Lydia fick en bekymmersrynka i pannan så fort valackaren kom på tal. Katarina sa alltid att det var märkligt hur känslig smedens dotter var för mindre välsedda hantverkare på värdshuset. Varje gång valackaren hittills varit på besök hade det utmynnat i gräl mellan Katarina och Lydia gällande Katarinas vana att alltid bjuda in Kniv-Martin på en sup och ett mål mat i köket.
”Jag förstår inte varför Lydia trilskas!” brukade Katarina fnysa. ”Det är ju inte så att jag bjuder in honom i stora salen, att skåla med grevinnan Brockenhjelm!”
Det Lydia egentligen hade emot Martin var förstås, förutom att han var valackare, vilket inte var ett särskilt högt ansett yrke, att han var tattare. Och Lydia visste nog varför Katarina hade så stort hjärta för just denna yrkes- och folkgrupp. Det var allmänt känt i Svartbäcken, även om få vågade yppa något om det så att det nådde Katarinas öron, att Katarina hade rötter hos någon tattarsläkt i grannsocknen. Lydia skulle vilja säga det till den gamla gästgiverskan, spotta det rakt i ansiktet på henne. Men hon vågade fortfarande inte. Och Daniel, den morsgrisen, höll med Katarina. Som alltid, kunde man säga.
Det var en av unghästarna som skulle snöpas. En stor, fin, temperamentsfull fux. Alltför temperamentsfull. Han var så att säga inte vänlig mot sina hästkamrater. Varken märrar eller hingstar. Fler än en hade visat upp spår av bett från den vildsinta unghingsten. Och därför skulle han nu berövas sina fortplantningsmöjligheter. Det tycktes vara den enda möjligheten. Daniel hade gärna avlat på den fina hästen och han avskydde valackarens besök lika mycket som Lydia. Bara av andra skäl. Men det verkade som sagt inte finnas någon annan utväg.
Lydia stod nu i värdshusets kök och diskuterade saken med värdshusvärdinnan.
”Ja, Martin kommer alltså i morgon.” sa Katarina till Lydia. ”Det blir precis som vanligt. Och har han familjen med sig ska de ha något i magen de också. Så har jag alltid gjort.”
Lydia tänkte förtrytsamt att det var märkligt hur blödhjärtad Katarina var med fattigt folk, när hon inte var det med något annat. Förutom möjligen Daniel. Å andra sidan måste till och med Lydia erkänna att de små ju inte kunde rå för att de var barn till odugliga, kringflackande tattare.
”Ja ja,” sa Lydia oberört. ”Vi är så glada att se mor Katarina på benen igen så… hon får vänslas med Martin så mycket hon vill!”
Orden kunde verka hjärtliga och lättsamt retsamma, men Katarina kunde höra undertonen. Hon fick hållas så länge. Men hennes tid var utmätt. Sängläget hade visat att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk, en spricka i den hårda ytan. Det Lydia hade väntat på.
”Ah! Vänslas!” fnös Katarina, till synes oberörd. ”Lydia borde inte låta sina fördomar styra vad som är rätt och riktigt förfarande. Vi bjuder alltid in de som gör ett dagsverke åt oss på en sup och en bit mat. Det hör till värdshusets heder!”
”En valackare gör knappast ett dagsverke!” replikerade Lydia. ”Det tar inte många minuter att gälla en hästkrake!”
”I så fall kanske Lydia själv vill ha den äran!” bröt Cecilia in, men hon ångrade sig genast när hon såg moderns irriterade ögonkast. Katarina tyckte inte om att någon försvarade henne, särskilt inte hennes egen dotter. Lydia stirrade ilsket på Cecilia. Den där flickstackaren började sticka upp alltför ofta nu.
”Som sagt,” sa hon kallt. ”Gör som ni vill, det har ni ju alltid gjort.”
Hon vände på klacken och gick. Katarina böjde sig med möda ner för att titta till brödet och och Cecilia bakade i bakugnen.
”Det där fruntimret… Vet du, Cissi… hennes mor var den bästa vän jag någonsin har haft förutom min syster. Malin Smed.”
”Jag vet,” suckade Cecilia. ”Mor har sagt det många gånger.”
”Jag kan bara inte begripa hur mor och dotter kan vara så olika!” fortsatte Katarina, som om hon inte hört Cecilia.
”Mor och jag är inte så lika heller.”
Katarina knyckte på nacken.
