Efter att vårregnet lättat gav sig Daniel ut på maden igen, trots att det inte skulle vara ljust många timmar till.
Ingen hade ännu givit sig iväg till Göteborg för att hämta hem Cecilia. Wallenius kunde inte lämna sin församling och Daniel hade varit sjuk, han hade bara precis börjat hämta sig. Han hade nästan lovat att åka efter vårsådden, men Katarina visste att han egentligen inte ville ge sig av. Han hade varit i Växjö en gång som ung, och det hade skrämt livet ur honom. Och sanningen att säga ville Katarina inte heller att han skulle fara. Hon kände det som om hon hade förlorat båda sina döttrar, hon ville inte även förlora sin fosterson.
Daniel hostade så det skrällde medan han selade oxen och spände för plogen. Han var fortfarande inte frisk, men han låg efter med arbetet. Lill-Daniel brukade hjälpa honom,men han hade också tagit över nästan alla sysslor i fähuset och stallet. Det var alltid viktigast att se till hästarna så att det fanns fina hästar som de resande kunde byta till sig när de passerade förbi.
Katarina kom plötsligt ut på maden, även hon använde sig av käpp numera och hon var insvept i en grå yllesjal. Hon såg ut som en gammal krum gumma. Daniel mindes fortfarande hur hon sett ut som ung: reslig och stolt, handlingskraftig och stark. Kanske väl hård ibland, men det hade krävts av henne för att hon skulle klara värdshuset ensam. Daniel kände henne kanske bäst av alla, och han visste att hon velat föra vidare denna styrka till sina båda döttrar. Han anade också att hon tyckte att hon misslyckats. Att båda flickorna skulle bosätta sig långt hemifrån, i Göteborg, i en annan värld, var inte vad hon tänkt sig. Det var inte vad Valdemar tänkt sig heller. Han plågades alltid av Cajsas flytt och hade plågats lika svårt om inte svårare, av att Cecilia följde i storasysterns spår. Katarina glömde lätt att det var hon själv som äskat att Cecilia skulle åka. Det var en gång så med Katarina, att hon gärna ändrade i historien så att det passade henne. Det var en vana som hade blivit allt vanligare med ålderdomens inträde.
”Han drar döen på sig, Daniel,” muttrade Katarina när hon kom fram till fostersonen. ”lungsot är inte att lita på…”
Hon sträckte fram en liten mässingsplunta med mörkbrunt innehåll. Daniel såg att det var Valdemars, och det var en ära att bli bjuden ur den. Han tog emot den och drack försiktigt ett par klunkar av det hembrända brännvinet. Det var berömt i flera socknar och Katarina och Valdemar hade tillbringat åtskilliga år av kryddande och brännande för att få fram den speciella smaken. Katarina sa att den höll henne på benen på ålderns höst, men -Daniel misstänkte att hon bara tyckte om att dricka det. Daniel själv hade aldrig varit mycket för brännvin, inte öl heller för den delen. Han tyckte om att arbeta.
”Inte är det lungsoten, Katarina, jag är snart kry igen…”
”Tro de…” sa den gamla kvinnan mörkt. ”Jag vill icke förlora båda mina däkor och min son. Han är min son Daniel, om inte i blodet så i anden.”
Hon gjorde en paus.
”Men det betyder icke att jag vill att han tar över värdshuset längre. Jag har tänkt över det nu. Daniel vet detta, han vet också att han skulle bli en usel värdshusvärd. Hans plats är i arbetet med gården.”
Daniel log snett. Om han kände Katarina bra, kände Katarina honom själv ’nnu bättre.
”Katarina har rätt. Allt det här är Lydias påfund. Hon tror hon klarar allt själv.”
”Det gör hon inte,” klippte Katarina av. ”Jag vill ha hit Cajsa. Jag vill ha båda mina däkor hos mig!”
Hon suckade bekymrat.
”Måhända jag var för svår mot dem när de var hemma, de var alltid så känsliga.Som far sin.”
”De kommer kanske hem självmant,” sa Daniel lamt.
