De hade redan hunnit in i oktober, men som tur var hade höstregnen ännu inte kommit och förstört de dåligt underhållna landsvägarna. På vissa ställen var det snudd på stockar och sten mitt i farvägen.
Cecilia satt på kuskbocken inklämd mellan paret Wedin, invirad i en varm pläd och med sjaletten tätt knuten kring huvudet. Det hade börjat blåsa riktigt kallt, och det var inte längre någon tvekan om att hösten hade kommit. Zacharias och Elisabet pladdrade oavbrutet, ibland med varandra och ibland med Cecilia, men aldrig förväntade de sig något svar eller inlägg från sin nya lilla skyddsling. Cecilia kände hur hon blev dåsig av deras röster, hur hon gungade med vagnens krängande längre och längre bort.
Hon vaknade inte förrän det börjat mörkna och Wedins besutat att stanna för att ta in på ett värdshus för natten.
Sömndrucket vacklade Cecilia in i den lilla byggnaden, mycket mindre än Blå Galten, men med ett större utbud av både maträtter och sprit. På Blå Galten serverade man vad säsongen, tillgången och värdshusets ekonomi tillät, och det var oftast få rätter att välja mellan. Till måltiden serverades uteslutande öl och brännvin, aldrig vin eller någon finare spritsort.
På detta värdshus som kallade sig Göta Lejon, serverades krutsoppa, fiskpudding, rullader, gös och olika sorters tårtor så det stod härliga till. Zacharias blev glad som en lärka över det dignande bordet och gladde sig åt att smörja kråset efter den kanske något mer jordnära och torftiga kost han trakterats med i prästgården. Åtminstone enligt hans egen smak. Fast bäst mat hade man ändå i Göteborg, anförtrodde han Cecilia. Särskilt fisk. Och då menade han inte gammal sketen sill eller strömming, som de åt i bondstugorna, nej på västkusten kunde man få tag i fiskar av alla de slag och med den mest utsökta smak. Hon skulle få se, Cecilia, så fort de kom fram, att han talade sanning.
Cecilia var trött efter dagens resande, men imponerad av värdshusets mat. Det var nog till och med något finare än Blå Galten, det måste hon erkänna. Det skulle bli spännande att se vad för sorts krog Cajsas man ägde. Honhoppades att den var av det finare slaget, men var förberedd på att det nog mer var i Blå Galtens stil än det här värdshuset.
Värdshusvärden på Göte Lejon var en yngre karl, ogift viskades det så snart de klev över tröskeln och Elisabet och Zacharias kastade menande blickar på varandra.
Cecilia var inte direkt ovan vid att få uppmärksamhet, men det var inte heller något som hände varje dag. Hon blev smickrad när hon såg att värden, Arwid, lade märke till henne. Han såg bra ut och borde kunna välja och vraka bland beundrarinnorna, men nu ägnade han hela sin uppmärksamhet åt den blyga värdshusdottern med de isblå ögonen och den blonda hårknuten. Varefter kvällen led var det emellertid något som gjorde Cecilia illa till mods med Arwid. Han var inte för framfusig eller fräck, men han lyssnade aldrig riktigt på vad någon sa och hade allt för lätt att distraheras av något annat i rummet. Han verkade helt enkelt inte riktigt pålitlig.
När Cecilia, som suttit stilla på en stol, i slutet på kvällen reste sig och avslöjade sitt lätta lyte, såg hon hur något slocknade i Arwids ögon. Men då hade hon redan avpolletterat honom i sitt sinne och besvikelsen uteblev.
Dock var så inte fallet med paret Wedin som pladdrade på halva natten om hur stilig och rik Arwid måtte vara. Cecilia somnade nästan genast och gladdes åt att parets prat tycktes ha en sövande verkan på henne.

Nästa morgon var återigen en gråmulen dag och vinden hade tilltagit. Elisabet kisade missbelåtet upp mot den tjocka molnmassan på himlen. I väster hade det mörknat betydligt.
”Det ser ut att bli regn, Zacharias,” påpekade hon bekymrat.
”Jaså,” muttrade köpmannen. ”Vi får hoppas vägarna håller ifall det blir skyfall.”
Vilket i princip var ett skämt eftersom vägarna som sagt genomgående var i ett uselt skick. Ett skyfall skulle utan tvekan leda till att de flesta av de vägar de färdades på spolades bort fullständigt. Men de hade inte mycket val utan fick hoppas på turen och vädergudarna.