”Cecilia är lik sin far.”
Det blev tyst. Det var första gången någon av dem nämnt Valdemar sedan Katarina lämnat sin tillflyktsort i kammaren. Saknaden slog till Cecilia som ett piskrapp och hon kände hur tårarna steg.
”Jag måste på dass,” sa hon hastigt, tog sin käpp och haltade ut ur köket och ut på gården.
Martin strök sina mörka hårtestar ur de blå ögonen, flinade osäkert och visade en snusfärgad tandrad. Hans någorlunda vita skjortärmar var uppkavlade och han hälsade vänligt på den gamla gästgiverskan genom att ta av sig sin hatt och sedan sätta på den igen.
”Mor Katarina… det var längesen…”
”Ja, han har väl inte varit i trakterna på åratal?”
Martin skakade på huvudet.
”Har varit mycket i Östergötland.”
”Har du inte Sara och barnen med dig?”
”Nej inte idag. De är hos några vänner i grannsocknen. Jag… beklagar sorgen efter värden. Det var en bra karl.”
”Tack,” sa Katarina korthugget. ”Det var han, men han var gammal. Vi visste alla att den dagen inte var långt borta.”
Martin vände sig om och plockade fram det han behövde från sin ganksa primitiva lilla kärra. En kniv, en tång, en liten flaska kloroform, en tvättsvamp och en hink.
”Jaha, var har hon kräket?”
Han hade inte mer än sagt orden förrän dörren till stallet öppnades och Daniel tillsammans med äldste sonen, som också hette Daniel, båda gick med sänkt huvud och såg ut som om de var på väg till sänkt huvud. Katarina tänkte att en karl såg aldrig så olycklig ut som när han ledde en hingst till valackaren. Det var som om det var han som skulle gällas och inte kräket.
Egentligen var det inte sett med blida ögon att kvinnor såg på gällningen, Cecilia hade aldrig varit med om det, men Katarina närvarade alltid, så nu tänkte även Cecilia titta på.
Först tog Martin fram hinken, tvättsvampen och kloroformet. Han dränkte in svampen i bedövningsmedlet och lade det i hinken. Hästen krängde i tyglarna. Det var som om han visste vad sm var å färde. Cecilia såg intresserat hur Martin tog ett rep med sig och närmade sig hästen med hinken i andra handen.
”Håll honom så hårt ni kan,” sa han till Daniel och Daniel, utan att ta ögonen ifrån den skräckslagna hästen. Så tog han ett steg fram och tryckte hastigt hinken runt nosen på hästen. Hingsten försökte dra undan huvudet, men de två andra hjälptes åt att hålla honom samt binda fast hinken med snöret. Djuret tyckte inte om att bli behandlad på det viset. Ilsket ryckte han undan och alla tre fick kasta sig åt varsitt håll för att inte träffs av hovarna när han plötsligt stegrade.
”Min själ, Martin!” ropade Katarina. ”Han får kanske använda ännu mer kloroform till den här helveteskraken!”
”Ah!” utropade Martin och borstade av byxorna. ”Det ska räcka… se bara!”
Den stora hästen fortsatte kränga i tyglarna, men rörelsen blev långsamt lojare och han tog snedsteg.
”Det är dags.” sa Martin. ”Nu välter vi ikull han…”
De tre männen började gunga hästen från sida till sida. Det stora djuret hade slutat göra motstånd och vacklade nu för varje rörelse. Till slut höll inte balansen längre utan han föll i backen med, som Cecilia tyckte, ett öronbedövande dån. Dammet från gårdsplanen yrde upp och den unge Daniel hostade till.
Då var det dags.
Daniel den äldre knöt upp snöret och tog varsamt bort hinken från hingstens nos. Djuret rörde sig inte. Bara ögonlocket ryckte lite. Daniel kastade en orolig blick på Martin som slipade till kniven det sista.
”Jag tror inte han är riktigt slock än, ska jag säga han, Martin!”
Martin såg misstroget på både hästen och Daniel och skakade på huvudet.
”Nog är han slock han… Det rycker alltid lite i dom…”
Daniel grimaserade och ställde sig upp. Det var inte bara det att han var karl och fann gällning en väl obehaglig företeelese, han avskydde blod. Han vämjdes ännu att närvara vid slakt, även om han var tvungen. Nu såg han med obehag hur Martin knäböjde vid hingstens buk och började rota bland genitalierna.
