Cecilia lutade sig över brunnen och firade upp ämbaret med vatten. Hon kupade händerna och fyllde dem med vatten som hon sedan sköljde över sitt ansikte. De kalla dropparna svalkade hennes smärtande huvud och feberheta hud. Det dova dunkande i huvudet lindrades något och Cecilia blundade och lutade sig mot brunnens murverk.
Hon hoppades att hon slapp se den där kusin Gabriel idag. Det var en evinnerlig tur att hon inte druckit ännu mer, då hade det blivit än svårare att kämpa emot med alkoholens förlamande effekt. Satans karlslok. Och Lydia dessutom…
”Cecilia!”
Moderns röst var fortfarande skarp i tonen, inte alls som en sprucken gumröst. Cecilia suckade. Vad var det nu då?
”Ja, mor.”
”Se till och kom in här! Jag vill talas vid!”
Cecilia kunde höra att hon var arg. Den återhållna ilskan liksom vibrerade ur strupen på den gamla kvinnan. Frågan var varför.
Väl inne i köket såg Cecilia frågande på sin mor som ilsket rörde i morgongröten.
”Jag hörde att Cecilia skaffat sig fästmän här i går afton!”
Den unga kvinnans haka föll ner och hon stirrade överraskat på sin mor.
”Vad… vad i herrans namn talar mor om? Fästman?”
”Gabriel Axelsson. Han verkar vara av den åsikten att ni två har en överenskommelse.”
En blixt av is sköt genom Cecilias kropp. Vad hade han sagt?
”Överenskommelse?”
”Om trolovning. Lydia går med talet att ni är glada i varandra. Och Cecilia satt ju vid hans bord i går afton…”
”Jag var trugad att sitta ner med Lydias frände!” avbröt Cecilia upprört. ”Och hon trakterade oss med brännvin tills jag blev sjuk och fick gå ut och spy! Om Gabriel anser att det är uppvaktning har jag icke mer att tillägga!”
Katarina såg skarpt på dottern. Hon hade hela tiden haft en liten aning att Lydia for med osanning.
”Lill-Daniel såg er vänslas på gården!”
Cecilias ansiktsuttryck förvandlades från rasande till misstrogen.
”Sa han det?”
”Ja.”
”Gabriel, den förbannade kanaljen, tog sig en del friheter och tryckt en ovälkommen kyss på min trut. Den där pojken är för ung för att veta vad vänslas vill säga!”
Tystnade sänktes över köket.Endast puttrandet från gröten hördes. Katarina teg. Hon trodde vartenda ord Cecilia sa, men det ställde saker och ting i en helt annan och mycket mer problematisk dager. Det var uppenbart att det inte längre gick att lita på Lydia. Hon hade planer, och hon drog sig inte för att sätta dem i verket. Cecilia var bara en bricka i Lydias maktspel. Lydia ville inte bli av med sin nyvunna status som värdshusvärdinna, och hon var beredd att gå långt för att bevara sin bräckliga ställning.
Katarina suckade djupt och satte sig på en pall intill härden. Hon lutade huvudet i händerna och såg plötsligt så gammal ut. Cecilia blev orolig.
”Hur är det med mor? Ska jag hämta en tår brännvin åt mor?”
Katarina rörde nästan aldrig starkt, men det här var inte heller likt henne.
”Nej, nej.” Hon skakade på huvudet. ”Men det här ställer saker och ting i en helt annan dager. Nu måste vi vara starka, Cecilia. Vi två. Vi kan inte längre lita på vår egen familj.”
Cecilia såg oförstående på Katarina.
”Vad menar mor…”
”Det är tydligt att Lydia och Daniel vill gifta bort Cecilia. Så fort som möjligt, men med någon de kan kontrollera. Daniel vill Cecilias bästa, men Lydia har sina egna planer. Hon vill undanröja Cecilia eftersom hon står i tur att ärva Blå Galten nu när Cajsa har gett sig av.”