”Åh nej,” fnös Katarina. ”Inte Cajsa inte, hon är stolt.”
Som mor sin.
”Och Cecilia… hon var icke tillfreds här. Även Daniel kunde väl se det.”
”Skulle hon vara mer tillfreds i Göteborg då?” sa Daniel misstroget.
”Hon har icke kommit hem, icke skrivit…”
Katarina suckade. Hon undrade om inte alla hade glömt, eller hoppades att Katarina glömt, att flickorna skulle hämtas hem efter Wedins brev. I första hand skulle Cecilia hämtas hem, som ogift hade hon inte mycket att säga till om. Det var värre med Cajsa, hon var gift och stod under Didriks förmyndarskap. Men ju mer Katarina tänkte på det, desto mer ville hon ha hem dem båda. Cajsa kanske inte trivdes hos Didrik, om han va så försupen som Wedins brev ville antyda fanns det väl ingen anledning för henne att stanna. Inte när det fanns ett respektabelt värdshus att ta över i Småland. Det tjänade bra med pengar nu, inte kunde hon tjäna mer på en nedgången sjömanskrog utanför vallarna i Göteborg. Nog borde Blå Galten vara ett bättre val.
Katarina visste inom sig att hon hade rätt. Blå Galten var ett bättre alternativ än Kaparen. Även Cajsa visste detta, och all stolthet i världen skulle inte hålla henne borta från att ta över sina föräldrars värdshus. Det Katarina nu misstänkte, ja kanske rentav visste, var att det inte var för att Cajsa skämdes över att komma tillbaka till Svartbäcken tomhänt. Hon ville helt enkelt inte komma tillbaka till Katarina. Kanske hade hon till och med följt med Didrik till Göteborg av den enda anledningen att hon ville komma bort från sin mor.
Katarina tog emot pluntan när Daniel räckte tillbaka den och stoppade den innanför sjalen. Hon hade ett djupt begrundande uttryck i blicken.
”Daniel får bli kry snart… så att han kan ta hem mina flickor…”

Det tog Cecilia åtskilliga dagar att återhämta sig efter den där hemska dagen då hon hittat kvinnan i gränden. Det visade sig senare att den döda var en från början holländsk gatflicka vid namn Famke. Stenaman kom under de närmaste veckorna tillbaka flera gånger till Kaparen, till synes för att ställa fler frågor, men eftersom ingen på krogen ville kännas vid att de kände Famke, var det ganska uppenbart att han kom för att få sig en pratstund eller åtminstone en skymt av Cecilia.
Cecilia tog uppmärksamheten med ro och satte dövörat till Cajsas blinkningar och uppmuntrande tillrop. Till slut var det nästan som om hon blev förolämpad.
”Vill Cajsa bli av med syster sin kanske?” snäste hon efter ännu en illa dold insinuation. Cajsa tystnade förtörnat. Kanske hade hon varit för snar att gå sin systers ärenden, inte ville hon att systern skulle ta en make hon inte var hågad till. Cajsa om någon visste att det inte räckte till att bara en av de äkta makarna var hågad till den andre.
Men sanningen var den att Cecilia alls inte gick och väntade på någon drömprins eller Den Stora Kärleken. Livet hade gjort henne alltför praktisk. Nog kunde hon inse fördelarna med att gifta sig med kapten Stenman jämfört med till exempel Gabriel därhemma. Jämfört med att inte bli gift alls. Hon visste att hon inte var något kap på äktenskapsmarknaden. Hon kanske hade ett fördelaktigt utseende, men hon var både halt och halvblind. Manfolken ville att hustrun inte bara skulle göra nytta, inte bara vara ett kuttersmycke.
