”Vad ska det bli av Cecilia nu då?”

Daniel sköljde ner den sista brödbiten med svagdrickat och knyckte irriterat på nacken.

”Cecilia?! Vad är det med henne? Vad menar Lydia?”

Det var bara de två i köket, det var sent och de fyra barnen hade gått och lagt sig. De hade inte med många ord berört den förestående förändringen sedan Daniels fosterfar gått bort. Lydia hade inget emot att ta över värdshuset, även om hon inte hade något emot att ha det som de hade det heller. Vad Daniel ville vad en annan sak, han hade alltid haft sitt huvud lite för sig själv.

”Daniel vet vad jag menar,” sa Lydia förmanande men ändå mjukt. Hon såg ömt på den drygt fyrtioårige mannen som satt med det gråblonda huvudet vilande i händerna.

”Katarina är gammal och hon ser Daniel som en son. Det har hon alltid gjort, liksom Valdemar. Det vet han lika bra som jag. Någon måste ta över Blå Galten som värdshusvärd.”

Daniel sa ingenting. Lydia grimaserade och fortsatte:

”Hade Cajsa funnits hemma hade det varit en annan sak. Då hade vi kunnat ha det som vi har det, det tycker jag också. Hon var mer som Katarina. Men Cecilia…”

”Nej,” sa Daniel kort. ”Cecilia kan inte ta över. Katarina vill att jag gör det.”

”Katarina är gammal nu, men hon är fortfarande klok.”

Daniel svarade inte.

”Vi får väl ta hand om båda två kan jag tro…” suckade Lydia.

”Än sen då!” fräste Daniel. ”Det är min familj! Inga fattighjon! Inte som… inte som jag var när Katarina tog hand om mig…” Han hade rest sig och gick irriterat fram och tillbaka i köket. Den enda ljuskällan var ett ljus på bordet och ett vid spisen, men Lydia kunde se de ilskna blickarna hennes make skickade henne.

”Jag vet, Daniel!” utbrast hon. ”Jag säger inte att vi ska sätta dem på bar backe, naturligtivis inte. Cecilia har blodsrätt till värdshuset och Katarina är Daniels mor. Men Cecilia är inte kry. Hon är… märklig… jag är orolig för henne…” Lydia skakade på huvudet. ”Hon som var ett sådant godsint och lättsamt barn…”

”Vart vill Lydia komma?” röt Daniel. ”Flickans far har nyss dött! Och min far! Det passar sig inte att…”

”Jag vet!” klippte Lydia av. Daniel tystnade. Hans hustru var lika skarp i tungan som i hjärnan och just därför gick han sällan i klinch med henne. ”Värdshusvärden har dött och lämnat alltihop till Daniel. Till oss! Vi har hädanefter ansvar för inte bara jordbruket utan hela gården, värdshuset och all verksamhet! Vi kommer att få arrendera ut jordbruket och bli värdshusvärdpar! Vi måste börja tänka på affärerna! Hela familjen är vårt ansvar nu!”

Daniel sa ingenting. Han visste att hon hade rätt. Och han ville inte. Det hade aldrig varit hans målsättning att bli värdshusvärd. Sanningen att säga hade han varit glad att lämna det hushållet och ägna sig helt åt jordbruket och djurhållningen. Det passade honom. Lydia trivdes nog också som bondmora, men nu var det som om hon kände vittringen av värdshuset. Av statusen att vara värdshusvärdinna, gästgiverska. Lydia var född under enklare förhållanden. Som smedens dotter. Hon hade aldrig kunnat tänka sig att hon skulle ens drömma om att styra över ett helt värdshus. Daniel visste att hon sörjde Valdemar, han hade varit en god husbonde och svärfar, men hon gladde sig nog också innerst inne över deras nya belägenhet. Daniel unnade henne det, men han själv hade helst sett att saker och ting utvecklats annorlunda.