”Det var mig en storpungad jävel!” flinade Martin utan att ta någon hänsyn till att det fanns kvinnor i närheten. Om de stod inom hörhåll fick de skylla sig själva. Katarina och Cecilia såg emellertid inte tillnärmelsevis så berörda ut som karlarna.
Strax lyckades Martin lokalisera sädesledaren och tog fram tången. Med ett vant handkrepp drog han åt tången och klämde åt tills ett knastrande hördes. Daniel såg ut som om han ville kräkas men bet ihop.
Martin tog kniven och skar med ett vant snitt av testiklarna strax under tången. Det vände sig i magen när valackaren slängde undan hästpungen.
”Sådärja! Då var det avklarat! Höll nu såret öppet så blir det inga problem…”
Daniel nickade. Många lydde inte en sketen valackares råd och höll ändå på att binda om såret under buken på hästen, men såret efter en kastrering måste läka inifrån, och då var det bättre att hålla såret öppet. Det var också viktigt att få upp hästen på benen så fort som möjligt så att sårvätska och var rann neråt och ur såret.
Katarina och Cecilia bestämde sig för att lämna karlarna med den knepiga uppgiften att få upp springaren igen, men inte innan Katarina berättade för Martin att han som vanligt skulle bli trakterad i värdshusets kök efteråt.
”Gud välsigne Katarina,” log Martin blekt.
Det hade många gånger förundrat Cecilia att Katarina trots allt kunde visa andra människor så mycket välvilja och omtanke, men mycket sällan sin egen avkomma. Hon hade alltid varit hårdare mot döttrarna än vad fadern varit, och trots att hon knappt ville erkänna det för sig själv, så misstänkte Cecilia att modern föredrog Daniel framför både henne och systern. Det var nog inte så mycket det att han var av mankön, Cecilia fick ofta känslan av att modern såg ned på karlar. Kanske var det att han varit fosterbarn, föräldralös och Katarina hade tagit hand om honom. Flickorna hade haft någorlunda goda förutsättningar när de sattes till världen, Daniel hade det inte.
Cecilia visste inte mycket om sin mors barndom eller livet innan hon gifte sig. Men hon visste att mormodern varit glad i spriten och dött tidigt. Katarina och hennes syskon hade fått klara sig själva. Kanske kände Katarina ett släktskap med Daniel som gick bortom kött och blod.
Martin klev tvekande in i värdshusets kök, tog genast av sig sin hatt och drog den fria handen genom sitt flottiga hår. Det efterföljande osäkra leendet avslöjade en mun där det fattades fler tänder än de som var där.
På slagbordet stod en träskål med rykande gröt, bredvid skålen en bit fläsk och ett litet bleckfat med stekt strömming. Där fanns också ett stop med värdshusets egenbryggda öl samt ett litet glas med brännvin. Han svalde snålvattnet några gånger och sände en tanke av dåligt samvete till hustrun och de fem barnen. Men han kanske kunde ta med sig fläsket till dem i alla fall. Gröten var tvungen att ätas på plats och strömmingen skulle väl också förfaras på färden hem. Martin visste dessutom att de inte svalt hos vännerna. Hur fattigt man än hade det hade man ändå nog att bjuda främmat.
Katarina slog ut med handen och bjöd Martin att sitta ner.
”Gick det bra med kraken sedan?” frågade hon medan Martin började sleva i sig gröten. Han nickade.
”Han börjar kvickna till nu. Men han kommer nog vara rätt slö framöver…”
”Lika bra det,” tyckte Katarina. ”Om han visste vilket elände vi har haft med den besten. Daniel har ju alltid likat kreatur, men inte den här…”
Martin ryckte på axlarna och tog en tugga av strömmingen.
”Kan va så ibland…”
Katarina stod kvar vid härden med händerna knäppta framför sig. Hon såg uppmärksamt på Martin ochnoterade hur han inte rörde den rökta fläskbiten. Just som Cecilia kom in i köket sa hon till Martin:
”Hur är det med sovlet för er nu? Är det mycket arbete för honom?”
Martin ryckte på axlarna igen. Gröten tycktes rinna ur mungiporna och han torkade ivrigt av sig med skjortärmen.
”Vi reder oss.”
Katarina flyttade blicken från valackaren och till dottern. Hennes ögon tycktes signalera något till Cecilia.