Cecilia visste att detta. Hon kanske stretade emot när Cajsa envisades med att pressa henne, men i själva verket vägde hon för- och nackdelar mot varandra; kapten Stenman var en hyggligt stilig karl, mörk och lång. Han var stadssoldat och kunde väl därför inte vara genomrutten, ansåg Cecilia. Men hon måste medge att hon inte kände honom särskilt väl. Och inte kunde hon säga att hon särdeles tilltalades av hans sätt, eller tjusades av hans charm, men som sagt, om erbjudandet kom, vem var hon att neka till ett bekvämt liv som kaptenshustru? Särskilt med tanke på att om Stenman verkligen skulle fria, skulle han göra det trots det faktum att hon kräkts på honom första dagen de träffades. Man tänkte nog efter både en och två gånger innan man tackade nej till en man som inte avskräckts av det. Dessutom, och kanske var det ett faktum som alltmer talade till giftemålets fördel: om hon gifte sig skulle hon inte behöva fara tillbaka till Blå Galten.

Cajsas make Didrik började bete sig mer och mer märkligt. Och inte allt kunde skyllas på hans eskalerande alkoholkonsumtion. Liket utanför Kaparen hade gjort honom misstänksam mot alla nya gäster, mörkrädd och fullständigt ovillig att låta någon av Valdemarsdöttrarna gå ut efter nattens inbrott. Cajsa lät han knappt gå ut ens i dagsljus, vilket fick fler än Cajsa själv attt misstänka att det inte bara handlade om omtanke utan snarare svartsjuka.
Därför fick Cecilia och inte Cajsa, en morgon uppdraget att gå ner till hamnen och köpa salt sill. Hon fick lov att gå ensam, eftersom det var dagsljus, men förmanades nogsamt av Cajsa att hon skulle vara försiktig. Hamnen var full av löst folk, även på dagen.

Cecilia förbryllades av att det inte var någon större skillnad på årstiderna i Göteborg. Eller åtminstone lade man inte märke till dem på samma sätt som i Svartbäcken. Efter mer än sex månader i Göteborg tyckte Cecilia att hon knappt märkte någon skillnad om det var oktober, februari eller april: det regnade och blåste oavsett.
I vanliga fall brukade hon knappt bry sig om att fästa upp håret; åtminstone struntade hon i om det ramlade ner. Men idag hade hon till och med knutit en sjalett om det, och det inte bara av sedessamma skäl. Visst blåste det uppe på Stigberget, men inte så pinande som nere vid hamnen. Visserligen hade det kommit någon sånär värme med maj månads intrång, men nere vid älvstranden var det ändå kallt. Det var en annorlunda slags kyla än den i inlandet, den kyla Cecilia var van vid. Den råa kustvinden tycktes gå igenom märg och ben. Var man inte van från barnsben vande man sig aldrig vid den.
Hon tog sin käpp, såg till att hon hade brevet från Didrik (förfalskat av Cajsa) som bad fiskaren om kredit, och började bege sig nedför backen mot hamnen. Det fanns få kullerstenar här utanför vallarna, det var mest kring Stigbergstorget och sedan närmare hamnen. Backen ned mot hamnen som snart övergick i det folk kallade andra långgatan var inte mycket mer än en grusväg intehelt olik dem de hade därhemma.
Ju närmare hamnen hon kom desto mer belamrades gatan med fiskstånd, andra sorters marknadsstånd och när hon kom nästan ända fram i hamnen såg hon alla masthuggare och tunnbindare. Det som på avstånd hade varit ett avlägset sorl hade nu övergått i en ljudlig kakafoni av försäljare som försökte få folk att köpa deras varor, fyllbultar som redan angjort morgonfyllan, sjömän som hälsade glatt på varandra, ett par sjömän som skrek på varandra, och mitt i alltsammans sprang djur och ungar omkring och stojade. Cecilia råkade sätta käppen på en höna och fågeln flaxade ilsket upp i ansiktet på henne med ett förnärmat kacklande. Cecilia skyddade ansiktet, mumlade någon svordom och gick undan rakt i armarna på en månglerska som nödvändigtvis ville sälja något till henne. Cecilia gjorde en avvärjande gest och skyndade så gott hon kunde mot det fiskarstånd där Kaparen alltid köpte sin salta sill. Cajsa hade förklarat att det lönade sig att gynna en enda fiskare i hamnen; konkurrensen mellan de olika fiskebåtarna var vidrig och för att hålla kvar kunder kunde fiskarna ge riktigt bra priser till sina stamkunder. Samt hålla undan något skålpund till dem när det var dåligt med fisk.