”Men jag är ändå inte frisk att ta över!” protesterade Cecilia. ”Jag är väl knappt frisk nog att gifta mig!”
Katarina skakade på huvudet.
”Lydia vill leva gott. Hon vill inte försörja två ensamma fruntimmer. Mig skulle hon nog helst sätta på undantag, men det skulle Daniel aldrig tillåta.”
”Men…” Cecilia förstod inte. ”Det är ju min fars hus…”
Katarina nickade långsamt.
”Ja, Cecilia, det är det. Men far är död.”
Tankarna snurrade i Cecilias huvud. Hon hade aldrig trott att Valdemars död skulle göra dem så sårbara. Kanske om Katarina varit yngre och starkare, men Cecilia såg hur hon försvagades dag för dag. Hon ville inte att hennes mor skulle förtvivlas över henne, att de båda skulle bli tvungna att bo på nåder hos Lydia. Och vem visste hur länge Daniel levde? Han hade haft några svåra lunginflammationer och inte visat sig vara av det segaste virket. Vid nästa pesthärjning kunde han svepas bort och då var de helt utlämnade åt Lydia.
”Vad ska vi göra, mor? Om Lydia inte kan övertyga mig att gifta mig med Gabriel kommer det att bli någon annan av hennes fränder, eller bara någon hon kan kontrollera.”
Katarina skakade på huvudet.
”Jag vet inte. Vi kan gå och tala med Wallenius, han brukar finna på råd…”
Prästen i Svartbäcken var Katarinas goda vän och förtrogne. Han hade gift sig med hennes andra fosterbarn Gunilla och stod familjen nära.
Johannes Wallenius gick med käpp och var halt efter en mystisk olycka när han var ny i Svartbäcken. Som ung präst hade han varit kvick med nya påfund och inte lika fördömande som andra kyrkans män. Med åldern hade han tappat något av sin nybyggaranda men behållt sin fördomsfria hållning. Han hade gift sig med en flicka från trakten, Katarinas fosterdotter och före detta mamsell på värdshuset, och äktenskapet var lyckligt, men de hade inte fått några barn. Barnlösheten plågade dem båda, men de hade funnit sig i sitt öde.
Den här morgonen befann sig Wallenius ute i örtträdgården som han och Gunilla försökt anlägga flera år tilbaka. Det växte inte så bra, men en och annan kryddväxt hade de lyckats få upp. Hans hälta var svårare än Cecilias och han såg betydligt äldre ut än vad han var med sin smala, bräckliga kropp och numera ganska kala hjässa. Folket i Svartbäcken brukade le i mjugg när prästparet kom gående sida vid sida. Wallenius var liten och spenslig medan Gunilla bara blivit rundare och rundare med åren tills hon nu var en riktigt stadig matrona.
Wallenius såg nu upp på de två kvinnorna som kom på besök och hans rynkiga ansikte sprack upp i ett av hans breda leenden.
”Men se Katarina och Cecilia! En sådan ära!”
Katarina log blekt.
”God morgon, Wallenius. Jag önskar kanske att vi hade ett trevligt ärende, men… vi behöver faktiskt kyrkoherdens råd…”
Wallenius betraktade dem båda uppmärksamt.
”Kom in i köket,” sa han. ”Där kan vi tala ostört.”
Inne i köket satte sig Katarina och Cecilia på varsin stol och berättade vad som försiggick på Blå Galten nu för tiden. Wallenius lyssnade på alltihop med rynkad panna.
”Lydia är en mycket viljestark kvinna,” sa han till slut. ”Och Daniel är välmenande, men lätt att övertala är jag rädd.”
Han placerade sina armbågar på bordet framför sig och förde samman fingertopparna. Han såg på Cecilia.
”Vad säger Cecilia själv? Vill hon gifta sig till varje pris?” Han gjorde en paus. ”Alla jäntor vill ju bli gifta, gäller inte detta även Cecilia?”
