Det var inte lång till huset, Cecilia tyckte hon borde hinna om hon verkligen skyndade sig. Kanske om hon lyckades få in ett slag med käppen först, kanske skulle han bli så förvånad att det köpte henne lite tid. Hennes kropp stelnade i försvarsposition och hon tog ett fast grepp om käppen.
”Cecilia? Känner hon inte igen mig?”
Hon vacklade till. Det kunde inte vara sant, hon måste drömma. Det var… Sean.
”Hon ser ut som om hon har sett ett spöke, ser hon inte att det bara är jag, Sean Maguire?”
Han hade nästan skratt i rösten, men Cecilia tyckte det var allt annat än lustigt.
”Vad gör han här?! Har han gått vilse månntro?! Borde han inte vara halvvägs till London eller Dublin vid det här laget?”
”Jag seglar dagen efter i morgon, kära Cecilia, till Dublin. Hem, antar jag. Jag tänker att jag ska sluta vara sjöman, göra något annat. Det finns arbete.”
Cecilia intalade sig att hon var fullständigt ointresserad. Jaså, nu passade det att sluta vara sjöman, fara från hamn till hamn, vilken nytta vad det för henne? Än sen?!
”Lycka till,” muttrade hon. ”Hoppas det går honom väl i livet, nu ska jag…”
Hon vände sig för att gå, men Sean tog henne i armen och släppte inte.
Hon stirrade vantroget på honom. Jaså, han var som alla andra ändå?
”Och nu vill han komma och ta farväl kan jag tänka? I den här gränden kanske? Eller någonstans dit han tog Famke…”
Till hennes förvåning släppte han hennes arm och tog hennes hand.
”Cecilia, kära Cecilia, menade hon vad hon sa idag? Utanför arresten?”
”Vilket…” mumlade Cecilia och försökte undvika hans blick.. ”Jag minns inte så noga…”
”Hon sa att hon inte ville fara tillbaka till sin mor, och att hon inte ville skiljas från mig. Är detta sant? Menade hon det?”
”Kantänka att jag menade det,” sa Cecilia irriterat, hon förstod inte vart Sean ville komma, ville han upprepa hennes förödmjukelse i förmiddags? Och i så fall varför?
”Varför skulle jag ha sagt det om jag inte menade det? Det var kanske en dåre som talade, men allt var sant.”
Sean log inne i skägget.
”Kära lilla Cecilita… vad säger hon om jag kan ordna alltsammans det? Du behöver icke åka tillbaka till din mor, och vi behöver icke skiljas åt.” Han gjorde en paus. ”Förrän i döden.”
Cecilia ryckte till. Vad menade han?! Inte kunde han mena…? Hur skulle det gå till? Vad skulle mor säga? Och det var ju inte så att hon inte höll av sin mor, och Cajsa skulle bli ursinnig…
”Följ med mig, Cecilia. Följ med till Dublin. Jag ska lära dig engelska, det ordnar sig. Bara vi får vara tillsammans. Annars får jag stanna här, för jag kan nog inte lämna Cecilita. Det skulle vara som om någon slet hjärtat ur kroppen på mig…”
Cecilia tänkte febrilt. Hon fick inte låta känslorna ta över nu, hon måste använda sitt förnuft. Hon hade två val. Följa med Cajsa tillbaka till Blå Galten och ruttna, eller följa med Sean till Dublin. De kanske skulle förlisa under färden, de kanske skulle bli osams och gräla hela sitt äktenskap. Men det kanske också skulle ordna sig. Det här var hennes chans.
Och hon tog den. Bära eller brista, hon tog den.
Seans skäggiga ansikte sprack upp i ett leende, han tog henne om livet och lyfte upp henne, som för att se på henne ordentligt för första gången. Han satte ner henne och böjde sig mot henne, tvekade och kysste henne. Hennes första kyss från en man. Hon kände det sällsamma pirret i kroppen när hans mun rörde vid hennes läppar. Det var som om hon tappade fotfästet, fast inte på ett obehagligt sätt, utan ljuvligt gudomligt. Så lät han sin tunga leta sig in i hennes mun, lekte med hennes tungspets och allt blev ännu mer intensivt och underbart. Cecilia hade aldrig trott att det var såhär att bli kysst. Det kändes som om hon hade feber, som om hon inte styrde över sin egen kropp, svävade utanför den och ändå på samma gång var så medveten om den.
”Åh Cecilia… mumlade Sean mot hennes hår. ”I love you, Cecilia. I’ll never leave you…”
Cecilia förstod inte vad han sa, ändå visste hon. Hon visste när han kysste hennes hals och började treva över hennes kropp. Aldrig hade hon varit med om något liknande och hon ville aldrig att det skulle sluta.
