Cecilia tvärstannade mitt i ett steg. Hjärtat hamrade som besatt i bröstet på henne, skulle hon bli igenkänd? Skulle hon bli glatt bemött? Hon visste inte hurdana Cajsas levnadsförhållanden egentligen var, kanske skulle hon inta alls bli glad att se systern. Kanske var Cecilia inte välkommen.
Cajsa hade också stannat upp och fäst blicken på Elias och hans följeslagerska. Hon såg ytterst misstrogen ut, som om hon inte trodde sina egna ögon. Men till sist verkade hon bestämma sig för att lita på sin syn. Ett leende sprack upp i hennes ansikte och hon började springa mot Cecilia med utbredda armar.
”Cissi!! För Guds skull!”
De båda systrarna omfamnade varandra och synade sedan den andra uppifrån och ner. Cajsa noterade käppen, men i övrigt verkade systern inte ha förändrats så mycket. Cecilia däremot såg att hennes äldre syster helt klart hade åldrats sedan de sist sågs. Hon var fortfrande en tilldragande personlighet med klara ögon och vackert hår, men hon hade mörka ringar under ögonen och Cecilia kunde se flera kråksparkar i ögonvrårna. Hon hade också lagt på hullet något, och rösten var lite hesare än vanligt.
”Vad i Herrans namn gör Cecilia här?!”
Cecilia smålog.
”Det är en lång historia. Jag ska berätta senare. Är det här krogen Didrik äger?”
Hon nickade mot skylten med ankaret.
”Ja!” sa Cajsa med stolthet. ”Kom in och se! – Goddagens, Elias! Det var inte igår!”
Cecilia följde med sin syster in på krogen Kaparen. Hon var nyfiken på namnet på krogen, hon visste inte ens vad en kapare var, och frågade Cajsa var namnet kom ifrån. Cajsa berättade att namnet kom från just en kapare, en slags pirat, som hette Lasse i gatan och som var mycket känd i Göteborg.
”Hon förstår kapare plundrar fiendeskepp med kungens goda minne! Kan hon tänka sig det! De har fått lov att röva av konungen själv!”
Cecilia tyckte det lät väldigt märkligt, och hon var inte helt säker på att det var sant. Den Cajsa hon kände höll sig inte för god för att salta en bra historia.
”Kaparen” var en ganska enkel sylta, inte alls i klass med Blå Galten. Det enda rummet var enkelt möblerat med några bord och bänkar, borden hade djupa urgröpningar där man serverade gröt till gästerna, enligt Cajsa. I ena hörnet var härden där lagades den enkla mat som serverades, bröd och mycket salt sill, för att hålla liv i törsten. Rummet var mörkt och det rykte in. Cecilia måste erkänna att hon var lite besviken, men Cajsa verkade stolt och glad. Hennes man, Didrik, serverade öl till de få gästerna och hälsade förvånat men inte översvallande på Cecilia. Hon hade bara träffat honom en enda gång förut, när han var på genomresa och stannade till på Blå Galten. När han gav sig av hade han tagit med sig Cajsa… Han var en stor, svartmuskig karl. Hon mindes honom som lång och bred, men nu hade han övergått till att utan överdrift kunna kallas tjock. De svarta ringarna under ögonen och de pussiga kinderna skvallrade om att Didrik kanske inte bara serverade öl och sprit utan även smakade en del själv.
Cajsa och Cecilia slog sig ned vid ett av borden och Didrik tog fram ett par strömmingar, bröd och öl till Cecilia. Det var nu hon skulle fram med dödsbudet, hon kände hur magen knöt ihop sig. Stackars Cajsa, hon anade ingenting, skrattade och skämtade med gästerna innan hon slog sig ner mitt emot Cecilia och ville höra alla nyheter hemifrån. Cecilia svalde.