Cecilia fick plötsligt en inre bild av sig själv i sängläge med Gabriel. Hon rös till och skakade på huvudet.
”Kyrkoherden sa det själv,” sa hon. ”Vill jag gifta mig till varje pris? Nej. Och jag vill inte att Lydia ska tvinga in mig i ett parti som passar henne.”
”Men Lydia är inte ens Cecilias blodssläkting,” insköt Wallenius. ”Hon kan väl inte tvinga Cecilia till någonting?”
”Kyrkoherden förstår inte,” bröt plötligt Katarina in.”Det kan komma en tid när vi inte längre har ett val. Det kan stunda sämre tider än dessa och då kommer Lydia och Daniel inte vilja försörja oss båda längre. ”
”Så länge jag är kvar i huset är jag en nagel i ögat på Lydia. Så enkelt är det.”
Johannes Wallenius blick smalnade.
”Betyder detta att Cecilia kan tänka sig att ge sig av en tid? Många skickas till släktingar när de inte kan försörjas av sina egna. Det skulle kunna vara en godtagbar ursäkt att komma härifrån, och ur Lydias synfält…”
Cecilia förstod först inte vad han menade. Skickas bort? Hon? Och vart då? Såvitt hon visste hade Valdemar inga släktingar kvar i livet, och Katarina… hade hon någonsin haft några släktingar att tala om? Wallenius verkade vara medveten om detta faktum, men han hade redan en annan lösning att presentera för dem. Det visade sig att hans egen släktingar, en kusin och hans hustru, var på väg till Svartbäcken för visit. De hade fått ett brev för några veckor sedan. Paret skulle stanna någon månad och sedan bege sig hem igen.
”Min kusin är köpman och har ett nätt hemman i Göteborg. Han är en gudfruktig man och skulle inte ha något emot att hysa en vän till mig en tid. Hans hustru är också mycket vänlig.”
”Göteborg… men då kan jag ju lika gärna bo hos Cajsa…” sa Cecilia och en liten strimma av hopp hade tänts i hennes ögon.
”Ja,” medgav Wallenius. ”Det är ju alltid bäst att bo hos släkten, men vi vet ju inte hur Cajsa har det med husrum där borta. Och ska vi vara helt ärliga…” Han kastade en ursäktande blick på Katarina. ”…så har de där hamnkrogarna i Göteborg inte det bästa rykte… sjömän från världens alla hörn… asberusade bortom all sans varje kväll…” Han avbröt sig hastigt.
”Men Cecilia får ju förstås själv välja… eller i alla fall Katarina…”
”Det blir nog bra med den saken,” sa Katarina bistert. ”Cecilia är ju uppvuxen på Blå Galten, hon är inte främmande för berusade sällar. Och duger det åt Cajsa duger det åt Cecilia kan en tänka…”
Cecilia sa ingenting. Plötsligt kändes det som om om hon var lätt som en fjäder. Som om hon bara skulle lätta från de spruckna, ådriga golvtiljorna i Wallenius kök och flyga ut genom fönstret och hela vägen till Göteborg.
Göteborg… Hon kunde inte ens drömma om den platsen. Förutom marknaden en gång hade hon aldrig varit utanför Svartbäcken i hela sitt liv. Hon hade hört folk prata om Växjö, men bara det var svårt att skapa sig en bild av den staden också. Och Göteborg låg vid havet. Havet. Det måste vara stort, större än Svartsjön. Tio gånger större? Hundra?
”Cecilia! Vad står hon och drömmer för?”
Cecilia rycktes ur sina tankar av sin mors barska röst.
”Kyrkoherden frågade om hon vill ha en morgonsup!”
Cecilia nickade förvirrat och tog emot det lilla glaset.
”Skål då,” sa kyrkoherden. ”Skål för fröken Cecilias resa!”
Som väntat blev varken Lydia eller Daniel särskilt glada över beskedet att Cecilia nu skulle skickas, med omedelbar verkan nästan, till Göteborg.