”Det jag menar är bara att vi inte har något för att hoppas på att Cecilia blir bortgift. Hon är tjugofem år nu och vi har inte sett en enda friare. Och med klumpfot och ett öga är det väl inte att undra på. Vi kommer att få försörja henne resten av hennes liv!”

Daniel teg fortfarande, men hans missnöje med Lydias ord darrade i luften mellan dem som tät dimma.

”Det hade varit bättre om hon hade rymt istället för Cajsa,” muttrade Lydia. ”Henne hade vi i alla fall haft någon nytta av…”

Daniel reste sig med ett ryck och stolen skrapade till i golvet.

”Nu räcker det med sånt prat. Jag går och lägger mig.”

 

För att Cecilia skulle tillföra något i hushållet brukade hon vara med i köket. Där kunde hon sitta på en stol och behövde inte stå upp länge. Hon hjälpte Emma och Katarina med baket eller matlagningen och i vanliga fall brukade hon tycka att det var ganska rogivande att sitta i matoset eller den trygga doften av nybakt bröd. Hon kanske inte var till mycket nytta där hon satt på sin stol vid slagbordet, men hon tyckte ändå om att vara där. Ibland fick hon skölja knivar skedar och tallrikar. Ibland knåda en deg. Men oftast verkade Katarina och Emma mest tycka att hon var ivägen. Katarina var sextio år nu och hennes en gång resliga kropp hade blivit krummare och stelare, men hon var fortfarande stark och flink för sin ålder.

Hur stark hon än var hade hon inte gått ur sin kammare på fem dagar efter begravningen. Hon åt det som bars in till henne, lite grann i alla fall, men hon lät hälsa att hon var trött och förbi. Cecilia misstänkte att hon sörjde sig sjuk över Valdemar men inte ville visa det. Hennes mor ville aldrig se sig själv svag, och hon ville absolut inte att andra skulle se det. Så just idag var Cecilia faktiskt till nytta. Emma hade bett Lydia hjälpa dem med middagsmålet till gästerna men Daniels hustru hade istället skickat sin tioåriga dotter Katrin. Cecilia hade redan märkt det. En liten, liten förändring i Lydias beteende, så fort begravningen var över. Hon visste att nu skulle hon bli gästgiverska. Katarina var visserligen kvar, men gammal. Förändringen hade varit på gång länge, och nu, med Valdemars död, var det äntligen dags. Därför tog Lydia inte längre några order från värdshuset, det var det hon signalerade genom att skicka sin flicka. Hade Katarina varit kry hade hon inte vågat. Men nu var hela huset försvagat. Valdemar död och Katarina sängliggande. Domedagen.

Att ingen räknade med Cecilia utgick hon ifrån. Det hade ingen egentligen gjort sedan hon föddes, men hon hade inte blivit riktigt medveten om det förrän hon förlorade sitt ena öga. Kanske var det för att hon i samma veva lämnat den riktiga barndomen, kanske var det för att ett ytterligare lyte lagts till hennes första. Hon visste bara att sedan den dagen hade hon förstått att hon var umbärlig.

Den här dagen hade hon emellertid ett ganska stort ansvar för fisksoppan som stod och puttrade på den öppna spisen. I köket fanns också en bakugn medan man hade en pottugn, mer för värmens skull, ute i stora salen.Köket och salen hade en gång varit i samma rum, men någon gång under årens lopp hade en vägg slagits upp för att skilja gästerna från köket. Det hade förstås gjort köket mörkare och svårare att arbeta i under vintermånaderna, men Katarina hade tyckt att det gav värdshuset ett tjusigare utseende.

Emma hade dragit fram en stol åt Cecilia och höll själv på att skura stora matsalen som var osedvanligt nersölad efter gårdagskvällen. En klunga av regementssoldater som var på väg hem från en fältövning hade festat loss och levt rövare in på småtimmarna. Städningen tog därför extra lång tid och Emma var nog trots allt glad att ha hjälp av Cecilia och lilla Katrin för den delen.