”Kära syster, jag har ett dödsbud att komma med…” Hon kände hur tårarna steg och hon blinkade olyckligt mot Cajsa som hade strukit leendet från sitt ansikte. Hon stannade till med blicken på en punkt i rummet och vände sedan sina gröna ögon mot Cecilia.
”Vem?”
Cecilia svarade inte. Kunde inte förmå sig. Som om det vore bättre om Cajsa gissade själv först. Systern harklade sig besvärat.
”Far?”
Rösten var så svag, så liten och så olik hennes vanliga, starka stämma. Cecilia stirrade ned i bordet och nickade.
”Han blev sjuk. Ålderdom.”
Cajsa sa ingenting på en lång stund. Hon lät tårarna rinna nedför kinderna, men torkade dem sedan omsorgsfullt med förklädet.
”Det var hans tid kan jag tänka, han fick ett långt liv.”
”Han talade om Cajsa och mig själv strax innan vår Herre tog honom. Hans sista ord var omtanke om oss och mor.”
Cajsa nickade.
”Gud skydde honom. Han var en god man.”
Det verkade vara slut med det. På ett sätt hade kanske de alla på Blå Galten dött för Cajsa när hon lämnade dem. Någonstans trodde hon nog att hon aldrig skulle återse någon av dem igen. Liksom Cecilia kanske aldrig skulle återse dem. Hon hade inte riktigt tänkt på det viset. Att hon skulle bli kvar i Göteborg för evigt. Det hade liksom varit outtalat när hon for att det vara var ett tillfälligt arrangemang, men nu var hon plötsligt inte lika säker.
Cajsa förhörde sig om livet hos Zacharias Wedin och hans hustru. Hon verkade inte helt nöjd med vad hon fick höra.
”Det är bättre hon bor här. Hos blodssläkt. Mor skulle tycka bättre om det.”
Cecilia såg sig omkring på de ganska ljusskygga figurerna på Kaparen, hon var inte lika säker på den saken. Särskilt som hon fått syn på ett målat fruntimmer vars yrke det inte behövdes mycket huvud för att gissa. De visste båda vad Katarina tyckte om koppleri, men när Cecilia förde saken på tal tryckte systern bara på axlarna.
”Jag likar det inte, det är synd om töserna. Käringarna med för den delen. Men Didrik ser mellan fingrarna. Det är bra för affärerna säger han.”
”Men är det inte mot lagen?” frågade Cajsa troskyldigt. Hennes syster log brett.
”Jo. Men det är det mycket som är.”
Cecilia svarade inte men såg sig omkring och blicken fastnade på en lite äldre kvinna som just kommit innanför dörren. Hon bar en klänning med djup urringning kantad med gråaktig spets och färgen på klänningen hade nog en gång varit röd, men nu var den urblekt och nästan grå. Hon verkade tunnhårig och var förvisso hålögd och rynkig, men visst kunde man se att hon en gång varit vacker.
”Hon då?” frågade Cecilia och nickade åt kvinnan. ”Hon också?”
”Gamla Karin ja, men hon får sälja sig billigt numera. Hon hjälper hellre oss lite grann för en matbit. Hon har förlorat sin fägring är jag rädd, men inte sitt goda hjärta, kom, ska Cecilia få träffa henne!”
Cecilia försökte protestera, men det var förgäves. Cajsa släpade henne över hela rummet och tvingade henne att skaka hand med det gamla fnasket. Hon hade stora bruna ögon och en sorgsen, men ändå nyfiken blick. Hon var glad att träffa Cajsas syster, och det märktes att hon var fäst vid den unga krögerskan. Till Cecilias förvåning upptäckte hon snart varför Cajsa, som det verkade, hade tagit Karin under sina vingars beskydd. Den gamla kvinnan var en mycket älskvärd person, fastän hon, och det påpekade hon ofta, hade levt ett mycket hårt liv.