”Vi kanske ska vänta med att resa till i morgon,” föreslog Elisabet med en menande blick på Cecilia. Denna ruskade olustigt på sig och hoppades vid Gud att Zacharias skulle bestämma att de skulle ge sig av trots allt. Hon ville för ingenting i världen stanna hos den ytlige Arwid på Göta Lejon.
”Nej,” sa Zacharias kort. ”Jag vill hem till Göteborg så kvickt som möjligt. Jag behöver sköta mina affärer.”
Elisabet envisades inte och följaktligen gav sig det lilla sällskapet på tre iväg med de tungt grå orosmolnen hängande precis ovanför deras huvuden.

Och regnet kom.
Det dröjde, och de trodde nästan att molnen skulle blåsa bort, men till slut kom det med bedövande styrka. Inom loppet av minuter var resenärerna genomvåta och grusvägen de färdades på hade förvandlats till gyttja varvat med veritabla forsar mitt i körvägen. De befann sig mitt ute i skogen och hade inget val utan tvingades fortsätta. Zacharias nödgades upprepade gånger piska hästarna som inte ville fortsätta gå i leran. De hade bytt djur på Göta Lejon och dessa var inte lika tålmodiga som de hästar de tagit från Svartbäcken.
”Satans hästdjävlar!” vrålade Zacharias. ”Gå på, era kräk!!”
Han hoppade ner från kuskbocken för att försöka mana hästarna genom att dra i deras betsel. Cecilia stirrade fascinerat på Zacharias ben- och fotklädnad. Han var klädd som en fin herre i kortare byxor och långa strumpor med nätta skor. Inte det bästa att ha på sig i den tilltagande lervällingen. Zacharias försökte undvika de värsta pölarna men var snart insmetad i lera upp till låren.
Det hela hade varit komiskt om det bara inte hade varit så fruktansvärt. Cecilia var blöt ända in på kroppen och drabbades frekvent av frossbrytningar.
Så småningom fick Zacharias hästarna att börja gå igen, men när köpmannen skulle hoppa upp på vagnen igen snubblade han och föll pladask i leran med ansiktet nedåt. Elisabet skrek till, men hennes make reste sig strax och det verkade inte som om han hade skadat sig nämvärt. Däremot var han rasande och for ut mot sin hustru när hon föreslog att de skulle stanna tills ovädret dragit förbi.
”Stanna?! Var då någonstans?!! Kan hon säga det, eller är hennes huvud för litet för att förstå dig på dylika ting!”
”Nej, men…” började fru Wedin, men blev brutalt avbruten av sin man.
”HÅLL KÄFTEN DÅ!!”
Cecilia kröp ihop och tänkte att kanske var Zacharias Wedin inte så jovialisk som han verkat vara från början. Dessutom verkade det som om Elisabet Wedin inte hade något att säga till om överhuvudtaget, utan det var Zacharias som bestämde precis allting, vilket Cecilia inte var riktigt van vid eftersom Valdemar och Katarina hade tagit de flesta besluten i samförstånd. Men det var något som snart inte skulle bekomma henne, så fort hon kom till Göteborg skulle hon söka upp sin syster, och sedan kunde båda makarna dra åt fanders.
Det lilla ekipaget kämpade framåt i hällregnet, långsamt men det gick framåt. Zacharias insåg snart att de inte skulle kunna fortsätta mycket längre, men att stanna mitt i skogen var inte ett alternativ. De måste fortsätta tills de kom fram till ett hemman eller en by någonstans. Men allt de såg var skog, skog och åter skog.
Till slut kom de fram till en smal bäck – eller – något som en gång varit en smal bäck. Nu hade bäckfåran svämmat över alla bräddar och ett par famnar från brofästet på båda sidor stod vägbanan i vatten till fotknölarna. Hästarna vägrade åter, gnäggade och nästan stegrade för att undkomma vattenmassorna. Inte förrän Zacharias piskade dem blodiga skrittade de tveksamt mot bron. Cecilia såg på med ett uttryck av missnöje över sitt ansikte. Hon delade sin fosterbrors åsikt att man i det längsta skulle undvika att plåga djur.