Trots att Cecilia inte var särskilt förtjust i hennes mor tyckte hon mycket om Katrin. Hon var omtänksam och saktmodig, liknade mer sin far till sinnet. De två hade funnit en märklig vänskap i varandra, trots en åldersskillnad på femton år och det oöverstigliga gapet mellan kvinna och litet barn.

Katrin plockade undan efter att ha skurit ingredienser till soppan. Allt måste diskas grundligt eftersom det stank av fisk. Flickan luktade missnöjt på sina fingrar och rynkade på näsan. Cecilia log.

”Tycker Katrin inte om fisklukten?”

”Nej,” sa den lilla bestämt och torkade av sig på förklädet. ”Jag tycker inte om fisk att äta heller och… ögonen glor på mig…” Hon ryste till och Cecilia drog sig till minnes att Katarina berättat att Daniel varit blödig ifråga om djur när han var barn. Än idag var han sällan närvarande när de stack grisen till jul, om han kunde undvika det. Cecilia antog att vissa människor helt enkelt var känsliga till naturen.

Själv tyckte hon om fisk. Det var lättare, mer lättsmält föda än vanligt kött. Det röda köttet tyngde ner henne ännu mer i marken kändes det. Som om hon fick svårare att röra sig. Ännu svårare alltså.

Cajsa måste äta mycket fisk i Göteborg. De senaste dagarna hade Cecilias tankar obönhörligen letts in på stigar som ledde till systern. Och hon visste varför. Cajsa hade ännu inte fått dödsbeskedet om Valdemars död. Cecilia hade inte ens skrivit brevet. Hon förmådde inte.

”När tror Cecilia att Katarina kommer ut från sin kammare?” sa Katrin plötsligt och ryckte Cecilia ur sina tankar. Cecilia ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Hon hade tagit av sig sjaletten och det blonda håret hade som vanligt tagit sig ut den slarviga knut hon satt upp det i.

”Jag vet inte. Hon kommer nog ut när hon är frisk…”

”Har hon samma sjuka som Valdemar hade?” undrade Katrin och vände sina violblå ögon mot Cecilia.

”Nej,” log Cecilia och strök flickan hastigt över kinden. ”Det har hon inte. Katrin behöver inte var orolig. Katarina kommer att vara med oss en tid ännu…”

Katrin såg oavvänt på den unga kvinnan och sa, med ett barns övertygelse och konstlade vuxenhet:

”Ja, vi får verkligen hoppas det!”

Cecilia skrattade och ryckte flickan lekfullt i ena flätan. Kanske var det trots allt ingen slump att Daniels yngsta dotter fått sitt namn efter Katarina.

 

Katarina residerade nu ensam i den största kammaren på övervåningen i Blå Galten. Den våning som kommi till vid den stora tillbyggnaden 1734. Sedan dess hade hon och Valdemar och flickorna bott där medan övrigt gårdfolk sovit i köket eller vid slåttertider, i stora salen. Efter Valdemars insjuknande hade Cecilia flyttat in i en sidokammare som var avsedd för tjänstefolket men som ingen använde. Katarina hade nu alltså, även efter Valdemars död, blivit kvar i den stora kammaren.

Katarina visste att hennes tid i kammaren efter begravningen var begränsad. Liksom hennes egen tid som värdshusvärdinna var begränsad. Utmätt. Den var slut nu och det var dags att lämna över. Till Daniel och Lydia. Daniel, som var hennes son sedan hon tog hand om den föräldralöse pojken, och Lydia som var dotter till hennes livslånga vän. Men vänskapen mellan henne och Lydias mor hade inte återuppstått mellan Lydia själv och Katarina. Lydia var alltför bestämd och inte tillräckligt intelligent för att styra och ställa som hon gjorde, även med Daniel. De två kvinnorna hade aldrig riktigt kommit överens. Katarina visste att det bekymrade Daniel, som säkerligen valt en stark kvinna som sin hustru, undermedvetet för att hon påminde honom om hans viljestarka fostermor.

