin förtrogna. Han ville ofta att hon skulle sitta vid hans bord och lyssna på hans ändlösa, och inte sällan både osannolika och svårförståeliga historier om hans liv på sjön, allt på någon sorts märklig blandning av svenska och spanska. Ibland var det inte historier, utan bara utläggningar om hans ganska pragmatiska syn på livet:
”Jag alltid tänka, det kunde vara värre. Jag ha bara ett ben men… jag ha ett. Jag kunde förlorat båda. Cecilia har ett öga, hon kunde förlorat båda. Jag förlorar hellre mitt ben än något annat. Hellre än… mina… cojones! Cecilia vet cojones? Nej? Ja ja. Lika bra hon inte vet…”
Och om kvinnor:
”Ja, hon Karin, hon är gammal nu men hon ger mig gratis ibland. Men det är svårt nu, jag är gammal också.” Han log sitt sorgsna tandlösa leende. ”Gammal inte bra, Cecilia. När jag var ung jag hade många mujeres, ja. Men nu jag nästan inte orkar en. Aldrig ung mamacita. Nej, nej. Med svallande blod och friska kroppen, som Cecilia. Nej, nej. Unga flicka ska ha unga pojke, inte Manuel. Demasiado viejo. För gammal. Karin bättre. Karin orkar jag ibland i alla fall.”
Han hade fortfarande kvar sitt öga för unga kvinnor, även om han inte orkade med dem rent kroppsligt. Särskilt tyckte han om de båda småländska systrarna. Catalina och Cecilita som han kallade dem.
”Den ena har ögon som havsskum… som ett tidigt morgonhav… när solen glittrar i det blå… det är hennes ögon… eller, ja… ena ögat…”
”Den andra har ögon som en lagun. Som havstång, som mörkt grottvatten.”
Han prisade deras sinnelag, Cecilias lugna, Cajsas bestämda. Han bedyrade dem sin eviga kärlek och obrottsliga trohet. De övriga gästerna log i mjugg med en smula hånfullhet. Intet anade de att han var djupt allvarlig.
Manuels ständige följeslagare; Sean, var spanjorens motsats i allt. Han var tystlåten, tillbakadragen utan att vara otrevlig och rörde aldrig hororna som strök kring Kaparen. Han var irländare sades det, men han hade bott större delen av sitt liv i Göteborg. Därför talade han svenska nästan helt utan brytning. Det sades också att han kommit till den svenska hamnstaden med ett engelskt kaparfartyg när han bara var en barnunge, men ingen visste säkert. Han hade kolsvart hår och ett helskägg som fick honom att se äldre ut; han var nog i samma ålder som Cecilia. Hans friska öga var ljust smaragdgrönt och genomträngande. Liksom Cecilia hade han skadat sig som barn och blivit halvblind. Men det var mer spännande att tiga och låta folk spekulera och fantisera om slagsmål eller krigföring. En sjömans vilda rykte var ibland viktigare än sanningshalten i den.
Karin kom henne närmare och närmare ju längre tiden gick. Den gamla gatflickan bekymrade sig nästan för Cecilia som om hon hade varit hennes mor. Det vill säga, hon var mer lik en mor än vad Katarina på Blå galten någonsin varit.

Av olika anledningar dröjde det till efter jul innan folket på Blå Galten fick budet om Cecilias förehavanden i Göteborg. Katarina hade legat till sängs i feber i några dagar, men repat sig, till de flestas förvåning. I hennes ålder stod man oftast inte emot febersjukdomar och sängläge. Men Katarina var av till och med ännu segare virke än vad de trott.
En del gladdes åt detta. En del inte.
Lydia tillhörde nog mera den senare gruppen. Relationen mellan henne och den gamla värdshusvärdinnan hade försämrats sedan Cecilia flyttat. Lydia förstod att Katarina skickat iväg den yngsta dottern för att ta henne ur handlingen så att säga. För att förhindra att Lydia fick ett hårdare grepp om Blå Galten. Än spann den gamla spinnrocken som de gamle sa. Än gick det inte att räkna ut Gamla Katarina.
Katarina själv hade börjat tappa mer och mer förtroende för sin forne fosterson. Hon såg mer och mer hur han lät sig styras av sin äregiriga hustru. Han hade varken huvud eller håg att styra över värdshusets ekonomi, Katarina trodde inte att han någonsin, i sitt hjärta, velat ta över Blå Galten i någon annan bemärkelse än som stall- och ladugårdsmästare. Allt som oftast, särskilt om han grälat med antingen Lydia eller Katarina, gick han ut i ladugården och stannade där flera timmar. En del karlar kom in från en sådan vistelse stinkande av brännvin. Daniel stank aldrig annat än gödsel.