De började röra sig över bron, men den verkade ha varit halvrutten redan innan ovädret och skyfallet gjorde inte den saken bättre. Cecilia kände hur det sög till i magen. Brast bron var de alla förlorade; människor, kreatur, packning… allt…
Några gånger vägrade hästarna på väg över bron och vid ett tillfälle brast en planka när det sista vagnshjulet rullade över det och Cecilia var säker på att nu var det slut, men til sist var de över. Gud vare tack. Elisabet hade oavbrutet bett till sin skapare medan Zacharias varit sammanbiten och oförtrutet manat på de skräckslagna hästarna. Cecilia sa ingenting och bad inte ens inom sig. Hon väntade bara tills faran var över. Kanske var hon till och med inom sig lite glad över spänningen, Gud visste att hon inte varit med om många äventyr i sitt liv. Inte sedan hon skadade sitt öga åtminstone.
Det visade sig emellertid att alla tre andades ut för tidigt.
Vattnet var som sagt högt även på andra sidan, och det dolde effektivt stenar, hål och andra hinder i vägen. Vagnen hade inte mer än hunnit över bron förrän det plötsligt ryckte till i ena sidan följt av en hög smäll. Hästarna tvärstannade och de började genast luta starkt, vilket bara kunde tyda på en sak.
”Hjulet, Zacharias!” ropade Elisabet gällt. ”Vi har slagsida!”
Maken svarade inte utan klättrade åter ner från vagnen och började undersöka hjulet. Samtidigt började hästarna dra i panik och han blev nästan påkörd.
”Någon måste hålla i hästarna!!” vrålade han, och Cecilia var redan på språng. Elisabet varnade henne att vara försiktig, men Cecilia kunde knappt höra henne genom det dånande regnet. Hon vadade fram och tog tag i den ene hästens betsel och förökte tala lugnande tilld en samtidigt som hon strök den över mulen. Inte för att Cecilia trodde hon hördes, men hon måste göra någonting. Zacharias skrek något till Elisabet och fru Wedin fick ett förtvivlat uttryck i ögonen. Hjulet var nog trasigt, och det ordentligt med tanke på vagnens kraftiga lutning. Regnet gjorde inget tecken på att avta och situationen började bli desperat.
Precis när Cecilia tänkte att nu kunde det inte bli värre hörde hon ytterligare ett vrål från Zacharias som fortfarande befann sig vid det trasiga hjulet. När Elisabet och Cecilia tittade dit såg de till sin förfäran hur Zacharias föll ihop och ner i de vildsinta vattenmassorna.
Elisabet skrek hysteriskt och började även hon klättra ner från vagnen, men Cecilia hindrade henne.
”Vänta, jag hjälper till!”
Mödosamt vadade hon fram till Zacharias som nu satt sig upp och försökte ställa sig, dock utan resultat. Cecilia hade redan innan svårt att gå på grund av sin klumpfot, och det var ännu svårare i vatten.
”Är han skadad, käraste?” ropade Elisabet.
Cecilia såg att han svarade något men inte vad. Möjligen hade han skadat benet eftersom han uppenbarligen inte kunde stå upp.
”Cecilia!” skrek Elisabet. ”Zacharias har gjort sig olycklig i benet! Det kanske är brutet!”
Men Cecilia var nu framme hos Zacharias och kunde höra det från honom själv: han hade klivit i ett hål i vägen och kunde nu inte stödja alls på benet. Han var vit i ansiktet av smärta. Cecilia såg upp mot himlen, den var fortfarande igenmurad med tjocka, grå moln. Regnet höll inte upp. Hon såg på den trasiga vagnen. Det verkade knappast vara någon större vinst i att Zacharias tog sig upp i vagnen igen, men å andra sidan kunde han inte sitta här i leran och vattnet.
Cecilia tänkte febrilt. På Blå Galten hade hon aldrig behövt ta några beslut överhuvudtaget, det var alltid någon annan som tog kommandot. Katarina, Valdemar, Cajsa eller Lydia. Och hade hon sagt någonting hade ingen lyssnat på henne ändå. Zacharias verkade vara en handlingskraftig man, så handlingskraftig att hans hustru hade försjunkit till ett veligt, handlingsförlamat våp. Hon grät nu förtvivlat på kuskbocken och såg på den unga kvinnan i hopp om att hon skulle se en lösning på deras svåra situation.
Cecilia såg sig omkring. Det var fortfarande skog överallt, men de hade färdats genom vildmark så länge att det var oundvikligt att de kom fram till någon slags bebyggelse snart. Dessutom tydde ju bron på att det fanns folk här någonstans, eller åtminstone hade funnits för länge sedan.
”Zacharias måste försöka ställa sig på den friska skanken…” förklarade Cecilia medan hon torkade vattnet ur sitt friska öga, en hopplös uppgift då det hela tiden kom nytt.
