Jag börjar med att knyta an till förra inlägget om vårångest: med glädje kan jag meddela att det nog kanske kan bli så att det blir vår i år också. Efter nästan en vecka på landet har jag observerat två väldigt blygsamt utslagna blåsippor, ivrigt fågelkvitter och, viktigast av allt: under det där bleka, äckliga fiolårsgräset börjar det försiktigt tränga upp nytt grönt gräs. Jag har till och med sett ett pyttelitet hundkexblad. Så kanske är det så att det blir vår i år också ;-).

Det har ju även varit påskhelg och för min del familjesamvaro och god mat. Påskmat i min familj är i princip samma sak som julmat fast utan skinka och mer ägg. Jättegott, men i dagens hälsomedvetna samhälle känns det som om ens kärl kleggas igen för varje prinskorv och det förtar ju lite glädjen.

I år blandades påskfriden upp med ett par mer eller mindre allvarliga kriser. Först hade vi byggkrisen som uppstod när systersonens legostuga visade sig varit utsatt för byggfuskare i form av moster och det inte gick att fortsätta bygga utan att i princip börja om från början. Detta besked, levererat av morbror, togs inte emot väl av den fyraårige byggherren och krisen var ett faktum.

Nästa kris kan vi kalla stora hinkkrisen och den uppstod när tre vuxna människor under samma tak samtidigt drabbades av kräksjuka.