Jag börjar med att knyta an till förra inlägget om vårångest: med glädje kan jag meddela att det nog kanske kan bli så att det blir vår i år också. Efter nästan en vecka på landet har jag observerat två väldigt blygsamt utslagna blåsippor, ivrigt fågelkvitter och, viktigast av allt: under det där bleka, äckliga fiolårsgräset börjar det försiktigt tränga upp nytt grönt gräs. Jag har till och med sett ett pyttelitet hundkexblad. Så kanske är det så att det blir vår i år också ;-).

Det har ju även varit påskhelg och för min del familjesamvaro och god mat. Påskmat i min familj är i princip samma sak som julmat fast utan skinka och mer ägg. Jättegott, men i dagens hälsomedvetna samhälle känns det som om ens kärl kleggas igen för varje prinskorv och det förtar ju lite glädjen.

I år blandades påskfriden upp med ett par mer eller mindre allvarliga kriser. Först hade vi byggkrisen som uppstod när systersonens legostuga visade sig varit utsatt för byggfuskare i form av moster och det inte gick att fortsätta bygga utan att i princip börja om från början. Detta besked, levererat av morbror, togs inte emot väl av den fyraårige byggherren och krisen var ett faktum.

Nästa kris kan vi kalla stora hinkkrisen och den uppstod när tre vuxna människor under samma tak samtidigt drabbades av kräksjuka.

Idag är första vårdagen sägs det. Utifrån almanackan alltså, jag trodde att det räknades som om vår när medeltemperaturen under dygnet överstiger ett visst gradantal, men enligt glada tillrop på Facebook är det tydligen vår nu. Och Facebook har väl aldrig fel?

Jag tycker alltid det är lite jobbigt med våren, den är som ett passionerat men i grunden dåligt kärleksförhållande; man kan aldrig lita på den.  Ena dagen, som idag till exempel, är det varmt, skönt och soligt och nästa är det minusgrader och regn (ja, samtidigt, på våren kan allt hända). Vissa år är man övertygad om att nej, i år händer det inte. Det blir inte vår, och följaktligen inte heller sommar.  Oftast blir det ju det, men tiden fram till dess är pur ångest.  Jag är personligen övertygad om att Karin Boyes dikt inte alls är en eufemism för att bli vuxen utan handlar om det som bokstavligen står i texten: ”Det gör ONT när KNOPPAR brister. För det gör det.

Äldre släktingar och föräldrar älskar att underhålla en med tvivelaktiga anekdoter om vargvinterår då Kung Bore vann vårspelen i Eksjö och när vårriddaren eller vad han hette sedvanligt skulle komma tillbaka från striden om prinsessan Sommar så kom kung Bore istället.

Haha.

Eller den gången de fick skotta framför ladugårdsdörren  i juni.

Haha.

Ett år i Finland haglade det hagel  stora som dasslock.

Haha.

Haha, fast det är inte roligt. Jag får bara ångest. För även om det är kul i efterhand var det inte kul då och vi vill ju inte att det ska hända igen? Häruppe i norden där det är kallt och mörkt (och regnigt om man bor I Göteborg) i åtta månader är de där få vår- och sommarmånaderna så oerhört viktiga. Det är därför folk sitter och huttrar på uteserveringar invirade i fem plädar utanpå vinterjackan och smuttar på en öl så kall att det blivit en ishinna ovanpå. ”För det går ju”. Jag vet, jag har gjort det själv och dessutom förevigat idiotin på sociala medier med texten ”årets första öl i solen” och en tummen upp.

Vi vill helt enkelt dra ut på sommarhalvåret så mycket det bara går. Och är det vår så är det, då ska man sitta på balkongen/uteserveringen/parkbänken och äta/dricka glass/öl/rosévin. Så tidigt och så länge på året det bara går.  Och det kanske inte är så konstigt?

Igår kväll var det final i Mello. Och nej, att titta på melodifestivalen kan väl knappast räknas som tantvarning; snarare tvärtom med tanke på att Samir och Viktor lyckades ta sig till final. Jag tänker närmast på mina egna kommentarer under sagda TV-event:

”Kan de inte ha byxor på sig?!” (och då menade jag inte Samir och Viktor)

”’You give me kizunguzungu’ – det är säkert nåt snuskigt!”

”Titta, nu drog han ner byxkanten så att man ska kunna se tatueringen, – usch!”

”Henne kan man visa diabilder på! Haha!”

”Var är hon EGENTLIGEN?” (Om Ace Wilders nummer)

Samt att jag skrattade som en galning åt allt Jonas Gardell sa. Dessutom åkte jag sedan hem till mig och drack en kopp TE.  Har det slutligen hänt?

Har jag vid 37 års ålder slutligen blivit en tant?  Jag som alltid sett mig själv som en sann rebell, en förvuxen tonåring, har jag till syvende och sist gått över till den mörka sidan? Är jag nu en del av etablissemanget? Jag blir ju fortfarande förvirrad när mina elever får en släng av ungdomsuppror och antyder att vi lärare  försöker indoktrinera dem med tråkig vuxenvisdom.  Jag ser mig fortfarande som den där unga läraren som inte är lika stofilig som de äldre lärarna. Är det slut med det nu? Tog det slut för länge sen fast jag inte har märkt det? Jag som skrattade överseende när en kollega 2004 ondgjorde sig över Lena PH:s stativdans. Är jag likadan nu? Jag som igår kväll faktiskt hade åsikter om Ginas urringning. I och för sig inte att den visade för mycket dekolletage (eftersom den visade noll dekolletage) utan för att jag inte tycker om såna urringningar, men ändå…

Suck. Ja, jag har ju redan krycka, grått hår, rullväska, diskmaskin och massa mediciner. Plus att jag ibland löser korsord, säger åt ungar på spårvagnen och ofta vill skjuta min dator med en AK45:a.