”Jag kan inte…”
”Han måste! Vill han dö här mitt på vägen? Eller senare i lunginflammation?”
Det ville förstås inte Zacharias och tungt stödd på Cecilia lyckades han till slut ställa sig på det friska benet och sedan hoppa på ett ben fram till kuskbocken.
Hur de fick upp den tunga karlen i vagnen kunde Cecilia efteråt inte fatta, men genom att hon skjöt på, Elisabet drog och Zacharias själv kravlandes så gott han kunde, var han till slut uppe i vagnen.
”Jag ska försöka hämta hjälp!” ropade Cecilia och tog sin käpp. Hon hörde Elisabet ropa något efter henne men hon brydde sig inte om det. Det kanske inte fanns hjälp inom mils avstånd, men hon hade inget val.
Långsamt klafsade hon genom vattnet till fastare mark, kanske hade det varit bättre att skicka Elisabet, som til synes var frisk, men å andra sidan var Cecilia mer van vid att vistas i skog och mark och dessutom ville säkert Zacharias hellre ha sin hustru vid sin sida. Men det kunde inte hjälpas, Cecilias haltande var långsamt och snart började dessutom foten värka. Det gjorde den alltid när hon överansträngde sig. Kanske skulle hon snart inte kunna fortsätta alls och då var de strandsatta allesammans.
Just som Cecilia verkligen börjat misströsta märkte hon att regnet avtog. De små illvilliga vattendropparna kom inte störtande ner från skyn med samma frekvens och slagkraft som tidigare. Och hade inte himlen börjat ljusna? Herre, jag har inte bett honom om någonting sen han tog mitt öga, men låt regnet upphöra och låt mig hitta någon som kan hjälpa oss!
Det kan tyckas naturligt och nästan oundvikligt att be till Gud i en dylik situation, men det var mycket olikt Cecilia. Hon hade i sitt hjärta övergett sin skapare för länge sedan, och bad aldrig ens sin aftonbön, även om hon sa till Wallenius att hon gjorde det.
Som en lustig ödets nyck slutade det att regna nästan så fort Cecilia tänkt bönen. Hon blinkade förvånat med sitt ljusblå öga ochtog av sig sjaletten som ändå var dyblöt. Bra så, tänkte hon. Och så nästa önskan?
Det var mer än övernaturligt för Cecilia att bönen besvarades, eftersom hon aldrig fick vad hon önskade. Om också nästa önskan besannades skulle hon falla död ner, det var hon säker på. Hon nästan smålog vid tanken. Det skulle bara vara för mycket.
Men plötsligt fick hon se en figurkomma mot henne längst bort på vägen. Hjärtat tog ett skutt och började slå fortare. Kunde hon ha sådan tur… en medmänniska, en hjälte, en barnhärtig samarit… en… liten pojke…
Cecilias mod sjönk, men pojken kunde ju inte vara ensam, så hon ropade på honom.
”Guds fred min pojke!” ropade Cecilia så högt hon kunde och pojken lyfte på huvudet. När hon kom närmare såg hon att han inte kunde vara mer än sju-åtta år. Han hade stora ögon och mörkbrunt eller svart hår som nu var genomvått och smetat mot ansiktet. Också han hade varit ute i regnet ett tag.
”Ja?” sa barnet med en till och med barnsligare röst än hon förväntat sig. Han såg henne rakt i ögonen och hade inte ett barns sedvanliga respekt och underkastelse mot vuxna utan granskade henne ingående och nyfiket. Cecilia kom först av sig men kom sedan ihåg varför hon tagit sig iväg.
”Vi har kört fast… hjulet är trasigt… vi behöver… hjälp… har han någon far?” det var en dum fråga, det kände Cecilia så fort hon ställt den, men pojken varken tycktes bli förnärmad eller förvånad. Dessutom skakade han på huvudet.
”Nej, det har jag inte.”
”Har han en mor?”
Återigen skakade han på huvudet. Cecilia rynkade pannan. Förrymda fäder var en företeelse alltför vanlig, men ingen mor?!
”Jag har bara min mormor.”
Det fick duga.
”Ta mig till henne då.”

Det var förvånansvärt varmt i den lilla, skumma stugan vars väggar tycktes hota rasa in vilket ögonblick somhelst. Den sprakande härden var placerad mitt på golvet och runtikring var djurhudar och säckvävsplädar utplacerade. Det var nästan som om hon väntat dem.