”Jag förstår icke varför,” sa Daniel. ”Vi vill väl ha de våra här hos oss? Ska vi sända ännu en syster till fördärvet i Göteborg? Vems påfund är detta?”
Katarina log triumferande.
”Kyrkoherdens. Det var hans förslag eftersom många skickar familjemedlemmar till långväga släktingar när de fått svårt att försörja dem hemmavid.”
”Fått svårt att… vem har sagt…” Daniel fick knappt ur sig orden. Hans blick for från Katarina till Lydia och tillbaka igen. Lydia sa ingenting, utan teg och gav endast Katarina en isande blick. Jaså, än har hon det i sig, käringen. Än kan hon spela tjyv- och rackarspel… Jag underskattade henne visst…
”Jo men i och med allt prat om att gifta bort Cecilia fortast möjligt. Det är tydligt att ni inte ämnar försörja två nuckor här på värdshuset i tid och evighet…”
Daniel såg helt oförstående ut. Han trodde inte sina öron.
”Men det är ju av pur omtanke! Det är klart vi vill få flickstackaren gift! För hennes egen skull! Det är väl inte gott för ett fruntimmer att gå ogift…”
Ingen sa någonting. Cecilia böjde ner huvudet i harm. Flickstackaren!
”Och Blå Galten kan nog föda två kvinnfolk till. Det har ju gått bra hittills. För övrigt är det ju Cecilias fädernesgård…”
”Gånge hatt till och huva ifrån,” sa plötsligt Cecilia med hög röst. Alla ryckte till och stirrade, som om de var ovana att höra henne tala. ”Daniel vet att jag inte har någon arvsrätt till Blå Galten egentligen, inte Cajsa heller. Fruntimmer ärver bara hälften av vad mannen ärver, det vet han.”
”Nej,” medgav Daniel. ”Men ni har ju ingen blodslig bror, jag är ju bara fosterpojk…”
”Ja, det tjänar väl ingenting till att träta om sådant här,” avbröt Lydia hastigt. ”Nu är det som det är, och vill Cecilia resa ska hon naturligtvis resa, jag hade förstås hoppats på en överenskommelse med min kusin – ni verkade ju komma så bra överens – men människan spår och Gud rår. Cecilia har sitt eget huvud.” (Och det styrs av Katarina…)
Katarina gjorde en gest med händerna som om det hela var avgjort.
”Dåså,” sa hon triumferande. ”Då behöver vi inte tala mer om den här saken. Cecilia reser.”
Ingen sa någonting. Inte Daniel och Lydia, inte Cecilia. Det fanns ingenting att säga, Katarinas ord var än en gång slutgiltiga. De visste det alla.
När makarna Wedin klev ur sin lilla kärra mitt i bygatan i Svartbäcken var det som om en vind från storstaden svepte genom den lilla småländska byn, och det var inte bara makarnas parfym som bedårade den lilla sömniga hålan, vagnen var tjusigare än något de någonsin skådat, och fru Wedins kläder var av snitt och tyg som de aldrig ens kunnat drömma om. Hon hade till och med en liten hätta på huvudet, även till vardags tycktes det, något som kvnnorna i Svartbäcken – om de ägde någon- enbart bar vid festliga tillfällen. Hon hette Elisabet i förnamn och hade mörkt hår som skiftade i brunt och rött. Ett antal ljusbruna fräknar var kastade över hennes ansikte och hennes ögon var pigga och bruna. Hon var ganska kort och satt till växten, huvudet kortare än hennes liksom Wallenius, inte så långe make. Zacharias i sin tur var mörk, men gråsprängd, gott och väl fyrtio år, men inte lika slitna som sina jämngamla ur bondeklassen. Han hade en envis skäggväxt som han hade svårt att hålla brta, redan några timmar efter rakning syntes en skugga ver den veka hakan och de alltmer rundade kinderna. Köpmannen Wedin var också peruk, vilket enligt honom själv var vanligt bland lite finare folk i Göteborg, men som inte alls var