Cecilia klev försiktigt ned från vagnen, hon var van vid de relativt plana grusvägarna och inte dessa kullerstenbelagda stadsgator. De rundade stenarna gjorde det än svårare för Cecilia att gå med sin klumpfot och sin käpp. Men, tänkte hon, kanske var det något man vande sig vid. Mindre troligt var det väl att man vande sig vid avfallet hon såg ligga här och var på tvärgatorna upp mot torget.
Hon såg sig nyfiket omkring vid Stora Torget,där paret Wedin hade sin bostad över sin handelsbod. Torget låg intill hamnkanalen, och det myllrade av försäljare och människor samt till hennes förvåning, fritt springande grisar som hon fick försöka undvika så e inte sprang på henne. Det var så mycket människor att Cecilia knappt trott att det fanns så mycket människor i hela världen. Hon hade visserligen följt med till marknaden hemmavid ibland, men det här var något annat. Hon såg männniskor av alla de slag, blonda, mörka, rödhåriga, unga, gamla. Hon såg till och med en och annan som gick med käpp som hon själv, ytterligare någon med lapp för ögat. När hennes öron vande sig vid sorlet insåg hon också att man talade annorlunda här. Vissa tungomål kunde hon inte uttyda ett enda ord av. Att man talade en annan dialekt, det hade hon förstått, men bland uppfattade hon ord i mängden som hon inte alls förstod. Andra språk. Detvar en besynnerlig känsla. Att höra, men inte förstå.
Hon betraktade hamnkanalens mörka, grumliga vatten. Stora, stråiga bitar av gödsel tycktes flyta ovanpå det strömma vattnet och hon såg hur det fraktades varor även på kanalen. Trots att hon stod en bit ifrån kunde hon känna hur vattnet stank. Hon hoppades att ingen drack sörjan.
Hon såg att de sålde samma saker som hemma; kött, rotfrukter, spannmål. Fast mer fisk. Mycket mer fisk. Och peruker och hattar. Däremot såg hon inte en enda skomakare sälja sina varor, vilket hon fann mycket besynnerligt. Kanske tyckte borgarna i Göteborg att det var viktigare att var klädd på huvudet än på fötterna.
Dofterna i Göteborg var annorlunda än hemma också. Framför allt för att det luktade så illa. Hamnkanalen stank som sagt och det luktade även i övrigt av gödsel, avfall och piss. Nog märktes det att det bodde mycket människor i staden. Men på stora torget doftade det även andra saker. I en del bodar verkade man sälja parfym och en annan säregen doft trängde också in i Cecilias näsborrar, något sött, milt. Te, förklarade Elisabet när hon frågade, man drack det uppenbarligen.
Cecilia var egentligen mest otåligt förväntansfull över att gå och hitta Cajsa, men hon visste inte riktigt var hon skulle börja, och Wedins verkade inte precis angelägna att hjälpa henne. När hon berättade att det enda hon visste om Cajsas mans krog var att den låg utanför stadsmuren hade de rynkat pannan och mumlat något om att såvida det inte handlade om Stigbergets värdshus var det inte mycket att hoppas på. De hade aldrig hört talas om Cajsas man, Didrik Olaison, och det var inget bra tecken. Av Cajsas hemsända brev att döma var Didriks krog en respektabel anrättning, men Cecilia började nu mer och mer tveka. Cajsa var ingen lögnerska, men hon höll sig inte för god för att bättra på en historia, hon kunde ju dessutom inte veta att någon hemifrån någonsin skulle komma till Göteborg. Cecilia brydde sig emellertid föga om skicket på Cajsas makes krog, hon ville i första hand träffa sin syster igen.

Paret Wedins bostad var övervåningen på deras handelsbod som var belägen vid Stora Torg. Våningen bestod av kök, sängkammare och ett litet matrum. Det var trängre än Cecilia tänkt sig, och inte så tjusigt som Zacharias och Elisabet fått henne att tro, även om det förvisso var tjusigare än hemma på Blå Galten. Cecilia skulle som utlovat inkvarteras i kökssoffan hos köksan, Senne, som inte verkade helt förtjust i arrangemanget. Hon blängde på Cecilia och mumlade något som enligt Elisabet var danska svordomar.