”Det är lite magert emellanåt,” medgav Martin motvilligt. ”Men en vill ju undvika att tigga in i det sista… fast måste en så måste en förstås… det är ju för ungarna det är värst…”
”Vi kan väl skicka med han lite mer fläsk,” insköt Cecilia hastigt. Hon såg på Katarina för medhåll. Gästgiverskan skulle inte tro att hon var den enda som blödde för fattiga stackare.
”Ja om han inte håller sig för god,” sa Katarina. ” Det är ju för barnen…”
Cecilia vände genast om för att halta till visthusboden, men Katarina nöp tag i hennes ärm och viskade:
”Inte ett ord till Lydia.”
Hon gjorde en paus.
”Eller Daniel.”
De visste både att Daniel med all säkerhet var Svartbäckens, kanske hela Smålands sämste lögnare. Och Lydia kunde lukta till sig en nödlögn på mils avstånd.
Cecilia log för sig själv när hon gick ut för att hämta fläsket. Hon tyckte om att ha hemligheter ihop med Katarina. Särskilt för Daniel som annars var Katarinas förtrogne i allt. Själv tyckte Cecilia nog egentligen att om Martin hade svårt att föda sin familj så var det hans ensak. Hon hade föreslagit fläsket mest för att imponera på modern. Hon hade sett hur de fattigaste i Svartbäcken ibland tvingats ta emot allmosor från kyrkan och fattighuset, men det varsvårt för henne att tänka sig in i deras situation. Visst hade de haft svårare tider på Blå Galten än nu, men Cecilia kunde inte dra sig till minnes att hon behövt svälta någon gång. Och det var svårt för henne att tänka sig in i något hon aldrig själv hade varit med om. Hon hade svårt att tycka synd om människor numera. Hon hade inte kunnat göra det sedan olyckan. Faktiskt tyckte hon mest synd om sig själv.
Den kvällen, efter att Martin hade lämnat dem, kom en ny gäst till Blå Galten. Det var en herre i femtioårsåldern med lika stripigt hår som Martin, orakade kinder och glansig, opålitlig blick. Katarinas panna rynkades så fort han fick syn på främlingen, fyrtio år i branschen hade lärt henne att se när det vankades slagsmål, fylla och all slags elände.
Det inte Katarina visste var att visst vankades det elände, men inte på det sätt hon tänkt sig.
Lydia hade inte slutat tänka på Cecilias belägenhet sedan saken förklrats färdigdiskuterad av Daniel. Faktum var att Lydias oro för värdshusets finanser inte var helt obefogade. Inkomsterna varierade kraftigt genom missväxt, pesthärjningar, krigsutbrott och allmänt dåliga tider. De goda åren gick ett på dussinet, tycktes det Lydia, som inte hade upplevt nedgången under det Nordiska kriget och därför inte kunde jämföra med verkligt dåliga tider. Men även Daniel skulle ge henne rätt i att om det skulle komma att blåsa kallare vindar kring Blå Galtens knutar så kunde det bli en lack om foten att ha två ogifta kvinnor, vilka båda egentligen bidrog mindre och mindre till arbetet. Åt misntone om man ville leva så gott som Lydia ville.
Det enklaste vore naturligtvis att gifta bort i första hand Cecilia. Katarina var för gammal, och även om hon inte varit det hade förmodligen en eventuell make gjort anspråk på värdshuset. Lydia var medveten om att även en make åt Cecilia skulle kuna tänkas göra detsamma, därav den nye gästen.
Han hette Gabriel Axelsson och var Lydias kusin på fädernet. Han var änkling sedan några år tillbaka och hade en son i femtonårsåldern. Hans besök på Blå Galten var inte en slump, han hade hört att Valdemar var död och han och kusinen hade tidigare berört möjligheten av ett parti mellan honom och den kvarvarande dottern på Blå Galten.
Gabriel visste att Cecilia var lytt, men också att hon var vacker. Kanske inte så vacker att det egentligen uppvägde en arbetsoduglig hustru, men granna fruntimmer var det ont om. Särskilt för en änkling kring femtio med begränsade tillgångar. Dessutom skulle en allians med Blå Galten betyda att han stärkte Lydias grepp om värdshuset, vilket idag inte var särskilt hårt. Mannen hon var gift med var inte blodsligt släkt med familjen, han hade i flera år inte varit mycket mer än en arrendator. Både Gabriel och Lydia visste att Lydia och Daniel var utbytbara. Katarina höll Daniel högt, men hon skulle inte leva för evigt. Han var värdshusvärd nu, men det kunde kvickt ändras om Cecilia mot all förmodan gick och gifte sig med någon driftig karl. De skulle enkelt kunna göra anspråk på värdshuset, lika väl som en fosterson.