kutym i Svartbäcken. Inte ens Wallenius hade någonsin burit peruk. Johannes Wallenius hade alltid varit spenslig, ung som gammal, men hans kusin hade synbart börjat lägga på sig, kantänka av det dekadenta levernet i den stora hamnstaden. Zacharias Wedin var liksom Wallenius, prästson. Hans mor var syster till Johannes mor och hon hade träffat Wedin genom sin bror som gått samman med honom på seminariet. Men medan Johannes gått i sin fars fotspår hade Zacharias slagit in på den mer världsliga köpmannabanan och å småningom hamnat i Göteborg. Det var den strategiskt mest lämpliga platsen att göra högst lukrativa affärer, hade Zacharias förklarat för sin kusin, då man enkelt kunde skaffa sig kontakter och köpa eftertraktade och exklusiva varor från främmande och exotiska platser, där direkt i Göteborgs hamn. Visserligen var det väl mest ostindiska kompaniet som skodde sig på de stackars göteborgska köpmännen, det ville nog Zacharias tillstå, men en och annan daler slank nog ned i fickan även på dem. På det stora hela var Wedin nöjd med kompaniet, som nu funnits i gott och väl tjugo år.
Johannes Wallenius hade med stor behållning lyssnat på en ena vidlyftiga historien efter den andra, om dessa exotiska varor som tycktes vara lika vanliga i göteborg som brännvin och bröd i Småland. Visst anade prästen att en del var överdrifter eller rena skrönor av allt det Wedin berätade, men det ar inte desto indre intressant att lyssna på.
En sak var emellertid inte buffel och båg, och det var en ny varm dryck som enligt Wedin var en gudasänd. Att det inte var lögn stod klart eftersom makarna Wedin hade tagit med sig denna dryck och prompt ville att Johannes och Gunilla skulle smaka. Men istället för att ta fram en flaska eller kruka ur packningen kom fru Wedin stolt bärande på något som såg ut som en mjölpåse. Bakom henne kom hennes man och det han hade i händerna liknade ingenting som makarna Wallenius någonsin hade sett. Det var en liten låda med en vev ovanpå och en lucka längst ner. Med gapande munnar såg de hur Elisabet Wedin öppnade påsen, tog upp en näve av innehållet, något som såg ut som bruna ntter eller möjligen bönor, och lade dem inuti lådan. Sedan stände Zacharias andaktsfullt lådan och började veva den lilla veven runt och runt.
Gunilla och Wallenius betraktade alltsammans med öppna munnar och klentrogna blickar. Vad var detta för påfund? Och hur skulle det kunna bli en dryck av detta? De hörde hur bönorna maldes i den lilla manicken och utgick ifrån att det var någon sorts liten, liten kvarn. Väldigt fyndigt, det måste de tillstå båda två.
När Zacharias tyckte sig ha fått tillräckligt med brunt pulver, nickade han åt Elisabet som tog fram ytterligare en manick. Ett litet plåtkärl med pip. Den fyllde hon med vatten från ämbaret som stod invid härden, Zacharias strödde i pulvret och sedan var det bra att vänta.
”Det ska koka, förstår hon Gunilla,” förklarade Elisabet vänligt. Gunilla harklade sig och tänkte säga något, men ändrade sig.
”Och det här intas i Göteborg då?” undrade Wallenius, mest för att bryta den smått pinsamma tystnaden.
”Ja, den är riktigt populär,” intygade herr Wedin. ”Det kallas kaffe efter de här bönorna, och det kommer från andra sidan jordklotet! Den nya världen, som vi säger.”
”I Göteborg finns kaffehus, som krogar, fast där man bara dricker kaffe!” berättade Elisabet och tindrade med sina bruna, glädjestrålande ögon.
”Är det sådant här kusin säljer?” frågade Gunilla nyfiket.
