I

 

 

Det var så varmt att gräset krasade när man gick på det, lövträden slokade och inte ens fåglarna orkade kvittra. Endast barrträden tycktes oberörda och svala se på medan resten av naturen flämtade i hettan. Sådana här somrar fanns endast två tillflykter: vatten och skugga. Vattnet i Svartbäcksån hade vissrligen sjunkit undan något, men det var inte helt borta. Trögare än vanligt flöt det fram genom blottade stenar och sedan tacksamt under nedhängade grangrenar. Cecilia följde ån uppströms in i skogen en bit, bara föratt få lite svalka. Hettan kvävde henne, hon stod inte ut uppe vid huset. Gårdplanen mellan smedjan och värdshuset var som en kokande kittel, husen gick överhuvudtaget inte att vistas i. Om man inte måste.

Till slut kom hon fram till sitt vanliga ställe vid en större sten som låg precis vid åkanten och som tillhälften låg i marken, till hälften i vattnet. Lite klumpigt klev hon ut på stenen stödd på sin käpp och satte sig mödosamt ner. Hennes småfräkniga ansikte var nu högrött av värme och de ljusblå ögonen matta av ansträngning. Det öga man kunde se, vill säga, det andra var omsorgsfullt gömt under en svart lapp. Hon lade käppen åt sidan och doppade först sin friska, sedan sin lätt deformerade fot i det strömma och kalla vattnet. Hon kände hur svalkan kittlande henne och sände små ilningar av lätnad och välbehag upp genom hela hennes kropp ända fram till hjärnan. Hon förvånades alltid över att det så lätt gick att kyla ner en kroppsdel och få en annan att ta del av den.

Cecilia var snart tjugofem år och ogift. De flesta antog att inga friare var speciellt intresserade av en flicka som dels var klumpfotad, dels var blind på ena ögat. Hon var dömd att bli ungmö. Kanske fanns det värre öden att tvingas finnas sig i, åtminstone för Cecilia, vars familj var någorlunda välbärgad. Hade hon varit fattig hade hon hamnat på fattighuset. Men hon kände redan hur ledan förgiftade hennes tankar och sinne. Som barn hade hon varit sällsynt lättsam och godhjärtad, men hon kände nu hur hon för varje år kom längre och längre bort ifrån den lilla flickan. Det hade börjat med ögat, klumpfoten hade nog varit illa nog, men sen det här också. Hon hade blivit lite bittrare för varje år, och snart skulle hon vara en sur gammal käring som hytte åt småbarn och dunkade i väggen med sin käpp. Innan käppen hade det nog funnits en och annan som ändå kunna tänka sig värdshusdottern, sedan den äldsta rymt hemifrån var hon rent blodsligt först i tur att ta över, men efter det att hon tagit till käppen insåg folk att hon var för klen. Dessutom viskades det att den gamla gästgiverkan, Cecilias mor, hade flickan att hålla sig undan när det kom särskilt högt uppsatta (och rika) gäster. För syns skull. För affärernas skull.

Cecilia visste om allt skvaller och hon önskade ofta att hon kunnat tysta alla elaka tungor med försäkringar om att det inte stämde. Men sanningen var att allt var sant. Hon var klen, klumpfoten gjorde att hon gick illa, fick ond rygg och inte orkade lika mycket. Hon gick försiktigt och trevande som en gumma, så tjugofem hon var. Och hennes mor, Katarina, bad henne försiktigt hålla sig undan varje gång en viktig gäst var på ingång. Den svarta lappen skrämde dem.

”Hon vet, Cecilia, folk är så dumma.”

Varje gång detta hände talade inte Cecilias föräldrar med varandra på flera dagar. Värdshusvärden vämjdes över att se sin yngsta dotter behandlas så av sin egen mor. Det plågade honom. Cecilia själv berördes inte så mycket, hon förstod, och dessutom var hon van. Det var lika skönt att hålla sig undan och slippa folks stirrande blickar. De där blickarna som brände hål i henne, även om hon inte såg dem. De stack henne i nacken och ryggtavlan när hon gick, följade varje förnedrande, släpande steg. Det var lika bra att slippa. Ibland ville hon inte visa sig ens för folk som kände henne. De stirrade lika mycket. Tyckte synd om. Såg ner på.