Å andra sidan var det antagligen Lydia som valt honom och inte tvärtom.

Valdemar brukade säga att de två ständigt legat i luven på varandra för att de var för lika.

”Ni vill båda bestämma, likaledes. Ni är båda hår av hin. Gud vet att ni båda skulle få fan själv att torka av fötterna i farstun…”

Kanske var det också för att hålla sorgen efter Valdemar stången som Katarina vägrade gå ur sitt sovläger. Det var först när hon återinträdde i gårdslivet som hans frånvaro skulle bli påtaglig. Även om han mestadels varit sjuklig de senaste åren hade han ändå varit där. Sittandes i ett hörn på gårdsplanen. Gärna med en flaska brännvin eller öl. Förnöjsamt överblickandes livet på värdshuset. Hans verk. Eller hans hustrus. Han hade legat i fält i tolv år under nordiska kriget. Även om värdshuset var hans var det lika mycket Katarinas förtjänst att det stod kvar. Han hade sörjt mycket när Cajsa rymde hemifrån. Och han sörjde ständigt stackars Cecilias olycksöde. Hon mindes hur det smärtat honom när hon bet flickan hålla sg undan med sitt lappöga när de hade särskilt fina gäster. Hur han hade bannat Katarina, hotat och klagat. Men hon hade aldrig gett sig. Precis som med allting annat hade hon aldrig gett sig. Hon hade inte velat ge med sig när han skulle dö heller. Att han ens vågade. Men döden kunde Katarina på Blå Galten inte rå på. Uppenbarligen.

Men den största anledningen till att Katarina inte lämnade kammaren, enligt Katarina själv; var att hon var sjuk. Hon led av en sjuk trötthet som hon aldrig upplevt tidigare och som aldrig ville ge vika. Hon var gammal nu, men hon hade lyckats hålla sig frisk och pigg länge. Hon ville inte erkänna att den kanske kommit till slut. Den där som skymtade i hennes en gång så klara blick, i den alltmer rynkiga huden, i kroppen som de sista åren krumnat och böjts. Som viskade i skuggorna, svepte genom henne som en kall hård vind. Ålderdomen.

Katarina kunde inte betvinga den längre. Hon hade blivit gammal.

Valdemar hade inte förnekat den som hon. Hanhade inte försökt hålla fast vid något som han egentligen inte klarade av att utföra. Undan för undan hade han släppt tyglarna till Daniel, som han litade på som en son. Som var en son. Katarina klarade det inte. Hon hade inte klarat att ge tyglarna till Gud Fader själv. Men nu måste hon.

Varje dag vid samma tider kom Cecilia in till henne med tre mål mat. Den yngsta dottern och Daniel var de enda hon släppte in i sovkammaren. Den stackars flickan. Katarina visste att hon inte alltid behandlat dottern väl, trots att Cecilia med ingenting bidragit till sina egna olyckor. Hon hade aldrig varit vild som Cajsa, bara tålmodig, klok och vänligt sinnad. Å andra sidan hade Katarina anat en förändring hos Cecilia de senaste åren. Hon var inte lika godmodig som när hon var barn. Ett bittert stråk hade långsamt börjat skönjas i den unga kvinnans sinne. Mörka skuggor som började skönjas i hennes isblå ögon. Ett mörker Katarina bara alltför väl kände igen ifrån Cecilias far. Hon undrade om också flickan plågades av demoner, av en avgrund som ibland öppnade sig framför hennes fötter, av illavarslande röster som ömsom hotade, ömsom lockade. Cecilia hade visserligen aldrig upplevt krigets fasor, men kanske utkämpade hon sitt krig inom sig.

Katarina skulle aldrig få veta. Hon kunde bara i tysthet se på när hennes yngsta barn gled in i skuggorna.