Det dröjde en stund innan värdshusfolket uppfattade vilka planer Lydia och Gabriel smidde. Cecilia blev förbryllad när Lydia bad henne byta förkläde och snygga till sig för att hjälpa till att servera vid kvällsvarden. Hon hälsade ointresserat på Lydias kusin och log förvirrat när Lydia kom fram och fortsatte konversationen.
Katarina såg alltsammans från köket. Hon förstod genast och bestämde sig för att leta upp Daniel.
Daniel lassade upp ännu en skyffel med hö till korna. Det stack i näsan både av hölukten och av den fräna doften från kreaturen. Han älskade det.
På Katarinas förfrågningar ryckte han på axlarna.
”Lydia har sitt eget huvud, det vet Katarina. Hon frågar inte mig till råds om allt.”
Katarina rynkade pannan.
”Det kanske hon borde i så fall. Han är ju ändå hennes make!”
Daniel skrattade till. Han lade ned skyffeln och såg retsamt på sin fostermor.
”När frågade mor Katarina någonsin Valdemar om råd?”
Varför skulle jag det? Det var ju ändå jag som visste bäst?
”Kanske inte. Men om det här borde hon ha talat med Daniel. Jag kanske tog det mesta i egna händer, men jag hade aldrig gift bort någon av flickorna utan hans välsignelse!”
”Gift bort!?” fnös Daniel. ”Nu går mor väl i alla fall händelserna i förväg! Det är väl för resten ingen som kan tvinga tösen! Tös, för resten, hon är ju tjugofem år! Det kanske är dags för henne att slå sig till ro…”
Katarina såg länge på Daniel utan att säga något.
”Så…” sa hon långsamt. ”Ni har talat om det i alla fall…”
”Nej vänta nu!” sa Daniel. ”Jag säger inte att Gabriel är den bästa för Cecilia. Han är väl dubbelt så gammal som hon? Men mor måste ju medge att det bästa för henne själv vore om hon hittade ett gott parti.”
Den gamla svarade inte, glodde bara stint in i ladugårdsväggen. Daniel gick fram och lade handen på hennes axel.
”Hon håller på att förändras. Mor vill väl inte att hon ska bli en bitter gammal nucka?”
”Som värdshuset måste försörja menar Daniel!” fräste Katarina. ”Han vet mycket väl att om Cecilia hade varit kry hade hon kunnat ta över värdshuset!”
Hon grimaserade efter de sagda orden. Hon och Daniel berörde sällan att han inte var hennes biologiska son. Ingen gjorde det. Men lagen var lagen. Sanningen gör ont ibland. Daniel hade vänt bort huvudet och sa nu suckande:
”Jag vet det, Katarina. Men ingen kommer att tvinga Cecilia.”
Inne i stora salen hade Lydia lyckats truga Cecilia att sitta ner med Gabriel och ta ett glas. Hon hade nog inte gått med på det om hon inte hade stått i flera timmar och behövde vila sin fot.
Lydia svärmade som en fäfluga kring paret och fyllde på brännvinsglasen så fort vätskan började närma sig botten. Cecilia drack inte ofta starkt, hon försökte hålla igen, men snart kände hon hur hon omslöts av ett varmt, lojt lugn.
Hon förstod vad Lydia var ute efter. Vad Gabriel var ute efter. Och hon visste vad som förväntades av henne. Äktenskap. Och hon hade inte fått många förfrågningar, trots sitt blonda hår och gnistrande blå ögon. Hon visste att det här var en sällsynt chans. En chans att inte längre vara en börda för sin familj. En chans till ett eget hem, kanske egna barn. Hon bestämde sig för att ta sig en närmare titt på Lydias kusin. Kanske var han inte så motbjudande trots allt. Genom den lätta alkoholdimman försökte hon betrakta Gabriel lite närmare. Han var inte så gråhårig, ansiktet var inte fult. De flesta tänder var kvar… Kanske ändå…
Hon fortsatte till ögonen. Stannade där. De var gröna och grumliga, väldigt undflyende, som om de ville dölja något. Och om de inte irrade fram och tillbaka i rummet dröjde de sig kvar vid henne. Hennes kropp… blicken var inte uppskattande egentligen… mer… rovlysten…
Cecilia reste sig så hastigt att stolen föll omkull bakom henne. Lydia, som stod på andra sidan rummet och serverade öl, såg hastigt upp.
