Igår kväll var det final i Mello. Och nej, att titta på melodifestivalen kan väl knappast räknas som tantvarning; snarare tvärtom med tanke på att Samir och Viktor lyckades ta sig till final. Jag tänker närmast på mina egna kommentarer under sagda TV-event:

”Kan de inte ha byxor på sig?!” (och då menade jag inte Samir och Viktor)

”’You give me kizunguzungu’ – det är säkert nåt snuskigt!”

”Titta, nu drog han ner byxkanten så att man ska kunna se tatueringen, – usch!”

”Henne kan man visa diabilder på! Haha!”

”Var är hon EGENTLIGEN?” (Om Ace Wilders nummer)

Samt att jag skrattade som en galning åt allt Jonas Gardell sa. Dessutom åkte jag sedan hem till mig och drack en kopp TE.  Har det slutligen hänt?

Har jag vid 37 års ålder slutligen blivit en tant?  Jag som alltid sett mig själv som en sann rebell, en förvuxen tonåring, har jag till syvende och sist gått över till den mörka sidan? Är jag nu en del av etablissemanget? Jag blir ju fortfarande förvirrad när mina elever får en släng av ungdomsuppror och antyder att vi lärare  försöker indoktrinera dem med tråkig vuxenvisdom.  Jag ser mig fortfarande som den där unga läraren som inte är lika stofilig som de äldre lärarna. Är det slut med det nu? Tog det slut för länge sen fast jag inte har märkt det? Jag som skrattade överseende när en kollega 2004 ondgjorde sig över Lena PH:s stativdans. Är jag likadan nu? Jag som igår kväll faktiskt hade åsikter om Ginas urringning. I och för sig inte att den visade för mycket dekolletage (eftersom den visade noll dekolletage) utan för att jag inte tycker om såna urringningar, men ändå…

Suck. Ja, jag har ju redan krycka, grått hår, rullväska, diskmaskin och massa mediciner. Plus att jag ibland löser korsord, säger åt ungar på spårvagnen och ofta vill skjuta min dator med en AK45:a.

Å andra sidan funderade jag häromdagen på att gå med i Femen. I och för sig insåg jag snart att jag inte ville det eftersom jag inte vill visa brösten eller göra olaga intrång, så det kanske inte bevisar något.