Men det gjorde det förstås. Det var Sean som återfann sansen först. Han insåg var de var någonstans och att om inte stadssoldaterna skulle upptäcka dem skulle någon annan göra det. Dessutom var han rädd för Cajsa, om han tog Cecilias förmodade oskuld i natt skulle hon mörda honom med sina egna händer. I och för sig kanske hon gjorde det ändå när hon fick reda på vad han och Cecilia planerade.
De satt en stund, sammanflätade i gränden, men till sist reste de sig och Sean följde Cecilia till Wedins port.
”Jag sover i stallet i natt,” sa Sean mjukt. ”Så pratar vi med Cajsa i morgon bitti.”
Det fanns förtsås en risk att Sean ljög, tänkte Cecilia, att han inte skulle komma tillbaka på morgonen. Men hon beslöt att inte bekymra sig över det nu. För några timmar sedan hade hon trott att hon förlorat honom för alltid, tvingats bli tillfreds med den tanken. Om han inte kom skulle hon bara gå tillbaka till det, stumma, drömlika tillstånd hon befann sig i förut.

Cecilia försov sig på morgonen, Senne hade för länge sedan gått till sina sysslor, och Cajsa hördes gräla med Zacharias om någonting utanför huset, när Cecilia äntligen vaknade. Hon var glad att de låtit henne sova, men orolig över att Sean inte kommit ännu. Kanske han också hade försovit sig.
Å andra sidan kunde det vara en klok idé att vänta tills strax före de skulle fara. Det skulle överrumpla Cajsa, och hon skulle få svårare att säga nej. Fast, hon skulle säga nej.
Om han nu bara kom.
Cecilia steg upp, tvättade sig i det lilla ämbaret med vatten som stod intill den mycket moderna vedspisen, klädde sig omsorgsfullt och satte till och med upp håret i en sedesam knut.
Cajsa anade att något hade hänt så fort hon fick se sin syster denna morgon.
”Varför har hon sovit så länge? Är hon sjuk? Hon gick och lade sig timmar före oss andra och har nu ändå legat över. Jag borde ha väckt henne, men jag nändes inte.”
”Jag är nock frisk,” sa Cecilia i lätt ton.
”Senne sa att hon vaknat och inte sett till Cecilia i kökssoffan, jag sover som en död, det vet Cecilia, men danskan vaknar tydligen lättare.”
Den förbannade Senne var sig lik, vad rörde det henne att Cecilia hade varit ute om natten? Hon kunde minsann inte hålla truten om någonting.
”Jag var på avträdet,” svarade Cecilia lugnt.
”På avträdet? Senne sa att hon var borta en god stund. Var det ränneskitan?”
Danska sladdertacka! Det förvånar mig att hon inte följde mig ut också!
”Ja…” sa Cecilia svävande.
Cajsa stannade upp med det hon häll på att göra; sela hästen tillsammans med den gamle körkarlen som skulle köra dem, och gav systern en skarp blick.
”Vad är det med Cecilia idag? Hon är annorlunda! Som förbytt!”
Men Cecilia bara log och ryckte på axlarna. Cajsa gav henne en ilsken blick och började skälla på kördrängen för att han gjorde fel.
”Men Herre Gud min skapare! Har han aldrig selat ett ök förr?! Det där är ju helt galet… jaja, han behöver inte titta sådär på mig, jag är minsann uppvuxen på ett värdshus med skjuts, jag har nog selat hästkrakar förr, men han kanske börjar bli gammal och har glömt? Det är just en fin kördräng det där spektaklet till karl har lurat på oss, det är ju själva satan att man ska behöva göra allt själv…”
Cajsa avbröt sig i sin utskällning av den stackars kördrängen som började se alltmer olycklig ut, när hon fick se någon komma genom torgets folkvimmel.
”Va i all sin dar…” mumlade hon. ”Vad gör han här?”
Så fick hon syn på Cecilia som plötsligt sken upp som solen själv, och hon förstod. Hon svor inom sig själv. Att man inte ens ska kunna sova en hel natt utan att den dumma jäntan går och kastar bort sig på en sketen sjöman!
”God morgon, Sean,” sa hon bistert, och inte alls lika hjärtligt som hon brukade hälsa på irländaren. ”Vad förskaffar oss den äran? Skulle han inte mönstra på ett skepp idag?”
Sean log brett, hans ljusblå ögon glittrade.