På senare tid tyckte Cecilia att blickarna blivit fler. Och hon visste varför. De flesta unga i Svartbäcken gifte sig mellan tjugo och tjugofem. Åtminstone flickorna. Alla hennes forna lekkamrater var nu gifta. Utom Dum-Britta då, men hon räknades inte, av uppenbara skäl. Nu var det ofrånkomigt tydligt. Cecilia på Blå Galten skulle förbli ogift och barnlös. Vissa sa att det vilade en förbannelse över en sådan otursföföljd flicka. Och det kanske det gjorde. Vem visste.

Prästen i byn försäkrade att det inte gjorde det. Det var bara Guds vägar som var outgrundliga. Och han borde väl veta, han var själv mer eller mindre krympling efter en skada i sin ungdom. Han gick också med käpp. Och han hade blivit gift med den vackraste flickan i Svartbäcken. Han, som inte ens var rik. Inte vilade det en förbannelse över varken honom eller Cecilia. Ibland trodde Cecilia honom, ibland inte.

Allting hade av någon anledning blivit värre sedan Cajsa försvann. Systern hade alltid kunnat hålla henes humör uppe, trösta henne, lindra. Och det paradoxala var att kanske hade Cajsa gett sig av för Cecilias skull. Det flyttade fram den halvblinda till arvslott, hon skulle ta över värdshuset, hon hade något att förhandla med eventuella friare med. Föga visste Cajsa nu att det inte hade hjälpt. Friarna hade lyst med sin frånvaro och både familjen och Svartbäckens invånare utgick nu ifrån att den forne fostersonen, Daniel, skulle ta över ruljansen när det gamla gästgivarparet inte längre orkade. Han hade egen familj och hade byggt ett hus i anslutning till huvudbyggnaden. I nuläget tog han endast hand om jordbruket som hörde till Blå Galten. Verksamheten hade växt så pass att det behövdes en familj till som skötte stall, ladugård och sädesfälten.

Cajsa hade nu varit borta i nästan fyra år. Hon hade följt med en genomresande krögare som skulle tillbaka till Göteborg. Det var så långt borta att ingen trodde att de någonsin skulle få se Cajsa igen. Hade det inte varit för de enstaka, illa skrivna breven som kom till dem med någon köpman eller kronokurir, så kunde hon lika gärna ha varit död. Nu visste de att hon faktiskt gift sig med den där krögaren, att han köpt en krog i någon hamn där borta. Så hon blev krogvärdinna i alla fall, värdshusdottern, men inte i sitt eget hem.

Cecilia längtade efter Cajsa mer än hon ville erkänna för någon. Hon skrev oofta brev till systern, men det var svårt att hitta någon som kunde ta dem med sig. Genomresande som skulle så långt som Göteborg var sällsynta. Cecilia och Cajsa hade varit olika som nattt och dag, inte bara till utseendet, utan även till lynnet. Men de hade kommit överens ändå. Cajsa var djärv på gränsen till vild, orädd och äventyrslysten. Hon var stark såväl tillkroppen som i viljan och lyssnade aldrig på någon, inte heller Cecilia. Cajsa och modern hade inte kommit överens. Katarina tyckte dottern skämde ut sig, och även om hon arbetade bra, var ett gott anseende A och O när det gällde att sköta ett värdshus. Utan ryktet var de ingenting. Cajsa menade att hon kunde leva som hon ville om det bara inte syntes utåt. Katarina menade att sanningen alltid kommer fram, men Cajsa lyssnade inte. De var alltid osams. Värdshusvärden, Valdemar, försökte alltid jämka. Han försvarade dottern, men även han såg det där vilda, det som bara ville ut. Han var nog den förste som insåg att Cajsa inte skulle stanna och bli värdshusvärdinna i deras ställe. Och han fick rätt.

En dag var Cajsa borta. Och hon kom aldrig tillbaka.

 

 

Cecilia lyssnade på de lugnande skogsljuden: vindens avlägsna sus i trädkronorna, en enstaka sömnig fågel, det porlande vattnet. Allt var sömnigt och rogivande. Hon skulle kunna lägga sig och somna här på stenen. Bara driva bort, glömma allt… Men hon visste att hon hon inte kunde vara borta länge.