”Cecilia kommer att lära sig en hel del nya tungomål!” skrockade Zacharias som hört dem, och Cecilia tänkte förtrytsamt att det var lätt för honom att skratta, han behövde inte dela sängläger med en ilsken danska som redan hatade en. Men hon medgav att han antagligen hade rätt när det gällde språken, Elisabet berättade att de vanligaste nationaliteterna i Göteborg var holländare, engelsmän, skottar, danskar och en del norrmän och finnar. Holländare var allra vanligast, Elisabet berättade att större delen av husen i Göteborg var byggda av just holländska köpmän och borgare. Gustav II Adolf hade till och med beordrat de som bodde ute vid Nya Lödöse att flytta in till den nya staden, Göteborg, och de hade efter mycket tvekan gjort det.
Vidare hade Zacharias låtit henne förstå att om hon bodde hos dem, vilket han utgick från att hon ville göra, så förväntade han sig att hon skulle hjälpa till med att sälja deras varor i handelsboden. Det var ingenting som Cecilia satte sig emot, men hon planerade inte att stanna någon längre tid hos paret.
Men första kvällen kände hon sig tvungen att tillbringa med det generösa köpmansparet. Zacharias slog på stort och bjöd på supé på Rådhuskällaren, den finaste krogen i stan och med de kunnigaste källarsvennerna. Cecilia, Zacharias och Elisabet åt anka och drack vin, vilket Cecilia aldrig tyckt om förut, men nu smakade det mycket bra.
När hon sedan skulle lägga sig bredvid Senne och sova var hon proppmätt, lätt berusad och så trött att hon trodde hon skulle somna så fort hon lade sig ner. Men det visade sig vara svårare än hon trott. För det första var det så många nya ljud som hon inte var van vid; skrålande utifrån, folk som spydde, pissade, eventuellt hade sexuellt umgänge i någon gränd, hundar som skällde eller ylande, jamande katter, fräsande råttor. Och även när Cecilia till slut lyckades avskärma sin hjärna från dessa ljud stördes hon av sin sängkamrat som både snarkade och, förhoppningsvis, i sömnen, sparkade på Cecilia och höll henne vaken. Till slut blev Cecilia så desperat att hon låtsades få kramp i benet och satte ett välplacerat knä i magtrakten på den danska pigan som utbrast ett upprört: ”For hellvide!” medan Cecilia låtsades sova och i fortsättningen fick vara i fred.

De följande dagarna arbetade Cecilia åt Zacharias i hand handelsbod. Hon trodde att han skulle låta hennes slippa på grund av lappen för ögat, men Zacharias verkade hoppas på att hans kunder skulle finna en blind bodflicka pikant och lite spännande.
”Underskatta aldrig vikten av sladder och skvaller!” mässade Zacharias. ”När första fruntimret har varit härinne och sett Cecilia kommer skvallret att gå som en löpeld att Wedins har en enögd bondflicka som bodmamsell, och då ska alla hit och titta. Och medan de ändå är här kan de ju alltid köpa sig lite te eller kaffe eller… Ja, det gäller karlarna också för den delen. Ska jag vara helt ärlig är karlarna ofta värre än kärringarna på att fara med sladder och rykten…”
Cecilia orkade inte lyssna längre. Men om Zacharias kunde tjäna på hennes lyte var det väl bra som omväxling. Dessutom kanske det skulle inbringa så pass mycket pengar att hon snart utan dåligt samvete kunde avvika för att leta reda på Cajsa. Som det var de första dagarna arbetade hon hela dagarna i boden, samt hjälpte Senne i köket på kvällen och sedan var det hursomhelst för sent att gå utanför vallgraven eftersom stadsporten låstes om nätterna och bara öppnades för finare folk som kunde betala för sig. Cecilia bestämde sig därför att börja leta på söndagen efter kyrkan.

Ofta hade Zacharias bod besök av göteborgare med utländskt ursprung, gärna engelsmän som ville köpa te och porslin. Många talade hyfsad svenska, men ännu fler samspråkade med Zacharias på något sorts mellanspråk, blandade friskt svenskan och sitt modersmål.
Överste Croft, en korpulent herre med dyr, pudrad peruk och blanka strumpor och skospännen, var inte en av de någon av de grupperna. Han hade med sig en svensk tjänare som skötte köpen medan Croft själv envist samtalade på engelska med Zacharias.