Pojkens mormor var mycket gammal, klädd i trasor och med långt vitt hår. Cecilia hade aldrig sett en häxa, men den här gumman såg precis ut som hon hade tänkt sig att en häxa skulle se ut. Däremot hade hon mycket snälla ögon och hursomhelst hade det lilla sällskapet inte mycket till val när hon bjöd dem att koma in och torka till och till och med stanna över natten. Dessutom måste hjulet lagas, men den gamla kvinnan sa hemlighetsfullt att det kunde hon och Frans – den lille pojken – klara av.
”Ensamma härute lär en sig att klara av det mesta…” förklarade hon när hon såg gästernas tvivlande blickar. Så tillade hon:
”Min make var hjulmakare, han har lärt upp pojken.”
De såg inte ut som om de riktigt trodde henne, men ingen av dem orkade protestera eller forska vidare i saken. Zacharias hade svår värk, men gumman, som visade sig heta Dahlia, menade att det inte var brutet och efter några timmar började mycket riktigt värken att avta.
Dahlia hade inte mycket mat sa hon, men hon tillagade en ganska god korngröt och sällskapet hade själva med sig bröd och lite torkat kött som de villigt delade med sig av som tack för hjälpen. De åt under tystnad, det verkade inte som om någon egentligen var intresserad av att veta något om de andra. Dahlia och Frans hade säkert sett genomresande förut, paret Wedin var helt utmattade och Cecilia hade aldrig varit speciellt nyfiken av sig. Efter kvällsvarden, när frans gått för att laga hjulet och hon och Dahlia hjälptes åt att diska utanför den lilla stugan, kände Cecilia emellertid att hon måste för ett samtal.
”Har hennes make nyligen dött då?” frågade hon. ”Om han hann lära pojken att laga hjul, han ser ju inte särskilt gammal ut…”
Dahlia sa först ingenting, väntade faktiskt alldeles för länge med att svara och Cecilia började känna sig illa till mods.
”Frans har alltid varit mycket försigkommen,” sa till slut den gamla gumman, utan att egentligen svara på Cecilias fråga. ”Jag ska ge hennes farbror något att sova på, som tar bort värken,” sa hon istället. ”Jag blandade en besk här nu på Bartolomeinatten, då alla magiska krafter i malörten är som starkast. Den hjälper bäst mot magplågor, men den kan nog passa i det här fallet också…”
Cecilia tänkte för sig själv att Zacharias nog möjligen led av någon slags magåkomma, den tanken hade faktiskt slagit Cecilia efter att ha suttit bredvid honom på kuskbocken i tre dagar…
”Malört,” sa Cecilia. ”Min mor hade en vän som var duktig på örter, hon sa att malört kunde vara farligt.”
”Dödligt!” klippte med kraft Dahlia av innan Cecilia avslutade ordet. ”I alltför stor dos kan det vara dödligt.”
Hon vände blicken mot Cecilia och den unga kvinnan tyckte sig se något glimmande i de annars så vänliga gröna ögonen, som hon inte tyckte om. Hon tänkte då definitivt inte smaka någon besk, även om hon blev bjuden.

Det hade redan blivit mörkt och det började bli dags att sova. Frans kom in och meddelade att hjulet var lagat, hästarna utfordrade och vattnade och i morgon var det bara att ge sig iväg om deras ägodelar hade torkat. Cecilia för sin del kände att hon inte hade lust att stanna en sekund till i den lilla, mörka stugan. Hon tyckte att både Frans och Dahlia verkade tyngda av någon slags hemlighet, hon såg hur de utbytte blickar och tittade oroligt mot dörren.
När det blev sängdags försökte Dahlia mycket riktigt att truga i både Elisabet och Cecilia malörtsbrännvinet, med svepskälet att det var gott för magen. Zacharias svepte både en och två supar, Elisabet en och Cecilia försökte neka i det längsta men Dahlia var så envis att Cecilia kände sig tvungen att ta en mun. Hennes onda farhågor var dock så starka att så fort gumman vända ryggen till spottade hon ut vätskan på jordgolvet.
Senare kom hon dock att ångra att hon inte tagit något, när Elisabet och Zacharias snusade gott och hon själv låg vaken och vred sig. Gumman och pojken verkade också sova, även om hon inte hörde deras andetag.