Brevet från Zacharias Wedin hade rört om i getingboet som var Blå Galten. Lydia tog förstås tillfället i akt att åter hävda att Cecilia borde tas hem och giftas bort kvickast möjligt. Vem vet vilka frestelser hon redan utsatts för på den där gudsförgätna hamnkrogen. Lydias kusin var fortfarande ogift och skulle inte ställa några frågor. Katarina bemötte förslaget med iskall tystnad. Hon skulle aldrig gifta bort sina döttrar mot deras vilja. Daniel ville inte heller gifta bort Cecilia, men han tog Lydias parti när det gällde att ta hem den unga kvinnan till Svartbäcken igen.
”Hon är inte van vid den stora staden, Katarina! Det är vår lilla Cecilia vi talar om!”
Katarina fnös.
”Glöm inte att hon är min dotter, Daniel! Och Valdemars! Och hon är inte precis ensam i Göteborg. Hon bor hos sin syster! I vet båda att Cajsa aldrig skulle låta något hända Cecilia!”
”Jag tycker ändå att ett gifte mellan…” inföll Lydia, men blev avbruten direkt av Katarina.
”Hon kan sluta smida sina planer, Lydia,” sa Katarina skarpt. ”Det blir inget med den saken. Gabriel har ingenting att erbjuda Cecilia förutom en illa skött gård i grannsocknen. Och alla vet att Gabriel är svår både på fruntimmer och brännvinet. Cecilia har ett eget arv att förvalta.”
Lydia ville förstås hävda att Blå Galten redan hade en arvtagare, men det var Katarina tvungen att en gång för alla ta ur henne:
”Lydia gifte sig med en föräldralös pojke, inte med en värdshusägare – glöm aldrig det!”
Detta tystade Lydia. Aldrig hade Katarina sagt något liknande, hon hade alltid behandlat Daniel som sin son. Mer än sina egna döttrar. Samtidigt hade Lydia alltid vetat om det. Värdshuset var inte hennes, för det var inte Daniels egentligen.
Katarina andades stötvis av sinnesrörelsen, det hände allt oftare numera.
”Varken Cajsa eller Cecilia är döda, de finns fortfarande i denna värld, även om de inte är i Svartbäcken.”
Lydia suckade.
”Men hur vet Katarina att de kommer tillbaka? Cajsa är gift, och Cecilia… Gud vet vad som händer henne där borta. Göteborg är inte denna värld, Katarina, jag kanske bara är en dum smeddotter, men detta vet jag.” Hon gjorde en konstpaus. ”jag och Daniel har inget annat val än att ta över Blå Galten. Vem ska annars göra det?”
Lydias ton hade skiftat från hätsk till medgörlig och blidkande. Katarina visste att det var ett trick, men hon visste också att sondottern hade rätt. Det fanns ingen annan. För första gången tog Daniel till orda:
”Katarina vet att i mitt hjärta har det aldrig varit min avsikt att ta över värdshuset,” Lydia bytte irriterat fot vid hans ord, men han fortsatte: ”Katarinas ord sårar mig inte. Ibland kan jag. Gud förbjude, önska att denna lott inte fallit på mig. men vara sig Katarina likar det eller inte; Lydia har rätt. Det finns ingen annan.”
Katarina böjde ned sitt grånande huvud. Hon var trött på att käfta med Lydia, trött på att se Daniels plågade min. Trött på att undra vad döttrarna hade för sig i Göteborg. Hon var en gammal kvinna. Hon borde sitta i en gungstol och berätta spökhistorier för sina barnbarn. Inte kämpa för ett värdshus som egentligen alltid tillhört någon annan. Men det var bara det, att vem var hon utan Blå Galten? Hon var inte redo att ge upp livet än.
Långsamt lyfte hon på huvudet och såg på Daniel och Lydia. Rynkor och lös hud runt ögonen gjorde sitt bästa för att dölja deras intensitet, men hon kunde fortfarande genomborra någon med blicken.
”I så fall,” sa hon långsamt och det var som om både Daniel och Lydia höll andan. ”I så fall finns det bara en sak att göra.”
Tystnaden sänkte sig åter över köket i värdshuset. Daniel och Lydia visste inte vad som skulle komma härnäst. Så långt de visste kunde Katarina lika gärna föreslå en försäljning av Blå Galten som att de bara brände ner det. Och kanske vore det det bästa. Käbblandet den senaste tiden hade slitit hushållet mitt itu. Bråken smittade av sig på barnen, på tjänstefolket och ibland till och med på gästerna. Alla var hjärtligt trötta på det nu.
”Vad?” sa Daniel till slut, när Katarina inte fortsatte självmant.
Katarina tog ett djupt andetag.
”Någon måste fara till Göteborg och hämta hem Cecilia.”