”Jaha, helt rätt, lilla kusin!” skrockade Zacharias. ”Det här mina goda fränder, är svart guld! Det är vad som håller pungen full och peruken loppfri!”
Vid detta sitt eget skämt skrattade Zacharias Wedin så att han höll på att kvävas. Gunilla såg oroligt från köpmannen till köpmanshustrun, men fru Wedin bara log överseende.
”Dessutom har vi börjat sälja bägare eller koppar som man ska ha att dricka kaffet ur. Porslin kallas det och det säljer rasande bra. Ni förstår, det är inte bara kaffe som är nymodighetsdrinken i Göteborg. Det finns något som kallas te och som kineser och engelsmän är som galna i. Det är inte lika skarpt som kaffe och mycket lugnande.”
Gunilla lyssnade intresserat, men Elisabet kunde lika gärna ha pratat om manna från himlen och Kaanans land, så svårt hade Gunilla att tänka sig Göteborg och alla märkliga företeelser i den staden.
Zacharias skrattorgie övergick i hostningar och när han var färdig såg han hur det började ryka ur pipen på den lilla plåtkannan på den öppna spisen.
”Nu in lilla sockertopp får hon ta fram kopparna, för nu måste vi smaka!”
Gunilla utgick från att det kärleksfulla tillmälet inte gällde henne, och mycket riktigt började Elisabet Wedin på nytt riva i deras lilla koffert och fick fram fyra små vita bägare med små blå blommönster på. Det såg ut som någon form av lergods, fast vitmålat, och Gunilla och Johannes förstod att det här måste vara det porslin de nyss hört talas om.
Andaktsfullt hällde Zacharias upp den mörkbruna, rykande vätskan. Ångorna som ringlade upp ifån kopparna gav ifrån sig en säregen, smått frän, men inte oangenäm doft. Paret Wedin uppmanade att dröja några ögonblick med att smaka kaffet eftersom de annars riskerade skålla tungorna av sig.
Gunilla och Johannes väntade lydigt en stund, men till sist kunde de inte hålla sig längre utan smakade på kaffet. Den helvetiskt heta vätskan var först så varm att den bedövad deras munnar och de kände ingen smak alls, men vid andra smutten kunde båda skönja smaken på detta berömda kaffe.
Båda blev grymt besvikna. Smaken var närmast besk och med en sur botten som endast lindrades av att drycken var ångande het. Hur kunde denna dryck ha blivit så populär? Det var närmast ett mysterium. Folk måste vara galna i Göteborg. Och detta tjänade Zacharias pengar på…
”Det tar ett tag innan en vänjer sig…” sa Elisabet medlidsamt när hon såg hur Gunilla grimaserade. ”Själv föredrar jag nog te framför kaffe, det har en mildare smak.”
Gunilla tog detta som ett tecken på att hon inte behövde dricka mer och ställde ner koppen, men Johannes beviljades inte motsvarande respit av sin kusin. Zacharias fortsatte oförtrutet att dricka sitt förbannade kaffe, och han smuttade inte, utan hällde ner den likt glödande magma i strupen. Johannes tänkte förtrytsamt att karlen måste ha bränt bort all känsel i strupen, annars hade han inte klarat att bälga i sig på det viset utan att förgås av smärta. Om han nu inte var av segare virke än Johannes förstås, det kunde inte uteslutas.
Så fort Wedin druckit ur den sista slurken kaffe ur sin mugg satte han ner den på bordet med en smäll och dunkade till kusinen i ryggen. Wallenius, som just förskte pressa ner en skätt till av sitt förhatliga kaffe, satte förstås sagda dryck i vrångstrupen vid den hårdhänta behandlingen och hostade följaktligen tills tårarna sprutade. Samtidigt skrattade Zacharias högt och bullrande, Elisabet fnittrade generat och Gunilla försökte dölja sin förskräckelse med nervösa lenden samtidigt som hon skyndade fram till sin man för att se om han behövde assistans. Kanske til och med andningshjälp.