Trots att det bar henne emot på alla sätt reste hon sig mödosamt upp och tog sig försiktigt ned på den lilla upptrampade stigen som följde ån. Långsamt haltade hon tillbaka till Svartbäcken. Inte så mycket för klumpfotens skull, utan för att hon inte ville återvända till det hon lämnat.

Bakom en krök dök så Svartbäcken upp. Kvarnen var den första byggnad som mötte henne, den som en gång ägts av den rike Skogstorpsbonden där intill, men som nu löd under Blå Galten. Storbonden hade tvingats sälja av sin hustrus farsarv efter ett nödår som Blå Galten klarat bättre än de övriga och Valdemar och Katarina hade kommit över den för en spottstyver. Införlivandet av kvarnen var en stor orsak till att Blå Galten hade blomstrat de senaste tjugo åren.

Cecilia gick förbi det stora kvarnhjulet och fram till den gistna träbron som ledde över ån till Svartbäcken. Katarina hade tjatat länge på först Valdemar och nu Daniel att de skulle bygga en ny bro. Den gamla var en skam. ”Vad skulle folk tro?”. På andra sidan bron låg en stor gårdsplan mellan smedjan och värdshuset samt diverse uthus och stall. Värdshuset måste hålla med hästar så att resande kunde byta till sig pigga och fräscha kusar när de var på genomresa. Både värdshuset och smedjan hade från början haft tillhörande ladugårdar med kreatur, men nu var endast värdshusets i bruk. Det gamla fähuset hade rivits och gett plats för ett nytt samt en stuga åt Daniel och hans nya familj. Det var som sagt Daniel som skötte jordbruket som tillhörde värdshuset.

Gårdsplanen brukade sjuda av verksamhet, men nu var aktiviteterna avslagna. Ingen orkade göra för många sysslor i värmen. Inga hammarslag hördes från smedjan, ingen rök kom från värdshusets kök. Bara mamsell Emma kom precis ut på gården med ett ämbar för att hämta vatten ur brunnen som låg mitt på gårdsplanen. Hon fick syn på Cecilia och rynkade ögonbrynen.

”Hon är frågad efter, Cecilia!” ropade hon beskäftigt. Emma var ett stadigt, rejält fruntimmer. Hon kunde tas med såväl fyllehundar som närgångna karlar. Å andra sidan var det inte så många som var närgångna mot den bastanta Emma. Det sades att gästgivarparet anställt henne för att inte upprepa dramatiken med de förra mamsellerna, vackra unga flickor som skapade mer problem än förhindrade dem. Inte för att de kunnat hjälpa att de var vackra förstås. En av dem var nu sedan tjugofem år tillbaka gift med prästen i Svartbäcken.

”Jaså,” sa Cecilia och hennes mod sjönk. ”Mor?”

”Cecilias far också efter vad jag hör,” sa Emma och Cecilia rös till. ”Wallenius är hos honom nu. De verkar inte tro att det är långt kvar…”

Cecilia skälvde till. Något snörde åt hennes strupe och brände i huvudet. Hon såg förtvivlat upp på värdshuset som låg inbäddat i högsommargrönska i all sin välmående prakt. Det såg verkligen inbjudande ut i vanliga fall, Cecilia tyckte det varje gång hon såg det trots att hon bott där varje dag i sitt liv.

Men inte nu. Inte nu.

Nu var det ett hus av död.

I kammaren på övervåningen. I ett instängt, stinkande rum, låg hennes far och väntade på att möta sin skapare.

 

Långsamt öppnade Cecilia den knarrande dörren och klev in. Fadern låg i sängen och vid hans sida satt Katarina. Som alltid den senaste veckan. Hon hade inte lämnat hans sida knappt för ett ögonblick. Hon intog alla sina måltider härinne och lämnade endast rummet för att gå på avträdet. Cecilia kunde inte förstå varför hon plågade sig på detta sätt, det var som om hon… gjorde bot för något…

Wallenius, den mörke, spenslige prästen, som själv började bli gammal nu, stod vid fönstret och vände sig om när Cecilia kom in.

”Det är inte långt kvar nu,” sa han bara med sorg i sina vackra bruna ögon.