 

Kvällen tycktes dra sig framåt medan Emma och Lydia serverade de ganska få gästerna. Cecilia undslapp numera den sysslan eftersom hon blivit allt klumpigare med sin fot och sin käpp. Det var ingenting hon saknade, särskilt inte gästernas oavvänd stirrande på hennes ögonlapp där hon vacklade omkring med ölkannan som en berusad, blond pirat.

Så Cecilia satt på sin vanliga plats vid slagbordet i köket. Under tystnad såg hon hur julikvällen sakta sänkte sig över den oftast tomma gårdsplanen. Ibland tumlade någon gäst ut och pissade eller spydde, ytterst sällan blev någon avvisad.

Efter ett tag tände Cecilia ett litet vaxljus och ställde mitt på bordet. I det ännu blygsamma halvmörkret gav det tillräckligt ljus för den syssla hon visste hon måste utföra.

Hon måste skriva till sin syster och berätta att deras far var död. Närsomhelst kunde det komma in en kurir eller en handelsresande som skulle kunna ta med sig brevet och lämna det vidare mot Göteborg. Cajsa och hennes man bodde i en förstad, precis vid hamnen. Cecilia visste inte exakt adress, hon visste bara vad Cajsas mans krog hette; Kaparen. Hon visste inte varför, Gud visste att hon inte ens hade en aning om vad en kapare var.

Hursomhelst, breven brukade komma fram, med detta enda adressdirektiv: Kaparen, Göteborgs hamn. Cecilia misstänkte att hamnkrogen var en aning beryktad i den stora sjöfartsstaden.

Cecilia tänkte nästan aldrig på Cajsa. Hon försökte att låtsas som om systern var borta för alltid. Och det var hon ju. Cajsa skulle aldrig komma tillbaka till Blå Galten. Om hon så svalt ihjäl där borta i Göteborg skulle hon aldrig krypa tillbaka till sin mor. Det var hon för stolt för. Därför tänkte Cecilia aldrig på Cajsa. Inte om hon inte var tvungen.

Och det var hon ju liksom nu när hon skulle skriva brevet. Hon försökte framkalla en bild av systern för sitt inre. Ju längre tiden gick, desto svårare fick hon att se Cajsas ansikte framför sig. Cajsa var mörk, inte svarthårig, men lika mörk som modern. Hennes hår var ostyrigt och lätt lockigt. Hon hade markerade drag; höga kindben och markerad käklinje samt kraftiga ögonbryn. Ögonen var blå eller gröna beroende på humör. Mrka och blixtrande. Medan Cecilia själv var lång och slank var Cajsa mer kurvig. Hon hade lätt till skratt och var snabb att svara något kvickt, alltför snabb ibland. Hon hade ett fruktansvärt humör men var aldrig långsint. Hon kunde göra saker utan att tänka efter först och lät sig alltid styras av sina känslor och passioner.

Cecilia saknade sin syster omåttligt.

Som flicka hade Cajsa varit ytterst förslagen och listig. Inte samvetslös, men hon köpslog gärna med sitt samvete. Som den gången den kortvariga mamsellen Lena hade en kärleksaffär med en av de återkommande lite rikare gästerna på värdshuset. Han hade fru, barn och en affärsverksamhet i Jönköping, men verkade ha frekventa ärenden i trakten och bodde då på Blå Galten. Paret brukade träffas bakom visthuset i skydd av några buskar, och det dröjde inte länge förrän systrarna upptäckte dem. De visste att Katarina inte skulle tolerera en sådan förbindelse, och de var tillsagda att rapportera allt som kunde tänkas äventyra värdshusets rykte och välgång. Prästen i Svartbäcken var en vän till Katarina, men han skulle inte acceptera varken hor eller misstänkt koppleri i socknen.

Cecilia ville genast gå til modern, men Cajsa höll henne tillbaka.

”Det är bara vi som vet, Cecilia. Om de bara är lite mer försiktiga behöver ingen någonsin få veta.”