Fiskaren var en gammal man med halvlångt stripigt, grått hår, en näsduk knuten runt huvudet och brunbränd, nästan läderaktig hud. Han hette Otto, och ävenom han såg gräslig ut var han snäll. Det förvånade inte Cecilia att han var gift och hade tio barn med sin hustru ute på Donsö.
Nu grinade Otto glatt mot henne och avslöjade sin nästan helt tandlösa gom.
”Men se!” utbrast han glatt. ”Min sjörövardrottning! Vems hjärta har du kapat idag min sköna?”
Cecilia log glatt och hälsade, hon hade för längesedan slutat rodna över Ottos komplimanger. Vidare förhörde sig Otto om det övriga folket på Kaparen, samt framförde sina sympatier gällande liket de hittat utanför krogen. Samtidigt försökte han nog få upplysningar och stoff till att sprida skvaller på sin stamkrog, Salomos skatt, som låg alldeles vid hamninloppet. Cecilia svarade korthugget, hon var fortfarande inte bekväm med att tala om allt det hemska. Hon drömde fortfarande mardrömmar om den döda kvinnan, om det brutala som hänt henne. Cecilia hade sett döda förut, men inte såhär.
”Jag vet inget mer, Otto. Med Guds hjälp hoppas vi att gärningsmannen kommer att fångas in och att han får sitt straff.”
”De säger att hon var en holländsk sköka,” sa Otto. Han verkade inte vilja släppa ämnet. Han plirade på denn blonda småländskan. Hade hon verkligen inte hört det? Alla visste att Cajsa på Kaparen var listigare än räven, nog måste även systern ha huvudet på skaft?
Cecilia skakade på huvudet.
”Då vet han lika mycket som vi, Otto. Jag…”
”Har hon verkligen inte sport mer om det här? Jag trodde att den där irländaren hade sagt nåt om ’at…”
Cecilia ryckte till och spärrade upp sitt ljusblå öga.
”Sean…? Nä… han har inget sagt… vad skulle det…”
Otto skrockade. Hon var allt oskyldig, den arma jäntan…
”Jo Anna Fiskhuvud härborta sa att hon hade sett dem samspråka här en kväll. Hon tänkte inte mycket på det… var väl affärer kantänka…” Han skrattade igen, dreglade lite tuggtobak från sin tandglesa mun och blinkade till Cecilia på ett särdeles motbjudande sätt. Cecilia tyckte plötsligt inte lika mycket om Otto Fiskare.
”Han pratar,” fnös hon och försökte låta självsäker. ”Jag trodde Otto höll sig för god för att hållas med sladder?! Kan jag få mitt ärende uträttat kantänka?!”
Otto brast ut i skratt igen.
”Ho ho ho! Hon låter precis som syster sin! Ho ho ho! Det var visst en känslig bit, som flickan sa… ha ha ha…”
Cecilia sa inget mer utan gav bara den gamla fiskaren en isande blick. Hon hade visst misstagit sig helt på Otto. Förbenade karl till att prata strunt.
Otto skrockade förtjust och plockade i ordning fisken som Cecilia skulle köpa. Stalldrängen hade lovat att komma ner och hämta hem sillen eftersom Cecilia inte orkade bära allt. Cajsa hade tyckt att Klaus kunde betala Otto, men Didrik menade att han inte litade på sitt tjänstefolk, Cecilia var ju åtminstone släkt. Det var inte ofta krogvärden talade vettigt, men den här gången tyckte faktiskt Cecilia att han gjorde det.