Senare hade Cecilia precis slumrat till när hon bryskt väcktes igen av att någon brutalt bultade på den lilla stugdörren. Cecilia satte sig till hälften upp och såg sig omkrig för att se om Dahlia skulle öppna för den främmande, men först kunde hon inte se gumman någonstans. Bultandet fortsatte med rasande kraft. Hon kunde inte förstå att en människa orkade bulta så länge och så starkt.
”Vad… är det som händer?”
Cecilia väntade på att Elisabet och Zacharias också skulle vakna, men de sov sig igenom det öronbedövande oljudet. Däremot befann sig Frans plötsligt vid hennes sida och kurade ihop sig bredvid henne. Hon kände hur han skakade och kunde riktigt lukta sig till hans rädsla. Var detta inte första gången det böstade på dörren mitt i natten?
”Vad är det som händer? Vet Frans vem som böstar på dörren så är mitt i natten?”
Den skräckslagne pojken nickade och tryckte sig hårdare intill Cecilia. Han mumlade något ohörbart.
”Var är din mormor?” Cecilia såg sig vilt omkring och först nu fick hon syn på den gamla kvinnan. Dahlia stod i ett hörn av stugan – det mörkaste-och tycktes också mumla något. Håret och ögonvitorna lyste vitt i mörkret och ögonen stirrade ut i stuga, men såg ingenting.
Och bultandet fortsatte.
Cecilia började bli desperat. Var det ingen som tänkte göra något? Varför störde någon deras nattfrid på detta sättet? Vad var det som pågick?!
”Hör nu här!!” ropade Cecilia så högt hon kunde och vågade. ”Ge sig iväg härifrån och sluta upp med att störa kristna människ…”
”Nej!” skrek Frans gällt och tillade viskande: ”Tilltala honom inte. Han ger sig iväg snart…”
Cecilia såg oförstående på den lille pojken. Honom?
”Ni måste få honom att sluta, det här är… han borde få fästning för det här om han är här varje natt…”
”Snälla, var tyst!” bad pojken förtvivlat. ”Hon skulle ha tagit malörten, jag såg när hon spottade ut! Det var inte farligt mycket, de andra kommer att vakna i morgon…”
Cecilia förstod fortfarande inte. Vem skulle vilja den gamla kvinnan och ett barn illa? Vem störde deras sömn varje natt? Och varför fick de inte be honom gå?
Hon såg åter på Dahlia som nu tycktes mumla något och som hade rullat upp ögonen så att bara ögonvitorna syntes. Med en rysning insåg Cecilia att det inte var Gud hon åkallade.
Malörten var dödlig i för stor dos.
Dahlias man, hjulmakaren, som ingen ville tala om. Var det han som bankade på varje natt för att hämnas sin högst onaturliga död?
Cecilias blod frös till is. Var det en gengångare som stod där ute?

Efter vad som tycktes en evighet slutade bultandet och någon gång strax innan gryningen lyckades Cecilia somna in och fick någon timmes sömn. Elisabet och Zacharias var förstås utsövda och oförskämt pigga, till och med Zacharias kände sig lite bättre och stödde sig glatt på en trädgren frans hämtat åt honom.
”Så fort vi kommer till Göteborg ska jag förstås ordna fram en ståndsmässig käpp. Jag är nära vän med många skickliga träsnidare…”
Elisabet var så lycklig eftersom deras ägodelar verkade ha klarat regnet och dessutom nu var torra. Hon var sprudlande glad för att de nu kunde fortsätta sin resa. Cecilia var också glad, men mest lättad över att lämna Dahlia och Frans. Även om hon tykte synd om dem ville hon inte stanna en natt till och dela deras öde. Med eller utan malört.
Det var fullständigt glasklart att Dahlia hade mördat sin make, förmodligen genom att spetsa brännvinet med för mycket malört, och att han nu varje natt hemsökte sin änka för att hämnas. Cecilia hade aldrig tidigare lagt mycket vikt vid folktro och trolldom, liksom sin mor hade hon en mer praktisk syn på livet. Men kanske fick hon nu ändra sig. Varken Dahlia eller Frans nämnde med ett enda ord vad som hänt under natten, och Cecilia lämnade det vid det. Med tiden kanske hon skulle kunna övertyga sig själv om att det bara varit en mardröm.
Så gav sig de tre iväg, Elisabet och Zacharias pladdrade sorglöst, men Cecilia kunde inte låta bli att vända sig om och se på den gamla vithåriga kvinnan och den lille mörke pojken som länge stod kvar vid den fallfärdiga stugan och såg efter sina gäster.