Cecilia var motvilligt fascinerad, men kunde samtidigt inte riktigt förstå hur Karin, som var en sådan vänlig människa, kunde lägga sig med karlar för pengar. Man kunde till på köpet föreställa sig att det inte var de tjusigaste manfolken som kunde tänka sig betala för en herdestund med Karin. Det var helt enkelt obegripligt.
De övriga stamgästerna bestod till stor del av gamla avdankade sjömän, förvisso även en del unga, men de flesta äldre. De drack mycket så det tycktes Cecilia som om affärerna borde gå lysande.

Stamgäster på Kaparen var två utländska sjömän. Eng ung och en gammal. Den ene från Irland och den andra hade kommit genom Irland till Sverige från Spanien. Spanjoren var gammal och irländaren var ung. Båda var mörkhåriga och båda var lytta på något vis. Manuel var enbent och Sean var, hör och häpna: enögd.
Sean var ganska tystlåten om vad som hänt med ögat, medan Manuel berättade vitt och brett för alla som frågade, faktiskt även för dem som inte frågade. Kanske för att historien var så spektakulär.
I sina unga år hade Manuel varit sjöman i Karibien, även om han med blinkningar och flin antydde att det kanske inte var så mycket sjöman som pirat han varit. Eller åtminstone arbetat åt pirater, eller ”kapare” som han med ytterligare menande blinkningar ändrade sig till. Sorlet på Kaparen dämpades något, Cecilia fick för sig att de flesta hört historien förut, men uppenbarligen tålde den att lyssnas på igen. Manuel fortsatte sin berättelse om hur den besättning han ingått i utsatts för ett bakhåll av andra pirater, eller ”kapare”.
”Jag blev skjuten i min benet! Madre de dios, det var fruktansvärd!” Han spände sina pepparkornsbruna ögon i Cecilia för att undestryka hur hemskt det verkligen hade varit. Cecilia lyssnade andäktigt. Hon hade hört många krigshistorier under sin uppväxt på Blå Galten, gamla soldater kom ofta förbi. Dock hade hennes far aldrig berättat en enda historia.
”Sen de satans djävlarna satte oss på en isla desertica – en öde ö, för att vi skulle…” han avbröt sig och gjorde en gest med ena handen över strupen. ”Muertos!”
All annan konversation hade nu helt tystnat och krogbesökarnas uppmärksamhet var nu vänd mot den gamla spanske sjömannen.
”Vi alla trodde det var slut, eh? Och när vi är där, vad ni tror finns på ön? Jo – ett odjur! El monstruo!”
Manuel hade spärrat upp sina ögon och hans mörka ögon utgjorde en skrämmande kontrast mot ögonvitorna – eller ja, hade gjort det om inte ögonvitorna varit svagt gulaktiga och rödsprängda.
”Det var ett grönt monster med lång svans! Som den svängde med – såhär!” Han gestikulerade med högerarnen, svängde den fram och tillbaka och först nu såg Cecilia att det fattades två fingrar på högerhanden.
”Och namnet var… el cocodrilo! Och den lukta på mitt blod – såhär…” Han lade huvudet bakåt och drog djupa andetag genom näsan. ”Och sen den hitta mig! Och den bita mig – BAM!”
Manuel slog ihop händerna för att illustrera hur odjurets käftar slog igen om hans ben. Cecilia och de flesta andra hoppade till vid det klatschande ljudet.
”Igen jag trodde jag skulle dö, ni förstår? Men mina vänner, de kan skjuta på monster så den släppte mig. Mycket blod, men en sjöman vet hur man stoppar blod så jag klara mig. Förstås benet var av, men jag fick ett nytt som ni ser – av trä!”
Cecilia fick senare veta att vid den här punkten i historien tog Manuel alltid av sitt träben och visade det för åhörarna, även så denna gång. Ett beundrande sus gick igenom församlingen. Manuel såg mycket nöjd ut. Föreställningen var över utan att han avslöjat hur han och hans vänner kommit från den öde ön eller vad de gjort av hans avbitna ben. Ett flyktigt leende drog över Manuels vän Sean när Cecilia frågade, vilket fick henne att betvivla den totala sanningshalten i berättelsen. Manuel hörde inte ens Cecilias fråga, eller låtsades inte höra.