Cecilia betalade Otto och hon var ganska glad att bli av med penningarna. Det hade hänt att ensamma fruntimmer hade rånats på värdesaker i hamnen. Hon var också glad att slippa ut ur Ottos fiskebod och bort från Otto, för en gångs skull. Det han hade sagt hade stört henne mer än hon ville erkänna ens för sig själv. Vad rörde det henne vad Sean hade haft för affärer med den mördade slinkan? Det var hans eget problem om han blev misstänkt. Att han skulle kunna vara skyldig till mordet var ingenting som ens föresvävade Cecilia. Hon kunde gott tro att han narrats med henne gällande sitt samröre med nattfjärilarna, han kunde mycket väl gjort affärer med Famke. Men mord – nej, som sagt, hon tänkte inte ens tanken.
När Cecilia klev utanför den lilla dörren till fiskeboden hade stämningen plötsligt förändrats i hamnen. Det verkade som den mesta handel i marknadsstånden hade avstannat, folk talade upprört med varandra, några verkade mycket upprörda och unga män hade samlats i flockar där de tittade misstänksamt åt sidorna, bröstade upp sig och knöt händerna. Det dröjde inte länge innan Cecilia fångade upp några ord från de samlade och förstod vad det handlade om.
Ett nytt mord hade begåtts. Ännu en prostituerad kvinna hade hittats med halsen avskuren, den här gången bakom ett par tunnor öl nere vid kajen. Den här kvinnan hade dock fler vänner, och var bättre sedd än stackars Famke, den här gången var folk arga. Flora Darling hade varit en mycket känd person i Masthugget, Majorna och även uppe vid Stigberget. Till och med Cecilia hade hört hennes namn. Hennes engelskspråkiga tillnamn berodde på att hon liksom Famke invandrat till Göteborg, men som mycket ung. När hon nu dött hade hon varit omkring trettiofem år, och sedan länge älskarinna till en av de mest inflytelserika sjökaptenerna. Hon hade av sjökaptenen fått allt hon pekat på och hon hade varit mycket generös gentemot det enkla folket i Masthuggshamnen. Folk visste att detta retade kaptenens fru, Eufemia, och det mumlades redan nu i leden att hon låg bakom mordet.
Cecilia kände sig illa till mods, både med tanken på mordet och den alltmer uppretade folkmassan som hon nu var mitt inne i. Det lät faktiskt på vissa håll som om några tänkte ge sig iväg till kaptenens hus och konfrontera fru Eufemia och kanske även sjökaptenen själv. Ta lagen i egna händer.
Hon började sicksacka sig emellan människor, haltande och med stigande panik. Hon borde nog ha tagit en annan väg, kaptenen bodde en bit upp på Stigberget och nu verkade det som om folkmassan obönhörligen var på väg åt det hållet. Några hade plockat på sig påkar, långa lansliknande pinnar som de förmodligen stulit från masttillverkningen, det var män, kvinnor, en del barn och även om alla inte var beväpnade var alla arge. De ville ha ett svar och kaptenen skulle ge dem det. Eller hans fru.
Cecilia försökte förgäves ta sig åt sidan och ur folkhopen, men hon blev knuffad hit och dit, det var som om folkmassan var en enda stor kropp med en enda vilja och ett enda uppsåt. Det var omöjligt att lösgöra sig från den, liksom det är omöjligt för ett ben att på egen hand lösgöra sig från kroppen den är fäst vid. När Cecilia såg sig omkring var hennes synfält fyllt av armbågar, axlar, bestämda fötter och arga ansikten. Hon kunde inte komma därifrån.
Så hände det som inte fick hända: När folkhopen närmade sig kaptenens hus steg upphetsningen i gruppen och männsikorna började röra sig fortare. De bakom ville komma fram snabbare och knuffade sig framåt. Cecilia, som inte rörde sig särskilt fort med sin käpp och sin klumpfot, fick snart en oavsiktlig knuff i ryggen, hon stannade ofrivilligt till och fick då genast en till. Hon föll framåt rakt ner i den smutsiga landsvägen, och innan folk hade märkt det hade de redan fortsatt förbi. Cecilia föll ner på alla fyra och blev genast trampad på handen, hon skrek till men ingen hörde. När hon såg upp såg hon bara ett virrvarr av människokroppar, ben och fötter som trampade vidare, de såg henne inte. Hon insåg det genast; hon måste därifrån innan hon blev ihjältrampad!