Cecilia såg oförstående på sin tonåriga syster. Lena och Cajsa kom inte särskilt bra överens, det fanns ingen anlednig för Cajsa att skydda mamsellen.

”Om mor får veta förlorar hon en bra kund, jag tror inte hon vill veta. Men vi… vi kan tala om för Lena och herrn att vi vet om alltihop. Vi låtsas som om vi tänker berätta allt om inte den där fine herren betalar oss några schilling…”

Hon gjorde en konstpaus och log sitt karaktäristiska leende.

”… i veckan…”

”Men…” protesterade Cecilia lamt. ”Det är inte… rätt…”

”Rätt!” fnös Cajsa. ”Är det rätt att göka bakom syrénbuskarna när man är gift med en annan – eller med en gift man? De får vad de förtjänar…”

Cecilia betvivlade att det var den moraliska aspekten på situationen som drev Cajsa, men hon gick med på planen. När allt kom omkring var Lena vidrig mot dem när Katarina inte hörde, och inställsamt lismande när hon gjorde det. Och köpmannen från Jönköping var ett lika stort svin som galten i stian.

Arrangemanget höll några veckor. Sedan fick Katarina i alla fall reda på hur det förhöll sig och sparkade Lena. Köpmannen blev inte portad eftersom han var en bra kund. Men hans besök på Blå Galten blev färre efter händelsen. För att inte säga obefintliga. Lena var förtvivlad och Cajsa uppretad över att hennes inkomstkälla tagits ifrån henne.

Hon fick aldrig veta att det var Cecilia som avslöjat de båda älskande för Katarina. Hon visste än idag inte varför hon gjort det. Även om Lena var en häxa så verkade det som om hon var förälskad i köpmannen och han i henne. Det var ett av de tillfällen då Cecilia själv upptäckte att hon kanske inte längre var den godmodiga lilla klumpfotade yngsta flickan på Blå Galten.

 

Det tog Cecilia hela natten att skriva brevet. Och hon var ändå en hundra gånger bättre skribent än sin syster. De hade båda skickats till prästen för att lära sig läsa, skriva och räkna. Folk i byn tyckte att värdshusfolket var förnäma och uppblåsta av sig, knappast någon annan i byn brydde sig om utifall deras barn kunde läsa eller skriva, men Valdemar gav sig inte. Cajsa hade dock mest försökt smita undan och hitta på undanflykter för att slippa, många gånger hade hon fått rapp av Wallenius. Inte så hårda rapp, men ändå. Cecilia hade däremot snällt kämpat på med stavning och läsning. Räkning var det värre med, men där var Cajsa duktig. Hon blev nog inte lurad av bryggarna i Göteborg.

Lydia var inne i köket flera gånger och klagade över att Cecilia slösade med vaxljus, men Cecilia lyssnade inte. Hon gick aldrig i klinsch med Lydia utan slog alltid dövörat till. Ibland vände hon bort ansiktet så att hon hade sitt blinda öga mot Lydia: så slapp hon se henne också.

Cecilia använde Valdemars gamla skrivdon, en gåspenna och en liten behållare med bläck. Det började ta slut, hon fick ta mindre och mindre bläck för varje ord. Doppade spetsen i bläcket och lät en liten droppe rinna ner till den spetsiga delen. Handstilen blev gnetig och plågad. Precis som hon kände sig.

När hon var färdig hade redan den första fågeln börjat drilla utanför fönstret och mörket hade nästan omärkligt skiftat över från becksvart till djupblått. Hon vek sakta ihop pappersbiten hon skrivit på och ristade in Cajsas namn på utsidan. Catarina Forsberg. Det var hennes namn som gift. Det enda Cecilia behövde göra nu var att vänta på någon som skulle kunna ta brevet till Göteborg åt henne. Vilket kunde tänkas ta åtskilliga veckor, månader kanske.