”JA HUR SMAKADE DET NU?!!” röt Wedin hjärtligt. ”Det tar sin tid att vänja sig, det är som att röka. Första gången vet en inte om det smakar piss eller nektar!”
”Ja, inte nektar i alla fall,” viskade Wallenius svagt och torkade sig i ansiktet med sin vita halsduk som han alltid hade knuten runt halsen som ett krås.
”HAHAHAHA!” skrattade Wedin hysteriskt och petade till Elisabet i sidan. ”Hörde hon?! ’Inte nektar i alla fall’”
Gunilla började så smått tänka att arrangemanget med Cecilia kanske var en smula förhastat. Hur skulle den tillbakadragna Cecilia stå ut med detta spektakel? Å andra sidan måste Gunilla erkänna, att så ycket liv och rörelse hade det inte varit i prästgården på länge, om någonsin. Hon och Johannes hade levt ett mycket stillsamt liv de senaste tjugofem åren, kanske för stillsamt. De hade aldrig ens haft några barn som sprungit runt. En sorg för dem båda.
Hursomhelst. Vid närmare eftertanke var kanske liv och rörelse precis vad Cecilia behövde.
Förslaget om att ta Cecilia under deras vingar mötte inget motstånd hos makarna Wedin. De hade en vuxen, bortgift dotter och ansåg sig numera vara barnlösa. Cecilia var nu inget barn, men ändå någon som helt uppenbart behöde tas hand om. Elisabet började redan planera att Cecilia kunde sova i köket tilsammans med deras husa, det skule inte bli några problem. Och de skulle visst hjälpa henne leta reda på systern, det fanns flera hyggliga värdshus i staden och det skul inte bli några problem att hitta dit.
”Vilken underbar idé!” kvittrade köpmanshustrun. ”Det blir som att ha Vera tillbaka i huset, så fantastiskt! Tycker flickan om poesi? Jag älskar att deklamera dikter! Ooh vad trevligt vi ska ha det!”
Gunilla bleknade och sa försiktigt att hon nog kunde tänka sig att Cecilia inte var särskilt bevandrad i poesi.
”Men då måste hon bli det!” inföll Zacharias. ”Ja det här blir nog riktigt nöjsamt för den lilla tösen!”
Johannes och Gunilla såg på varandra och log blekt. Nöjsamt var kanske ett starkt ord, men nog skulle det bi en upplevelse för den lilla värdshusdottern.
I slutet av september, strax efter Blå Galtens årliga skördefest vid Mickelsmäss, plockade Cecilia ihop sina få tillhörighter och stoppade ner dem i en liten kappsäck. Daniel och Lydia hade flra gånger varit hos henne och bett henne stanna, åtminston Daniel hade låtit uppriktig, men Cecilia var inte ens frestad att anta deras erbjudanden. Hon ville inte längre vara en börda för folket på Blå Galten och hon vile inte hamna i en situation där hon till sit, av skuldkänslor eller leda, lät sig giftas bort med en usling som Gabriel. Hon såg med betänklighet fram emot att vara inneboende hos makarna Wedin. De verkade vara mycket pratsamma och ivriga och på det hela taget intensiva. Cecilia hade alltid föredragit lugn och ro.
Nej, vid närmare eftertanke skulle hon nog leta reda på Cajsa så fort som möjligt. Hon visste inte exakt var värdshuset Cajsas man ägde låg, bara att det låg utanför stadsvallarna, vad nu det kunde betyda. Men det fick bli en senare fråga, liksom det känsliga faktum att Cecilia nu skulle bli den som överlämnade beskedet om faderns död till Cajsa. De hade stått varandra nära, det skulle bli svårt. Cajsa var för det mesta glad, men hon kunde också drabbas av svåra känslostormar, hon skulle ta myckt illa vid sig, det visste Cecilia, hon visste också att det inte skulle komma att finnas något hon kunde göra. Hon kunde inte bringa fadern åter igen och inte lindra den smärta hans frånfälle orsakade.