”Det ska hon veta,” sa Cajsa senare. ”Att det sjöfolk berättar om sjön, det kan man dra ifrån hälften, de ljuger som hästar travar. Tro mig, Cecilia.”
Sanning eller inte, Cecilia hade uppskattat historien, och hon väntade förgäves på att höra Seans öde med sitt öga. Han hade liksom henne en svart lapp för ögat, även om han såg något ruskigare ut med sitt svarta skägg och ovårdade hår. Hade det inte varit för hans grönglittrande ögon hade han sett riktigt otäck ut. Han var betydligt yngre än Manuel, skulle nästan kunna vara hans son, och hans svenska var också mycket bättre. Kanske hade han någon svensk släkting som lärt honom sedan han var barn. Cecilia fanns sig omedelbart att tycka om den irländske sjömannen, vilket var märkligt. Hon tyckte sällan om människor hon inte kände. Ännu mer sällan dem hon verkligen kände när hon tänkte efter.
Cecilia lät inte någon ana att hon fattat tycke för Sean, inte ens Cajsa, hon hade lärt sig för länge sedan att dölja sina känslor och tankar. De hade levt nära inpå varandra på Blå Galten och nu i Zacharias hus, det var inte lätt att hålla något för sig själv. Men sina tankar kunde man fortfarande dölja. Hon ville ha åtminstone några hemligheter.

På eftermiddagen hjälpte Cecilia Cajsa att laga maten istället för Didrik och systrarna fick en stund att vara förtroliga. Åtminstone Cajsa, till skillnad från Cecilia var den äldre systern inte så noga med att hålla saker för sig själv. Hon berättade om sina och makens drömmar om barn.
”Didrik har alltid velat ha ungar, det sa han från början. Men nu har vi varit gifta i nästan fyra år… och ingenting har hänt!”
”Det sker när Gud vill kan jag tänka, ” sa Cecilia och ryckte på axlarna.
”Ja,” sa Cajsa bekymrat. ”Men jag tänker ibland att det är inte alltid Gud vill. Se bara på Gunilla och kyrkoherden! De fick aldrig några!”
”Men kyrkoherden är ju sjuklig… det kanske har med saken att göra…”
Cajsa skakade på huvudet.
”Jag förstår det icke. Icke alls. Didrik har fjorton syskon. Jag har ju bara Cecilia, men i alla fall. Jag har trott att jag har varit sån många gånger, men inte… varenda gång har blödningen kommit…”
Cecilia svarade inte, hon visste inte vad hon skulle säga. Hon kunde ju inte berätta att hon halvt förväntat sig att systern skulle ha åtminstone en unge hängande i kjolarna. Det var verkligen mycket underligt, men en del makar fick aldrig några barn. Det var inte vanligt, men det hände. Hon förstod att systern var orolig.
”Ibland tror jag att Didrik ska lämna mig…”
Cecilia såg förvånat på Cajsa.
”Varför det?”
”Barnlöshet är ett skäl för skilsmässa. Ingen skulle klandra honom. Men… vet Cecilia… jag tror inte att det är mig det är fel på… hon minns väl Petter? Jag var med barn då även om jag förlorade det… Men Didrik… Karin säger att han lägrade en del av hororna här innan han gifte sig men att ingen någonsin blev med barn efter att ha varit med honom…”
Cecilia visste fortfarande inte vad hon skulle säga. Hon hade nog, liksom alla andra, dittills trott att barnlöshet alltid berodde på kvinnan. Men Cajsas resonemang stämde, hon kunde bevisligen bli med barn, det fanns inget som än så länge tydde på att Didrik kunde göra ett fruntimmer på tjocken.
”Tror Cajsa att Didrik skulle göra så? Att han inte håller av sin hustru mer…” stammade den yngre systern till slut. Cajsa skrattade glädjelöst.