”Good morning mr Wedin,” började Croft och hans röst dånade mellan väggarna i boden. Han fick så syn på Cecilia, lyfte förvånat på de sirliga ögonbrynen och fortsatte: ”What have we got here, mr Wedin, have you got yourself a new wife, have you?”
Han gjorde en gest mot Cecilia och Zacharias förstod att han frågade om flickan.
”Det här är Cecilia, en… släkting…”
Croft stirrade på Zacharias med rynkade ögonbryn.
”Cecilia? Is she your ward, then?”
Zacharias stirrade tillbaka på Croft och glappade med underkäken. Han kunde bara de nödtorftigaste hälsningsfraserna på engelska, plus några få ord till, ”ward” ingick inte i hans vokabulär.
”Ward?” Zacharias såg hjälpsökande på tjänaren vilken behärskade det engelska språket såväl som det svenska, men även han såg perplex ut.
”You’ve taken her in? She’s a relative? Your niece?” fortsatte Croft och inspekterade samtidigt burkarna med te som stod på bänken framför Cecilia och Zacharias. Hans inställning verkade vara att om de övriga inte förstod honom var det deras problem.
”Yes, yes,” fjäskade Zacharias och hoppades han hade rätt. ”Cecilia is… nice – niece!” han hade för sig att ”niece” var någon slags släkting, och även om det inte var helt sant, var det allt Croft behövde veta.
”So, why is this girl wearing an eye-patch?” Han indikerade Cecilias lapp för ögat. ”Is she a pirate?” Med detta sagt lade Croft sitt perukförsedda huvud bakåt och lät höra ett flatskratt så högt att de övriga trodde att den lilla mörka boden skulle rasa samman. Tjänaren log snett, Cecilia rörde inte en min medan Zacharias, något ögonblick försent falskskrattade så hysteriskt att Cecilia trodde han skulle få slaget.
Croft slutade skratta långt innan Zacharias och såg sedan mest irriterad ut. Han ställde frågor om Zacharias hälta, men eftersom Zacharias inte förstod frågan och tjänaren var för ointresserad för att översätta fick han inget tillfredställande svar. Så till slut köpte han några skäppor te och beslutade sedan för att lämna boden.
”Well, mr Wedin, it’s good to see that you are in such well condition that you can provide for a ward as well as for your own family. Business must be going well.”
“Haha, yes yes,” fnittrade Zacharias utan att ha en aning om att Croft gratulerade honom till att ha det så gott ställt att han kunde försörja en skyddsling såväl som sig själv och sin familj. ”See you soon again colonel Croft!”
Överste Croft gjorde tecken åt tjänaren att de skulle gå, nickade nådigt åt Zacharias men ignorerade Cecilia.
”Satans sprätt,” muttrade Zacharias när han gått. ”Han klagar alltid på te-utbudet, vill ha en massa konstigt som vi inte har. Akta sig för honom, Cecilia. Jävla sprätt.”

Varorna som Wedin köpt i hamnen fraktades via hamnkanalerna till Stora Torget. Det var mycket enklare än med kärra, och inte dyrare. Cecilia fick ofta hjälpa till att lasta av varorna och i början vämjdes hon av stanken från kanalvattnet, men bara efter några dagar vande hon sig. Kanske var det just lukterna som var svårast att vänja sig vid i den nya staden. Inte för att det alltid hade luktat blommor på Blå Galten, men ville man kunde man gå ut i skogen och andas barrdoft. Här andades man visserligen havsluft, men den var så uppblandad att hon knappt kunde urskilja den blan alla andra dofter.
Havet, som hon drömt om i Småland, tycktes henne fortfarande avlägset. Hon kunde se det i fjärran; blått och mäktigt, men det var ändå långt borta efersom hon spenderade det mesta av sin tid i den mörka handelsboden eller på det gyttrande torget. Men en dag, sa hon sig, en dag skulle hon uppleva havet på nära håll.