Hon försökte på nytt ta sig upp, men blev nedtryckt igen. Och med bara en fot som var tillräckligt stöd var det tillräckligt svårt ändå. Hon försökte uppbåda all styrka hon hade, tvingade fram den. Det måste gå! Måste upp! Hon ville inte dö här på en dammig gata i Göteborg!
Till slut slet hon tag i ärmen på en förbipasserande för att liksom dra sig upp, men mannen slängde ut med armen och skakade av sig henne, vilket gjorde att hon föll raklång ännu en gång. Förtvivlat höll hon upp händerna framför ansiktet för att skydda sig mot alla trampande fötter. Kanske skulle hon klara sig tills de hade passerat förbi, kanske kom det inte många fler nu…
Precis när hon trodde att det skulle svartna framför hennes ögon kände hon hur någon tog tag i henne, knuffade undan människor som försökte ta sig fram och lyfte upp henne.
”Get away you bloody lunatics! Jesus, Mary and Joseph! She’s hurt!”
Det var Sean. Den irländske sjömannen. Han stegade bestämt genom folkhavet och satte sedan ner Cecilia intill en husvägg.
”Hur mår hon? Vad gjorde Cecilia tillsammans med de där…”
Cecilia sjönk ned intill husväggen, hon var kallsvettig, mörbultad och skakade som ett asplöv.
”Vad gör Sean här…”
”Hon borde inte vara ute ensam, jag ska tala med krögerskan om detta… it is not wise to…”
”Jag skulle bara ordna med betalningen för den salta sillen och sedan gå hem, men det har skett ett nytt mord och… folk vill tala med kapten Bräcke…”
”Yes, jag hörde… om Flora…”
”Vad gör Sean själv här? Hade han inte kommit…”
”Jag hade också ett ärende i hamnen,” svarade Sean hastigt. ”Jag hörde om mordet och beslöt mig för att bege mig tillbaka till Kaparen för att berätta. Då kom alla dessa människor och jag såg Cecilia ligga där i dammet…”
Han högg tag i hennes arm igen.
”Seså, res på sig! Här kan hon inte sitta, det är bäst vi får hem henne till syster sin!”
Cecilia lydde motvilligt. Hon kände sig plötsligt så trött, kanske var det chocken och den närmast dödsångest hon känt nyss. Och hon kunde heller inte riktigt glömma det Otto sagt om Sean. Kunde man verkligen lita på Sean? Förutom det faktum att han nyss troligen hade räddat hennes liv, fanns det, om det Otto sa var sant, inte många anledningar att förtrösta på Sean. Det var inte så mycket det att han kanske sprang med luder, visst hade Cecilia hellre sett att han lät bli, men det var inte hennes sak och hon hade sannerligen inget eget intresse i karlen, men varför skulle han ljuga om saken? Nej, här var någonting som icke stämde, det kände Cecilia på sig.
De började sakta gå uppför Stigbergsbacken, det uppretade följet hade dragit förbi och syntes nu stå utanför kapten Bräckes hus och ropa okvädningsord. De gick förbi utan att växla ännu ett ord. Cecilia ville fråga om Seans samröre med Famke, men hon skulle inte kunna förklara varken för sig själv eller för Sean varför det var så viktigt för henne att veta.
Några hundra meter innan de kom fram till Stigbergstorget kom en annan person ifatt dem. Till Cecilias outsägliga förvåning visade det sig vara Didrik, Cajsas make. Han som inte velat gå utanför Kaparens trösklar. Det var minsann en mycket underlig karl, tänkte Cecilia. Visserligen stank Didrik brännvin, vilket kunde förklara varför han vågat sig ut, men det var ju heller inget ovanligt.
”Lilla Cecilia,” sluddrade Didrik. ”Hur gick det hos Otto? Gav han oss ett bra pris?”