”Kära syster har en del att lära om livet och karlarna. Jag är inte värd mer än arbetet jag utför här på krogen. Det var längesen jag hörde ett sött ord från den där suputen…”
”Är han svår på brännvinet?” frågade Cecilia tyst och kastade en skygg blick mot den korpulente krögaren som stod vid Manuel och Sean och skrattade bullrande.
”Det kan man säga,” muttrade Cajsa. ”Men en ska inte klaga… Jag känner fruntimmer som blir slagna sönder och samman av sina män. Han har aldrig lagt ett finger på mig.”
Hon suckade djupt och tillade:
”Inte än i alla fall…”
Cecilia rynkade ögonbrynen och såg frågande på Cajsa. Hon undrade vad systern kunde mena med det sista hon sagt. Om Didrik inte hade slagit henne hittills, varför skulle han göra det senare? Hon fick en första, och mycket oroväckande föraning om att Cajsa kanske trots allt inte var så lättvindig med att hålla saker och ting för sig själv. Cecilia hoppades att hemligheten Cajsa eventuellt hade inte var för mörk eller ödesdiger. Deras tid var inte en tid för hemligheter, och Göteborg var inte en plats att bli avslöjad med lögner.

Ju längre dagen led, ju mer våndades Cecilia över att behöva ta sig tillbaka till makarna Wedins hus. Det var inte bara det att det var en lång väg att gå, hon insåg snabbt att de få timmar hon tillbringat på den slitna krogen Kaparen hade varit bättre än den vecka hon haft tillsammans med Zacharias och Elisabet i deras välordnade hem. Hon tänkte inte fortsätta att bo hos dem någon längre tid, och de skulle inte tycka om det. De skulle säkert vara irriterade redan nu, eftersom hon varit borta hela dagen.
Cajsa verkade inte heller särskilt angelägen om att hon skulle ge sig av. Hon ansåg rentav att Cecilias palcering hos paret Wedin var direkt olämplig.
”Jag förstår inte hur mor tänkte,” sa hon irriterat. ”De är ju inte ens släkt! De kunde ha haft ett glädjehus här i stan och Katarina hade aldrig fått veta. Mor måste ha tappat taget alldeles efter fars död. Nu är det bara Lydia som bestämmer kan jag tänka?”
”Ja,” medgav Cecilia. ”Men detta var mer mors beslut. Lydia var faktiskt emot det från första början. Hon ville hellre gifta bort mig med en släkting till henne…”
Cajsa stirrade på sin syster.
”Vasa?! Det kan jag just tänka mig, den där lilla lömska stycket!” Hon nästan spottade ur sig orden. ”Och Daniel bara teg förstår jag? Nej, den där Lydia har alltid varit väl uppnosig för att vara dotter till en smed.”
Cajsa riktigt sjöd av förtrytelse över att hennes älskade syster hade utnyttjats som en bricka i Lydias maktspel.
”Daniel ville nog bara att jag skulle bli gift…”
”Struntprat!” fnös Cajsa. ”Daniel är bara Lydias nickedocka. Han skulle aldrig ha gift sig med hennne. Fanns det inga andra granna däkor i byn på den tiden? Vemsomhelst hade varit bättre än hon. Satans fruntimmer!”
Cecilia sa ingenting mer. Liksom fallet med Katarina fanns det en hel del likheter mellan Cajsa och Lydia, kanske var det ett större problem än Lydias ränkspel. Men hon sa ingenting.
Så småningom insåg hon emellertid att det var dags att ge sig av mot stadskärnan, solen sjönk tidigt på höstdagarna. Cajsa rynkade pannan, klev ut i gatan och kisade mot solen samt frågade Didrik var klockan var.
”Cecilia hinner inte,” sa hon sedan i en slutgiltigt konstaterande ton.