Cecilia insåg att även om hon fick tid, skulle det bli svårt att hitta Cajsa, åtminstone om hennes make nu inte var den välkände krögare systern lyckats inbilla dem där hemma. Cecilia förstod snart att det faktum att krogen låg utanför vallarna snarare tydde på att det var en liten oansenlig sylta, även om det visst fanns välrenommerade värdshus utanför vallgraven, såsom Stigbergets värdshus och ett vid Redberget. Men det fanns ingen anledning att tro att Cajsa och hennes man hade något med dessa inrättningar att göra. Kanske var det därför Zacharias och Elisabet inte var särskilt angelägna att hjälpa henne lokalisera Cajsas krog.
Dessutom upptäckte Cecilia under dessa dagar att även om hennes annorlunda uppenbarelse kanske inte gav det uppsving i affärerna som Zacharias hoppats på så drog ändå makarna Wedin fördel av att ha henne hos sig. Det gav dem anseende att ha en inneboende släkting, även om hon nu faktiskt egentligen inte var släkt. Som Överste Croft påpekat såg det bra ut att de hade råd att sörja för ännu en person. Och lite exotiskt var det allt att de hämtat henne från de djupaste skogarna i Småland.
Cecilia själv ville bara därifrån. Hon tyckte Elisabet var korkad, Zacharias uppblåst och självisk och den danska köksan elak. Hon visste inte varför Senne hatade henne. Från början hade hon försökt vara vänlig och hjälpsam, men då hennes vänligheter mötts med ilskna blickar och danska svordomar hade även Cecilia vänt sin onda sida till. De två unga kvinnorna höll sig i det längsta ur vägen för varandra, men de var ju tvungna att sova ihop, och de verkade tävla om vem som kunde störa den andra mest genom sparkar, ljud och nattliga dassbesök.
Avträdet var dessutom en historia för sig. Cecilia var inte van vid särdeles tjusiga dass från Blå Galten. Där delade de avträde med hela Daniels familj, men så vidrigt som det på bakgården hos Wedins, det hade hon aldrig sett. Det delades av hela kvarteret och bestod av en enda lång träbänk med ett antal hål i, därför kunde många sitta där samtidigt. Cecilia var van vid det hemfrån, men hon var inte van att göra sina behov inför fullständiga främlingar. Å andra sidan, som Cajsa senare skulle säga, har man skitit ihop är man knappast främlingar längre. Men det värsta var lukten. Stanken därinne var så vidrig att Cecilia trodde hon skulle kräkas varenda gånt hon gick dit. Och av lukten att döma var hon inte ensam om att tänka så.
Delvis berodde det nog på att dasset inte tömdes tillräckligt ofta. Hon kunde inte säga att hon avundades de stackars satarna som hade det yrket. Elisabet berättade att det var rackardrängarna, eller nattmännen som Senne sa, bödelns medhjälpare, som hade stadens minst eftertraktade jobb efter bödeln själv. De var de enda som kunde tvingas ta sig an även denna motbjudande syssla. Om man grävde ner lik och samlade ihop kroppsdelar var det kanske inte en så stor sak att tömma latriner. Cecilia tyckte lite synd om dem och kunde inte förstå vad de gjort för att förtjäna detta vidriga yrke. Men Elisabet förklarade att många rackare hade ärvt yrket av sina fäder, medan andra var brottslingar som sluppit undan straff genom att ta på sig dessa arbetsuppgifter. Vilket alltså var ett straff i sig.

Dagarna släpade sig fram, men till slut blev det då äntligen söndag.
Det var en kall men vacker oktoberdag i Göteborg. Kylan var också annorlunda här, tyckte Cecilia. Råare, våtare. Den gick rakt in i märgen trots att solen sken. Men havet glittrade ute vid hamnen och luften var nästan frisk. En perfekt dag att ge sig av utanför vallgraven tycktes det Cecilia.
Hela gudstjänsten i domkyrkan satt Cecilia som på nålar och väntade bara på att den skulle ta slut. Hon hade svårt att förstå prästen som verkade bryta på något annat srpåk, tyska kanske, och hon lyssnade ändå inte på vad han sa. Det gjorde hon aldrig med Wallenius heller, åtminstone inte när han stod i predikstolen.