Motvilligt vände Cecilia nu blicken mot mannen i sängen. Hon såg genast att själasörjaren hade rätt. Valdemar andades, men livet hade redan runnit ur honom. Han var blek och rosslade svagt. Åratal av krig och skador och sedan åratal av supande hade slutligen tagit ut sin rätt. Hans kropp hade till sist gett upp.

”Cecilia…” mer väste än viskade han när hans vattniga ögon såg sin yngsta dotter kliva över tröskeln. Han log svagt. Katarina såg också på dottern, och hon log inte.

”Var har hon varit!? Hur kan hon… ge sig iväg sådär när far hennes…” Katarina var sextio år fyllda och en gammal gumma vid det här laget, men hon hade fortfarande kvar sin skarpa tunga och klippet i blicken. Cecilia ryggade som en liten flicka.

”Sch… Katarina… banna inte flickan..” Valdemar klappade hustrun på handen och såg kärleksfullt på Cecilia. Han försökte säga något, men kraften svek honom. Cecilia började gråta och knäböjde vid hans sängkant.

”Jag hade velat ta hennes plågor ifrån henne, flicka, de har… plågat mig mer än de har plågat henne själv…”

”Jag vet, far,” mumlade Cecilia. ”Jag vet. Far har alltid varit god mot mig.”

”Jag hade velat skydda henne och Cajsa hela livet, men det kan jag inte. Det kan ingen far. Levande eller död. Men alla vill.”

”Jag vet far,” upprepade Cecilia. ”Vi klarar oss.”

 

Hela återstoden av dagen uppgick i liknande försäkringar och yranden. Han verkade glömma vad han sagt och upprepade samma saker om och om igen. Oftast återkom han till Katarina.

”Katarina min älskade… tänk om hon aldrig kommit till mig den där dagen… minns hon… jag trodde hon var ett skogsrå…”

Ibland yrade han om kriget. Det nordiska, som han varit med i. Tolv år. Tolv år borta från Blå Galten och Katarina. Tolv förlorade år…

Cecilia tröttnade snart på att höra på, men Katarina lyssnade uppmärksamt varje gång historien upprepade sig. Hon satt med hans hand krampaktigt i sin och lyssnade andäktigt medan solen sänkte sig, försvann och ersattes av ett blekt månljus. Cecilia somnade av utmattning, och även prästen, som satt på en stol vid förnstret, nickade till då och då. Men Katarina vakade, gav sin man vatten och baddade hans panna. Hon visste att det var slut, men hon ville att han skulle ta detta med sig in i evigheten. Deras liv tillsammans hade inte alltid varit enkel. I tolv år hade han varit i krig och ingen, inklusive hon själv, hade til sist trott att han någonsin skulle komma tillbaka. Hon hade inte ens velat det om hon skulle vara ärlig. Men han hade kommit tillbaka. Och Katarina visste nu, att även om han var hennes förmyndare så var det från och med då som hon alltid hade haft övertaget över honom. Hon hade alltid vetat att han återvände för hennes skull, men han var aldrig säker på att hon stannade för hans. Hon hade aldrig sagt det, inte heller nu. Hon kunde inte förmå sig. Därför kramade hon hans hand så hårt, därför såg hon honom så stint i ögonen. För att han ändå skulle veta.

Strax efter det började ljusna blev Valdemars andning oregelbunden, vissa stunder fanns ingenting och sedan drog han ett rosslande andetag. Katarina ropade till så att Cecilia och Wallenius skulle vakna.

”Jag tror det är dags…”

Wallenius gav honom syndernas förlåtelse, bad en bön och sedan var det klart. Cecilia sa ingenting. Hon bara väntade. Och hon behövde inte vänta länge.

Emma skickades att hämta Daniel från ladugården för att också han skulle vara närvarande vid den ende far han egentligen haft i sitt fosterpojksliv. Han grät som karl han var.