”Hinner inte?!” utbrast Cecilia bestört. ”Men jag måste tillbaka! Nog hinner jag innan det mörknar…?”
”Kanske,” medgav Cajsa med ett ryck på axlarna. ”Men Cecilia hinner inte till stadsvallarna innan de låster porten. Det gör de klockan sju.”
Cecilia var djupt överraskad. Hon var inte van vid att hålla reda på klockan. I Svartbäcken följde de fortfarande solens gång, det fanns ingen anledning att göra något annat. Man kunde ändå inte arbeta när mörkret fallit i den djupa småländska skogen.
”Men…” sa Cecilia. ”Kan man inte låsa upp porten? Om jag ber dem vänligt?”
Cajsa log.
”Naturligtvis, men det kostar. Staden vill inte ha slödder springande ut och in på nätterna, därför får man betala en avgift om man inte håller tiderna.”
Cecilia såg olycklig ut.
”Men… jag har ingenting…”
Cajsa himlade med ögonen.
”Cecilia ska ingenstans i afton, dumma jänta! Inte tror hon hon kan ge sig ut i Göteborg efter mörkrets inbrott med alla råttor och horor och ogärningsmän! Vet hon hur farligt det är här? Särskilt för en bonnjänta som hon!”
Den yngre systern kände hur modet sjönk och tårarna steg. Vad skulle hon ta sig till? Zacharias skulle högeligen ogilla om hon inte kom hem ikväll. Gud visste vilka scenarier han och Elisabet kunde dikta ihop. Hon betvivlade att de skulle ge sig ut att leta efter henne, men hon skulle få sig en rejäl utskällning när hon väl dök upp, det var ett som var säkert. Zacharias var mycket noga med sitt rykte.
”Lika bra det,” var Cajsas svar när hon yppade sina farhågor om Wedins vrede. ”Då kommer de inte att sätta sig emot att Cecilia flyttar hit.”
”Men…” stammade Cecilia. ” var ska jag sova?”
”Det ordnar sig. Här finns sovplatser.”
Och så var det med det. Cecilia protesterade inför döva öron. Kanske hade Cajsa till och med planerat att Cecilia skulle missa låsningen. Hon hade sannolikt undanhållit denna information och tiden för Cecilia. Den som kände henne visste att Cajsa gärna manipulerade sin omgivning om hon fick chansen och såg en anledning till det. Hon hade alltid gjort så och de fanns ingen orsak att tro att det hade blivit annorlunda i Göteborg. Kanske hade det till och med blivit en överlevnadsstrategi.

Det bereddes plats för Cecilia att sova i köket bakom den numera överfulla matsalen. Cajsa tillstod att det nog kunde bli si och så med nattron, trots att krogägaren egentligen inte hade rätt att servera brännvin efter klockan tio stannade många kvar in på småtimmarna. Det kunde kanske bero på att Cajsa och Didrik notoriskt struntade i förbudet och serverade gästerna tills de blev oregerliga och blev utkastade. Om det blev kontroll skulle de antagligen tvingas stänga, men så länge pengarna rullade in var det svårt att inte falla för frestelsen att bryta mot reglerna.
Det visade sig dock snart nog att det mestadels glada fyllesorlet från krogbesökarna var ett klart mindre problem än de stora, skräckinjagande råttor som av någon anledning delade husly med Cecilia.
I Svartbäcken hade hon aldrig varit särskilt rädd för råttor och möss. De hade tusentals både i ladugården och spannmålsboden, men inga hade varit så stora och så orädda för människor som de här var. Så fort hon hade kommit till ro hörde hon hur de började stöka och böka i närheten, väste och pep och slogs med varandra. Cecilia lyssnade ofrivilligt till olåten där hon låg ihopkurad i den korta kökssoffan. Hon övervägde att kasta något på dem, men hon misstänkte att det bara skulle hjälpa en kort stund. Till slut bestämde hon sig för att helt sonika stänga ute råttornas oväsen genom att dra täcket över huvudet. Hon intalade sig att hon skulle vänja sig vid detta precis som hon vant sig vid allt annat.