Efteråt tog hon hastigt adjö av Zacharias och Elisabet som fortfarande försökte övertala henne att inte gå. Inte när hon inte hade en aning om var krogen ifråga låg. Bara att den var utanför vallarna. Men Cecilia lyssnade inte. Nog var det mycket folk i Göteborg, men om hon frågade runt om Didrik Olaisons krog så borde väl någon veta. Men visst, hon var beredd på att gå bet. Kanske hade krogen gått tomkull, kanske hade Cajsa lämnat Didrik eller tvärtom. Kanske… Men nej, hon kunde inte tänka så. Cajsa var där någonstans. Hon måste vara det. Annars skulle Cecilia vara helt ensam här. Utlämnad åt den enfaldiga Elisabet, den fisande Zacharias och nattliga sparkar av Senne. Hon skulle bli en bodmamsell åt Zacharias och ledas till döds. Så fick det inte vara.
Cecilia tog sikte på hamnen och beslöt att välja den port som var närmast där. Hon hade för sig att Cajsa nämnt något om att krogen låg i närheten av hamnen. Trots att det var söndag var det ganska trångt på de smala gatorna och Cecilia tvingades hela tiden väja för avfall och trasiga kullerstensbitar som låg i hennes väg. Hon var glad att hon hade käppen så att hon kunde peta undan de största bitarna avskräde. Gatorna stank dessutom så mycket av urin att hon misstänkte att det inte bara kom från karlar som lättade på trycket mot gator och gathörn, det måste även vara så att pottor tömdes från de intilliggande husen.
Utanför vallgraven såg det mycket annorlunda ut jämfört med inne i staden. Cecilia tyckte mer det liknade en by på landet med små, illa byggda hus, kreatur och en aning friskare luft än inne i staden. Men bara en aning. Husen innanför vallarna var stora och rejäla, hon hade inte sett ett enda hus som dem som var härute.
Hon upptäckte genast att folket som bodde utanför var enklare än de som huserade inne vid Stora Torget. Visst såg hon en och annan köpman med peruk och hela, rena kläder, men de var ändå lite solkigare, lite billigare och lite loppigare än de inne i stan. Kanske hade de inte råd att bygga de fina husen som antagligen krävdes för att få bygga innanför vallgraven.
Eftersom det var söndag förekom ingen handel direkt, men i hamnen kunde hon se silltunnor, segelmakare, tunnbindare och andra hantverkares verkstäder. Snart fick hon syn på en kvinna i henens egen ålder som verkade ha kommit tillbaka från kyrkan. Hon var glåmig och illa klädd och hade två barn klängade kring kjolarna.
”Didrik Olaisons krog?! Har jag aldrig hört talas om. Inte går jag på krogen…”
Cecilia grimaserade. Det var vad hon trott, men hon kände sig inte riktigt bekväm med att tilltala en främmande karl. De kunde ju tro att hon var en nattfjäril. Trots att det var mitt på dagen en söndag. Man visste aldrig så noga.
Hursomhelst, Cecilia arbetade sig västerut genom hamnen och till slut fick hon tag på en gammal sjöman som visste vem Didrik var.
”Didrik! Ja, men det är ju krögaren som har den där krogen uppe vid Stigberget…”
”Stigbergets värdshus?” frågade Cecilia hoppfullt. Kanske hade systern kommit upp sig mer än hon vågat hoppas på. Men den gamle fick vid desssa ord en våldsam skrattattack och hostade tuggtobak i fem minuter innan han kunde fortsätta.
”Nej för bövelen! Stigbergets värdshus är ett respektabelt ställe. Där släpper de inte in sådana som oss att släcka törsten!”
Cecilias mod sjönk.
”Så Didriks ställe är inte respektabelt?”
Gubben ryckte på axlarna.
”Tja, inte så att det stör mig…”
”Har han träffat Didriks hustru? Catarina?”
”Cajsa, ja!” den gamle sjömannen och lyste upp. ”Det är ett rasande grannt och duktigt fruntimmer! Jag tror inte gamla Didrik hade klarat sig utan henne!”
Cecilias hjärta slog ett extraslag. Då var hon kvar! Cajsa var så nyckfull att man inte alltid kunde lita på hennes ord. Hon var föränderlig som årstiderna, och Cecilia hade halvt väntat sig att hon redan dragit vidare.
”Var ligger Stigberget?” frågade Cecilia ivrigt.
”Vet hon,” sa gubben och log ett tandlöst leende. ”Det var längesen jag hälsade på däruppe, jag kan visa henne vägen.”