”Fröken Cecilia!” utbrast Gabriel och slog ut med händerna. ”Vad tar det åt lilla fröken?”
Hon skakade på huvudet och sluddrade nästan ohörbart:
”Jag ber om ursäkt… jag måste…”
Hon famlade efter käppen och haltade sedan ut ur salen så fort hon kunde. Väl ute på gårdsplanen var hon tvungen att kräkas i diket bredvid ladugården. Det var inte förrän efteråt som hon upptäckte att Gabriel följt efter henne.
”Kära vän, hon ska kanske ta det lilla lugna med det starka i fortsättningen.”
Cecilia stod fortfarande stödd mot husväggen och nickade svagt. Hans vänliga ord ekade falskt i mörkret. Hon såg upp mot huvudbygnaden. Lydia hade sett dem, men inte följt efter dem. Satans häxa!
”Tack för omtanken,” mumlade Cecilia. ”Jag ska nog gå in och lägga mig nu.”
Hon gjorde tecken av att gå tillbaka till huset men Gabriel fångade hennes hand.
”Jag vill tacka för sällskapet, kära fröken…”
”Tack,”sa Cecilia och hennes röst hade hårdnat. ”Men nu vill jag tillbaka till huset. Tack för den här kvällen.”
Gabriel skrattade, men släppte inte hennes hand. Hon var fortfarande ostadig av spriten och lyckades inte frigöra sin hand.
”Jag är väldigt betagen av Cecilia, det ska hon veta!” fortsatte Gabriel. ”Hon vet kanske att jag är änkling… Jag behöver en hustru och jag tycker om fröken Cecilia… trots hennes… brister…”
Cecilia försökte se hatiskt på mannen, men hennes ögon fylldes bara av tårar. Släpp mig!
”Jag ska… gå… nu…”
Ett kort ögonblick trodde hon att Gabriel skulle lystra till hennes bedjan och släppa henne, men i nästa sekund hade han dragit henne intill sig och placerade en hård, ovälkommen kyss på hennes läppar. Cecilia hade inte sn chans att reagera. Inte efter allt brännvin. Hon förökte skjuta honom ifrån sig genom att placera sina kraftlösa händer på hans bringa men i samma ögonblick hördes en dov smäll. Som i ett trollslag släpptes hon och båda blinkade förvirrat mot personen som stod på förstugbron. Månen hade precis kastat sitt sken över gårdsplanen och de hade med all säkerhet blivit sedda. Den som stod på trappan till värdshuset var unge Daniel, Lydias och Daniels äldste son. Han hade ett otydbart ansiktsuttryck och Cecilia orkade inte stanna och förklara utan trängde sig bara förbi honom och in i huset. Det var inget annat att göra förutom att gå och lägga sig och sova ruset av sig.
Nästa dag ställde Katarina även Lydia till svars för hennes subtila bröllopsplaner. Hon sade rakt ut till svärdottern att hon misstänkte att lydia ville gifta bort Cecilia med kusinen.
Lydia ryckte på axlarna.
”Katarina kan inte förneka att flickan behöver bli gift! Hon är tjugofem år! Hade det varit min dotter hade jag ombesörjt om den saken för länge sedan!”
Katarina kände hur vreden steg i hennes lilla gummkropp.
”Tala icke om för mig hur jag ska uppfostra mina döttrar, det säger jag Lydia! Och för resten, om nu Cecilia måste bli gift, varför ska det just ske med en av Lydias fränder? Kan hon säga mig det??”
Lydia knyckte på nacken. De stod i Lydias kök och svärdottern lät nu sin blick glida ut genom det lilla fönstret och ut på gården.
”Katarina ska nog ställa den frågan till sin egen tös, efter vad jag har hört!”
Katarina tog ett hotfullt steg framåt.
”Tala i klarspråk, kvinna – och håll sig till sanningen, det råder jag henne!”
Lydia höjde på ögonbrynen och log triumferande.
”Lill-Daniel såg Cecilia och Gabriel vänslas i månskenet på gården i går afton! Och frågar man Gabriel själv är de så gott som trolovade redan!”