Efter en lång stund lyckades hon så slumra in och hade just irrat sig in i en dröm när hon plötsligt kände något stryka vid hennes ena kind. Skräckslaget satte hon sig upp och skrek rakt ut. En råtta hade klättrat upp till henne i kökssoffan! Den for i och för sig ner igen illa kvickt vid Cecilias blodisande skrik, men Cecilia var chockad och gråtfärdig av förtvivlan.
Dörren slogs upp och Cajsa stormade in följd av så gott som alla kroggäster inklusive Manuel och Sean. Storasystern rusade fram till sitt yngre syskonsom för att se om hon var skadad och kunde inte förstå vad som kunde ha hänt sedan det till synes inte fann snågon annan levande varelse i rummet. När hon förstod vad som hänt blev hon närmast förtretad.
”Men Cissi! Inte är hon rädd för några råttuschlingar! Sånt trams!”
Gästerna började mumla och gå därifrån, underhållningen hade uteblivit. De hade förvänat sig ta en ogärningsman på bar gärning, minst. Manuel var nästan sist ut, skakade på huvudet och mumlade suckande ”mujeres”. Endast den irländske sjömannen stod kvar, som för att förvissa sig om att allt stod väl till.
”Vi hade ju råttor stora som grävlingar hemma på Blå Galten! Och varg och lo i skogen! Inte är hon rädd för ett par stadsråttor!”
Cajsa hade ställt sig framför Cecilia med händerna i sidorna. Kroppsspråket påminde om deras barska mors, men rösten var mjukare. Cecilia skakade på huvudet och torkade tårarna. Nu var hon generad över att ha skrämt slag på hela krogen och sin syster.
”De kräken var inte så stora som de här! Jag svär på Gud, Cajsa, de var som möss i jämförelse!”
Cajsa suckade.
”Ja ja, jag vet att Göteborgsråttorna är stora som hundar. De parar sig med skeppsråttor eller så vill Herren att staden ska tas över av gnagare… Men Cecilia… hon skrämde livet ur oss!”
”Han hoppade upp i bädden, syster! I bädden! De kommer att äta mig levande!”
Cajsa fnös och tittade bort, men verkade inte lika självsäker längre.
”Hon drömde. Sånt prat…”
”Det är sant… jag svär på… fars grav…”
Det blev tyst. Till slut ryckte Cajsa på axlarna.
”Må så vara då. Men jag kan ändå inte göra nåt åt’at. Råttor är ett gissel.”
Nu lade sig plötsligt Sean i samtalet. Han använde rätt ord när man talade, till skillnad från Manuel, men han hade en klar anglo-saxisk brytning.
”Kära fru Cajsa, om jag får lägga mig i…”
De två kvinnorna stirrade på honom, de hade mer eller mindre glömt att han stod där.
”Vafalls?” sa Cajsa i en ton som enligt Cecilia var otrevligare än vad situationen krävde.
”Råttor kan ha sjukdomar, fru Cajsa… med all respekt, jag vet… Det är farligt. Mycket farligt.”
Cajsa stirrade ilsket på honom.
”Jaha?! Vad ska vi göra åt saken då, kan han säga det?”
Hon tillade sarkastiskt:
”Med all respekt…”
”Vi måste göra… fällor… jag kan… om frun tillåter… göra dem…”
Cajsa nickade.
”Naturligtivis. Vi skulle vara mycket tacksamma. När han har tid. Sean ska få så mycket brännvin han orkar bälga i sig…”
Sean viftade avvärjande med händerna.
”Nej, nej.” Han log brett. ”My pleasure.”

De tre kom överens om att för i natt var råttorna förmodligen ivägskrämda med tanke på allt oljud och att Cecilia var säker.
Hon lade sig att sova för andra gången denna hennes händelserika första natt på krogen Kaparen.