För ganska många år sen nu (kan ha varit runt 2000 för då såg jag honom på Roskildefestivalen) hade Joakim Thåström en låt och album som hette ”Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal”, och det kanske är utomordentligt förmätet av mig, men så känner jag ofta.

I morse sa jag till mina kolleger, apropå sömn och drömmar: ”Inatt drömde jag att jag var naken igen”.  Det tyckte de var roligt, inte bara att jag drömde att jag var naken utan att jag också sa ”igen”. Det förvånade mig, för det händer då och då att jag drömmer att jag är naken, det trodde jag hände alla. Tydligen inte. Fast sen googlade jag och enligt vissa drömtydarsidor så är det visst en vanlig dröm. Slutsats: de på jobbet är onormala, jag är normal.

Jag tycker inte om ljudböcker. Varför skulle jag vilja att någon annans röst tolkade texten, det ligger nämligen en hel del tolkning i betoningar och nyanseringar. Jag har själv hört sånt jag skrivit läsas upp och tänkt ”men sådär menade jag inte”. Så nej tack till ljudböcker. Jag är fullt medveten om att ljudböcker är oerhört populärt, men återigen: det är ni som är konstiga, det är jag som är normal.

En del 70-talister säger att Staffan Westerberg förstörde deras barndom; – skitsnack! jag älskade Lill-Strumpa och Syster Yster. Hur kan man hata två söta strumpor som bor i ett förtrollat hus som flyttar på sig varje natt? Genialt! Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.

Här är en länk till Thåströms låt:

Ni kan lyssna om ni har spotify. Annars kan ni inte lyssna på youtube för den finns inte där.