Det var egentligen lönlöst att gå och lägga sig. Om någon timme skulle Emma stiga upp och börja förbereda morgonmålet. Strax skulle det börja röra på sig ute på gårdsplanen då Daniels hushåll gick för att mjölka. Den korta sommarnattvilan var snart över.

Cecilia led ofta av sömnlöshet och brukade oftast stiga upp tidigt. Det var ett öde hon delade med sin far, hans sömnsvåprigheter och påföljande dåliga humör var känt i hela Svartbäcken. Katarina och Cajsa däremot sov alltid som stockar nätterna igenom, så deras eventuella dåliga humör kunde aldrig ursäktas med den förklaringen.

Cecilia brukade sällan visa sitt dåliga humör. Hon gick hellre undan. Grämde sig i ensamhet. Kanske led hon därmed hundrafalt…

Cecilia reste sig för att gå upp med brevet til sitt rum så länge. Emma hade inte vaknat, för det var fortfarande knäpp tyst i huset. Cecilia tog sin käpp som stod lutad mt väggen och skulle precis lämna köket. Så stannade hon. Lyssnade uppmärksamt. Hon hade hört något. Ett skrapande. Det var ett gammalt hus och det ven och knirkade ofta i de gamla brädorna, men det här var något annat. Cecilia stod helt stilla och försökte att inte andas. Var det Emma som redan hade vaknat? Skrapandet hördes igen. Inte lät det som Emmas bestämda, tunga steg. Emma tassade aldrig omkring barfota utan klev i sina träskor så fort hon skulle upp. Det väckte ofta de övriga i huset och kanske var det meningen.

Det var inte hon. Det var ett som var säkert.

Cecilia hade som barn trott på spöken. Hon hade varit riktigt rädd för gengångare, särskilt efter att hon och Cajsa suttit och diktat ihop spökhistorier sena nätter. Många människor hade dött i det här huset. Någon hade blivit ihjälslagen vid ett slagsmål, ett gammalt fattighjon hade legat och dött precis här i köket. Och så var det den där kyrkoherden för längesen, han som hade haft så mycket otalt med deras mor. De hade hittat honom i Svartv

Bäcksån strax utanför värdshuset. Självmördad. Kanske var det den gamle prosten som kom tillbaks för att hämnas?

De egna tankar och inbillning fick Cecilia att rycka till när plötsligt dörren till köket knarrade till. Det fanns någon där. Någon var på väg in i köket… Var det… prosten…? Eller…

Dörren gled upp. Köket var fortfarande skumt, men när personen tog ett steg närmare fönstret som kastade sitt kalla blå ljus in i rummet, såg Cecilia. En lätt böjd, barfota och med det grå håret löst hängande över axlarna och bara en sjal över särken. Det var Katarina.

”Mor!” utropade Cecilia, både lättad och ytterst förvånad.

”Vad gör Cecilia uppe såhär tidigt? Det är ju inte ens mjölkningsdags än!”

Katarinas mörkblå, nu något falnande ögon, betraktade dottern uppmärksamt. Var sömnlösheten tillbaka? Reds hon av samma maror som Valdemar?

”Jag har skrivit brev till Cajsa, mor… om… far…”

Katarina nickade frånvarande och kliade sig i huvudet.

”Det är gott. Vi ska se till att få iväg det så kvickt som möjligt. Tösen måste få veta att hon är faderlös.”

”Hur… hur är det fatt med mor? Mor har inte varit ur sin kammare på flera dagar…”

Katarina viftade avvärjande med händerna.

”Jag var sjuk, det är väl inte så konstigt? Jag är gammal, får man inte vara sjuk då?”

”Naturligtvis mor, så br att mor mår bättre…”

”Bättre och bättre,” muttrade Katarina. ”Jag måste ju se till så att den där Lydia inte ställer till med någon konstighet. Hon har mycket att lära än, även om hon inte tror det själv…”

Cecilia log för sig själv. Kanske skulle saker och ting bli som vanligt trots allt…