”Det gör han väl alltid,” sa Cecilia kort. Hon hyste inte särskilt varma känslor för Didrik. Första gången hon träffat honom, samtidigt som Cajsa på Blå Galten hade han varit en stor och stadig, karismatisk man med blick för flickor och ordets gåva. Nu var han som en skugga av sig själv, och Cecilia snuddade vid tanken att det måste vara mer än drickande som orsakat denna förändring. Kanske var han också bekymrad över barnlösheten, kanske anade han, liksom Cajsa, att det var honom det berodde på.
Vid frågan vad Didrik gjorde ute mumlade han något om att han hade ärenden som inte kunde utföras av någon annan. Han hade också hört om Flora Darling, men det här morde verkade inte bekymra honom lika mycket som det förra eftersom det skett långt ifrån Kaparen. Han utgav sig för att ha känt Flora, men sade sig inte sörja henne nämvärt.
”Bräcke hittar sig snart ett nytt luder. Det var säkert Eufemia som mördade henne, en kvinna kan nog tåla att maken springer med olika fruntimmer, men en särskild… Nej det håller inte, det säger ju sig självt…”
Cecilia svarade inte, hon tyckte inte det var värt att svara på.
”Jo men visst måste Didrik säga att Flora var ett godsint fruntimmer, luder eller inte…” menade Sean.
”Ah, hon var högfärdig…” muttrade Didrik. ”Åtminstone sen hon kom i lag med Bräcke…”
Han vände sig till Cecilia för att byta ämne.
”Så vad sa Otto nu då, han brukar alltid vara frikostig med sladdret…”
”Jaså,” sa Cecilia lakoniskt. ”Det har jag minsann aldrig märkt…”
Didrik var tyst ett slag. Tycktes tänka.
”Flora kom i alla fall också från Irland,” bröt Sean plötsligt in. ”Jag talade med henne ibland. Very nice lady, påminde mig om min mor…”
Cecilia förstod att Floras död påverkat Sean, liksom då kanske Famkes. Om det Otto sagt nu var sant. Didrik fortsatte att pressa henne på vad Otto sagt. Hade han hälsat folket på Kaparen?
”Han hälsade till Cajsa,” sa Cecilia korthugget.
”Varför det?” bet Didrik av. Hans röst hade plötsligt blvit hård som flinta. Sean harklade sig och gav Cecilia en varnande blick. Efter allt tumult hade Cecilia glömt bort Didriks plötsligt uppflammande svartsjuka. Och hon visste, liksom uppenbarligen Sean, att svartsjuka mellan makar kunde vara mycket farligt.
”Jag menade att han hälsade till hela krogen, inte särskilt Cajsa. Förstås.”
Cecilia hade alltid varit bra på att ljuga, ett arv efter hennes mor trodde hon. Även om hon inte var lika duktig som Cajsa. Den här gången hade hon nog emellertid inte lyckas särskilt väl.
”Låt så vara,” muttrade Didrik och verkade släppa ämnet. ”Sa han inget annat? Så jag kan berätta lite skvaller för gästerna?”
Han försökte sig på att le och en glimt av den gamle Didrik skymtade i de ölgrumliga ögonen. Men Cecilia vägrade ge med sig. Hon tänkte inte berätta vad Otto sagt, hon litade på få människor i denna värld, och Didrik var inte en av dem, hennes systers make eller inte. Kanske var Sean inte värd att skyddas, men det skulle visa sig med tiden antog hon.
”Han ställde samma fråga till mig, Didrik, kanske är de inte så välunderrättade nere i hamnen som vi vill tro häruppe.”
De var framme vid Kaparens port. Skylten med namnet och dödskallen slog i vinden.
”Kanske inte,” medgav Didrik. ”Jag fick själv höra ett och annat idag.”
Han vände sig till Sean.
”Är det icke underligt, old friend, att Sean kände både Flora och Famke? Att han haft samröre med båda de fruntimmer som nu ligger lik?”