Å andra sidan funderade jag häromdagen på att gå med i Femen. I och för sig insåg jag snart att jag inte ville det eftersom jag inte vill visa brösten eller göra olaga intrång, så det kanske inte bevisar något.

För ganska många år sen nu (kan ha varit runt 2000 för då såg jag honom på Roskildefestivalen) hade Joakim Thåström en låt och album som hette ”Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal”, och det kanske är utomordentligt förmätet av mig, men så känner jag ofta.

I morse sa jag till mina kolleger, apropå sömn och drömmar: ”Inatt drömde jag att jag var naken igen”.  Det tyckte de var roligt, inte bara att jag drömde att jag var naken utan att jag också sa ”igen”. Det förvånade mig, för det händer då och då att jag drömmer att jag är naken, det trodde jag hände alla. Tydligen inte. Fast sen googlade jag och enligt vissa drömtydarsidor så är det visst en vanlig dröm. Slutsats: de på jobbet är onormala, jag är normal.

Jag tycker inte om ljudböcker. Varför skulle jag vilja att någon annans röst tolkade texten, det ligger nämligen en hel del tolkning i betoningar och nyanseringar. Jag har själv hört sånt jag skrivit läsas upp och tänkt ”men sådär menade jag inte”. Så nej tack till ljudböcker. Jag är fullt medveten om att ljudböcker är oerhört populärt, men återigen: det är ni som är konstiga, det är jag som är normal.

En del 70-talister säger att Staffan Westerberg förstörde deras barndom; – skitsnack! jag älskade Lill-Strumpa och Syster Yster. Hur kan man hata två söta strumpor som bor i ett förtrollat hus som flyttar på sig varje natt? Genialt! Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.

Här är en länk till Thåströms låt:

Ni kan lyssna om ni har spotify. Annars kan ni inte lyssna på youtube för den finns inte där.

Jag är väldigt sällan sjuk, men när jag väl blir det brukar det handla om att jag är däckad i en vecka och sen är det bra. Den här vintern har däremot varit annorlunda. Jag har varit förkyld sedan i början av februari; för någon vecka sen blev jag nästan frisk men så igår var det dags igen. Nästäppa, hosta och ont i bihålorna. Vinterns sjukdom har inte inneburit feber, supersnuva eller något annat som har slagit ut mig utan det har varit lite av varje och mycket länge, åtminstone jämfört vad jag är van vid. Det jobbigaste har självklart varit hostan, eftersom det är en krämpa som är synnerligen olämplig att ha i mitt yrke som lärare. Varför jag inte sjukskriver mig? Jag gjorde det, i tre dagar för att vila ut, men det hjälpte inte.

Självklart har jag testat diverse medikament och huskurer:

Värktabletter: Hjälper, men hur kul är det att stoppa i sig kemikalier dygnet runt?

Nässpray: Underlättar, men hjälper sämre och sämre ju längre tid man tar det.

Whiskey: Fungerar endast extremt kortsiktigt.

Ingefära, rå, i teer och som ”shots”: Det är väl det jag tror mest på, men inte har jag blivit frisk av det.

Nu har det faktiskt gått så långt att jag tror att det enda sättet för mig att bli frisk är att invänta våren och varmare tider. Problemet är att jag inte är som lilla Ida, jag kan varken påverka NÄR eller OM det blir sommar.

• Idag var det en artikel om grått hår på svt nyheter, det var nån sorts kartläggning över vad det beror på att vissa blir gråhåriga vid tidig ålder och vissa har sin egen färg fram till ålderdomen. Rönen verkade hyfsat vaga och på intet sätt banbrytande, ”det är både arv och miljö”. Säger du det…

Jag hoppades länge att jag då ”ärvt” min pappas anlag och att jag inte skulle börja få gråa hår förrän efter 40. Den drömmen dog för ett par år sedan och häromdagen (i hissen på jobbet) upptäckte jag ett rejält silverstrå, tjockt och härligt. Jag har i princip färgat håret oavbrutet sen jag var fjorton, så oftast är detta inte ett problem, men nu börjar jag få lite utväxt. Just detta ”silverrep” verkar dock till och med ha brutit igenom färgen; naturen – hårfrisören 1-0.

Fast egentligen är känns det inte som ett jättestort problem att bli lite gråhårig, när jag försöker tänka ut några kvinnor som struntar i att färga sitt gråa hår kan jag bara komma på coola brudar: Patti Smith, Emmy-Lou Harris och min mamma. Så vem vet, kanske även jag kommer att överge färgtuben och bli en ”silver fox” en dag. Fast vid närmare eftertanke kanske jag mer kommer att likna en ”silver back”-gorilla.

Hursomhelst, för att stävja min åldersnoja har jag i alla fall idag inhandlat ett par nya illgröna hörlurar. Det kanske hjälper lite.