Cecilia var tacksam för hjälpen. Hon var inte rädd att irra längs förstädernas gator mitt på dagen, men det var nog ändå en bra idé att ha en följeslagare. Gubben visade sig heta Elias och var en för detta sjöman som nu slutat gå på sjön eftersom han helt enkelt inte orkade längre. Han berättade att han varit på världens alla sju hav, eller, i alla fall Skagerrack, Kattegatt, Nordsjön och Östersjön. Haven utanför det brydde han sig faktiskt inte så mycket om.
”Nuförtiden drar de unga sjömännen iväg till ostindien! Kan hon tänka sig det? Ostindien! Varenda matros jag talar med nere vid masthugget har varit med kompaniet borta i Kanton, Hong Kong och allt vad det heter.”
Cecilia hade väldigt svårt att ens tänka sig ostindien, hon hade ingen aning om var det låg eller hur långt borta det var. Men att döma av de märkliga mönstren på porslinet som fanns i makarna Wedins hem så måste det vara mycket långt borta.
”Fast jag är glad att slippa sjön ska jag säga hon…” fortsdatte Elias utan att riktigt vänta på svar medan de stretade uppför backen som skulle leda dem till Stigberget.
”Det var farligt på havet ibland… stormar ska hon veta… det tjöt i vinden så att man trodde att ens sista stund hade kommit… och sjösjukan…”
Han rös till och ruskade på sin spinkiga lilla gubbkropp.
”Sjösjuka… och skörbjuggen… Hon vet att för att vattnet ombord inte skulle ruttna spädde de ut det med gin…Ja… jag har historier att berätta… ”
Han flinade och försökte peta henne i sidan, förmodligen helt vänskapligt men Cecilia hade varit med om pilska små gubbar många gånger på Blå Galten så hon hytte med käppen mot honom.
”Håll sig på sin kant, det råder jag honom!”
”Hahaha,” fnissade gubben. ”Systern sin upp i dagen! Ho ho ho!”
“Ja, ja,” snäste Cecilia. ”Sluta prata strunt nu, är vi framme snart?”
Svetten hade börjat blänka på hennes panna, trots att det var en kall dag, och foten värkte av ansträngningen. De kämpade sig upp mot backkrönet där det såg ut att vara ett litet primitivt torg och åtminstone ett finare hus. Stigbergs värdshus kanske?
”Strunt,” skrockade Elias. ”Det får hon nog tåla om hon ska tillbringa aldrig så lite tid på Didriks krog. Strunt är det enda sjömän pratar… det och fruntimmer…”
Cecilia knyckte irriterat på nacken.
”Det är väl inte bara sjömän på krogen kan jag tänka!”
”Jo se det är det, nästan bara sjömän!” hävdade den gamle mannen. ”Det är ju en sjömanskrog se!”
Cecilia svarade inte. Hon visste inte vad hon skulle tro, den där gamle gubben verkade mest svamla tyckte hon. Men nu hade de äntligen nått krönet på backen och gubben lyfte ett krokigt pekfinger och pekade längs en krokig bakgata alldeles bakom Stigbergs värdshus.
”Därnere ligger det! Ser hon?”
Men inte förrän de kom närmare såg Cecilia en skylt som hängde från ett av husen intill gatan. ”Kaparen” stod det på skylten. Cecilia visste inte ens vad det betydde, men hon såg också bilden av en sejdel bredvid namnet samt ett ankare…
”Där har hon det, lilla hon. ’Kaparen’”
Cecilia skulle just vända sig till Elias och be honom att för en gångs skull knipa igen, när dörren till krogen plötsligt gick upp och en kvinna klev ut. Kvinnan var några år äldre än Cecilia, klädd i vadlång kjol, livstycke och en slarvigt knuten sjal om överkroppen. På fötterna bar hon träskor. Det mörka håret var uppsatt i en knut, men hälften av hårtestarna hade ramlat ner. Det skulle se slarvigt ut på någon annan, men på henne var det grannt. Hon hade kraftiga ögonbryn och markerade drag, hon såg nästan exotisk ut. Ögonen var blågröna och livfulla, de spanade nu målmedvetet längs gatan.
Det var Cajsa.