”Det blir i morgon det, kära fru Cajsa. I morgon avseglar jag till Dublin och där ska jag slå mig till ro, sluta fara på sjön!”
Cajsa fick en isklump i magen. Det här var värre än hon först trott, han kunde väl inte mena… Det kunde han väl inte… och Cecilia, det kunde hon väl inte gå med på? Hon gav till ett glädjelöst skratt.
”Ha ha, det tror jag när jag ser det! En sjöman slipper inte ifrån sina sjöben om han så springer ifrån dem!”
”Jag kommer åtminstone att försöka.”
Cajsa höjde på ögonbrynen.
”Lycka till med det, sa hon misstroget. ”Jag förmodar att han kommer för att ta farväl av mig och min syster, det var mycket vänligt av honom, vi önskar honom båda två all välgång och lycka i livet. Naturligtvis. Sean har varit en god gäst och en fin vän.”
Det blev tyst. Cecilia tittade i marken och Sean blev allvarlig.
”Tack Cajsa, men det är icke riktigt därför jag har kommit. Jag skulle kommit tidigare, men jag var tvungen att hitta en präst, det var därför.”
”En präst? Vad ska han med en präst till?”
”En katolsk präst, och jag hittade en.”
”Är han månntro döende? Ska han ha detdära sista smörjelsen?”
Sean försökte att inte låta sig förolämpas av Cajsas ton som mer än antydde att hon föredrog att han var döende framför den orsak hon anade att han behövde en präst till.
”Cajsa, min vän. Jag har kommit för att be Cajsa, i sina föräldrars ställe, om Cecilias hand. Jag har bett henne följa med mig till Irland och bli min hustru, vi håller mycket av varandra och kan inte med att skiljas från varandra.”
Cajsa stirrade på Sean. Inte trodde han väl att det skulle bli så lätt? Kände han henne inte bättre än då?
”Det kommer inte på tal,” sa hon kort. ”Cecilia ska med mig tillbaka till sin mor i Småland, det är bestämt och så blir det med det.”
”Det är inte vad Cecilia själv vill,” sa Sean med en ny skärpa i rösten.
”Det är fullt möjligt. Men det är vad jag vill. Det är vad hennes mor vill. Vi behövs därhemma…”
”Jag behövs inte alls därhemma!” utbrast Cecilia, som tröttnat på att andra talade för henne. ”Cajsa vet hur det var, jag var bara ivägen! Jag behövs inte där, ingen bryr sig om mig där nu när Daniel har dött!”
Cajsa vände sig mot henne med tårar i ögonen.
”Hur kan hon säga så? Jag bryr mig om Cecilia! Jag behöver henne! Liksom mor!”
Cecilia tog ett djupt andetag.
”Jag vet att Cajsa och mor bryr sig om mig, men ni behöver mig icke! Sean behöver mig och jag behöver Sean! Cajsa kan inte hindra mig från att göra detta, jag kommer att göra det med eller utan hennes välsignelse. Cajsa kan säga att jag rymde mitt i natten, men jag följer icke med hem.”
Tårarna rann nu nedför båda systrarnas kinder.’
”Jag vill icke fara utan Cecilia!” snyftade Cajsa. ”Snälla, far icke! Stanna, vi får aldrig se henne igen! Jag ber!”
”Jag kan inte stanna, mitt öde är att följa med Sean. Jag är ledsen att lämna er, hälsa mor att jag håller av henne, men jag måste resa.”
Det var lönlöst att böna och be. Cecilia hade bestämt sig. Cajsa visste det, och inom sig visste hon att Cecilia gjorde det rätta. Hon hade ingen framtid i Svartbäcken annat än den som en gammal nucka som hötte med käppen. De visste det alla. Kanske skulle det komma en man som förbisåg hennes krämpor, kanske inte. Men Sean var en bra man, och en sak var säker, en annan som Sean skulle aldrig komma till Svartbäcken.

Sean och Cecilia vigdes i ett litet provisoriskt katolskt kapell i hamnen. Cajsa och Manuel var enda vittnena till den korta ceremonin. De båda vittnena grät under hela vigseln, men av olika skäl. Manuel visste nog faktiskt inte riktigt varför han grät.
Sean hade lyckats övertala kaptenen på båten att ta med Cecilia, hon fick jobba gratis som skeppspiga, men det gjorde ingenting. Bara hon fick komma med.
Nästa morgon for de. Cecilia och Sean med skeppet Prince Edward mot Dublin och Cajsa med kärra, häst och dräng mot Svartbäcken och Blå Galten.
De skulle aldrig se varandra i livet igen.