Och tidigt på morgonen den första i juli månad gav värdshusvärden och den forne soldaten Valdemar Sigvardsson Warg upp andan med sin fru, ena dotter och sin själasörjare vid sin sida. Han hade hunnit bli sextioåtta år, vilket var mycket längre än vad han själv trott i större delen av sitt liv. Han hade kommit tillbaka till sin hustru, den kvinna han älskade, och till slut fått ett bra liv tillsammans med henne. Han hade till och med fått den familj han alltid velat ha, två egna barn och en fosterson som av allt att döma skulle ta över hans och Katarinas livsverk. Blå Galten hade växt och blomstrat under de senaste trettio åren. Sedan hade det alltid funnits en sordin på glädjen. Valdemar hade plågats av mardrömmar och melankoli hela sitt liv, ännu värre efter kriget. Det slapp han aldrig ifrån. Men kanske nu… i döden…

 

Cecilia hade aldrig sett sin mor gråta. Hon fick inte heller se det den följande veckan, bara röda ögon och svullet ansikte. Katarina lät inte någon se henne svag. Och de röda ögonen skrämde Cecilia tillräckligt. Först nu förstod hon att Valdemar trots allt betytt ganska mycket för Katarina. Kanske var det först nu Katarina förstod det själv. Framför allt var det först nu Katarina förstod hur mycket Valdemar betytt för flickorna. Katarina höll av sina döttrar, självfallet, men hon förstod sig inte på dem. Cecilia var den som var mest lik Valdemar; inåtvänd och grubblande. Hon kunde inte tillföra gården och värdshuset särskilt mycket på grund av sina handikapp, och hon var ojämn i humöret. Katarina tyckte synd om flickan, och kanske var det därför hon hade så svårt för henne. Medkänsla var en ovan känsla för Katarina.

Cajsa var ett helt annat kapitel. Hon var den förstfödda, döpt efter sin mor och egentligen väldigt lik henne. Lika viljestark och beslutsam, lika kapabel till hårt arbete och hänsynslöst konsekvenstänkande. De var också lika till utseendet; kurviga, mörka och med markerade, skarpa drag. Cajsa hade kunnat bli en lika bra gästgiverska som modern. Om de bara kunnat hålla sams. För Cajsa hade ett drag som Katarina inte hade, eller som hon lyckats undertrycka så länge att det helt försunnit ut hennes karaktär. Cajsa var vild och äventyrslysten. Hon kunde inte koppla från sina känslor som Katarina kunde, hennes temperament var hett och svallande. Och när Cajsa var ung – arton år- hade hennes heta känslor satt henne i en situation för vilken Katarina aldrig riktigt förlåtit henne.

Cajsa hade blivit kär i klockarens son, Petter. Vanvettigt förälskad, ända sedan de läste ihop. Katarina ogillade att hennes döttrar spang med pojkar, så paret var hemligt fästa i något år. Cajsa blev förstås med barn efter ett tag. Katarina upptäckte hennes morgonsjuka samtidigt som Petter av sin far skickats iväg till en släkting som skulle finansiera hans präststudier. Det var ganska uppenbart att ett tonårsäktenskap inte var önskvärt. Katarina var utom sig. Deras rykte skulle bli förstört. Att hennes dotter hjärta var krossat brydde hon sig mindre om. För Petter hade redan hunnit träffa en nu flicka hos släktingen och hade inga avsikter att gifta sig med Cajsa. Han lät til och med antyda att barnet kanske inte var hans. Situationen var desperat. Emellertid hann Cajsa få missfall innan ryktena tog fart. Saken var till synes ur världen. Men Katarina visste inom sig att dottern aldrig förlåtit henne för hennes ilska samt den lättnad hon uttryckt när missfallet kom. Katarina anade att det var en stor orsak till att Cajsa rymde hemifrån några år senare och således aldrig skulle komma att ta över Blå Galten.

 

Valdemar begravdes några dagar senare. De nändes inte vänta längre på grund av värmeböljan. Ibland hände det att det luktade om kistan vid sommarbegravningar, och det ville inte Katarina på villkors vis vara med om. Liket förvarades nogsamt längst ner i deras kallaste jordkällare och begravningen ordnades så fort det bara var möjligt. Begravningsföljet – som var ovanligt stort- hostade när de kom fram till den uppgrävda kraven. Mullen var brun och dammig, kväljande. Cecilia grät tyst, men ingen annan. Det var hans tid, och alla visste det.

Dagen efter begravningen kom regnet.