Ända sedan han var liten och sett spelemännen vid stämman eller vid dansbanan hade Axel velat lära sig spela fiol. På riktigt, så att folk ville lyssna, så att folk ville dansa.
Det var hans enda riktiga mål i livet. Hans bröder och kamrater ville bli rika, flytta från byn eller åtminstone hitta en söt flicka att gifta sig med. Men Axel ville bara spela.
Han kunde sitta nätterna i ända och gnida på sin fiol, spela skillingtrycken, polskorna, allt vad människorna vid dansbanan skulle vilja höra. Men trots att han kunde melodierna utan och innan, trots att spelglädjen och viljan fanns där, så ville fingrarna inte lyda honom. Det var som om de, så fort han grep fela och stråke, svullnade till sin dubbla storlek och vägrade förflytta sig och placera sig där han ville. Han visste hur han skulle göra, men den tekniska kunskapen räckte liksom inte till.
Han saknade helt enkelt talangen för att bli en riktigt bra speleman. Axel hade till och med haft traktens bäste fiolspelare till lärare, gamle Algot i Kärret, men det hjälpte inte. Ingenting hjälpte.
Men Axel ville inte ge upp. Han ville inte acceptera att hans dröm slogs i kras innan han ens försökt. Det måste finnas ett sätt att lära sig spela.
Självklart hade han bett till Gud. Stjärnklara nätter hade han riktat blicken mot himlen och enträget bönat och bett att Herren skulle sända en gnista av spelskicklighet ner över honom. Han visste att det var fåfänga, att han antagligen inte skulle bli bönhörd, men Herrens vägar äro outgrundliga… man visste aldrig…
Många kvällar satt han i Algots stuga och gnisslade med sin stackars fela, många gånger pratade de om vad han gjorde för fel, hur det kunde komma sig att han inte kunde spela lika vackert som Algot. Medan Algots härd falnade i mörkret vände de och vred på varje argument, varje orsak. Hade Axel haft särskild otur i sitt liv? Var han född på en olyckans dag, hade han sett något järtecken i skyn, någon svart katt som kunde vara den förklädde Satan som hade förtrollat hans stråke. Kanske han han gjort något som förtretat en häxa, det kanske var trolldom med i spelet. För Algot kunde inte heller förstå, varför en som övade så idogt som Axel, aldrig blev bättre på att spela.
En kväll, när Algot fått i sig lite för mycket av det hembrända, medgav han att det fanns ett annat sätt att bli en riktig speleman.
”Gud förlåte mig för att jag berättar det för dig min pojke, men jag ser ingen annan råd…”
Axel lutade sig nyfiket fram, nu fick han inte missa ett enda ord, han skulle inte gå miste om en enda detalj.
Det gamla uret på väggen tickade, ljudet ekade mot de oklädda träväggarna. Vinden ven kring knuten. Hösten var i antågande, och kylan…
Sannerligen, blev det inte genast lite kallade i stugan? Kanske borde de tända en ny brasa, men glöden borde fortfarande värma. Kanske var det historien som Algot nu var i begrepp att berätta, som kylde ner stugan…
”Förr om åren…” började Algot, efter en lång paus. ”När jag inte var stort äldre än du själv… på spelemansstämmorna… Det fanns de som berättade historier…”
Algot tystnade, lät orden sjunka in. Axel väntade tålmodigt.
”Det finns alltid duktiga spelemän på de här stämmorna,” började Algot. ”Men en del… är duktigare än andra… nästan… onaturligt duktiga…”
Axel sa ingenting. Han ville också vara onaturligt duktig, han skulle faktiskt nöja sig med att bara vara duktig.
”Det pratades alltid om såna…” fortsatte Algot. ”En del av det var avundsjuka… förstås… men en del var… rädsla…”
Han lät tystnaden ge eftertryck till hans ord. Den tickande klockan, den vinande vinden. Rävens skall någonstans borta vid skogsbrynet.
”Rädsla…?” sa Axel andlöst. ”Rädsla för… vaddå?”
Algot öppnade sin snusdosa i fläckig plåt och den på samma gång fräna och hemtrevliga doften spred sig i stugan.
”Det sades att de som fått den allra bästa förmågan hade fått den på ett onaturligt sätt, så att säga… de hade fått den av strömkarlen…”
”Strömkarlen?”
”Ja, Näcken alltså. Du har väl hört om Näcken, pojk?!”
Det var klart Axel hade. Och kanske kunde han påminna sig att han någon gång hört en historia om hur Näcken kunde hjälpa spelemän som ville spela sin fela som ingen annan. Näcken, som spelade ljuvare än änglamusik men som fått sin förmåga av djävulen. Han som var dömd att vistas i gränslandet mellan det jordiska och den andra sidan. Axel hade dock aldrig sett honom, och prästen sa att det var ogudaktig vidskepelse. Kunde man lita på att Näcken fanns?
”Det är inte många som har sett honom,” sa Algot, som om han hört Axels tankar. ”Han håller sig undan, och prästerna är ju inte glada över att folk fortfarande tror att han finns. Men han finns, Axel, sanna mina ord…”
Axel bytte ställning och lutade sig fram.
”Har… har du sett honom, Algot?”
Gubben kliade sig i skägget en lång stund, spottade på golvet och med en grimas där han exponerade sina fläckiga tänder visade han hur obekväm frågan gjorde honom.
”Tja… jag kan ha fått en skymt av honom nån gång… det är hursomhelst inte gott att tala om slika saker…”
Axel nöjde sig med det svaret, något sa honom att det var bäst så.
”Men,” sa han försiktigt. ”Hur vet en var Näcken är någonstans? Hur får en tag på han?”
Algot blåste eftertänksamt ut pipröken. Åtminstone såg det ut att vara eftertänksamt, men inte borde Algot behöva tänka efter. Sådant som Näckens hemvist höll man väl i huvudet? Om inte annat för att hålla sig undan från honom…
”Jo…” sa den gamle mannen långsamt. ”Det finns de som säger att om man går till en gammal kvarn, en sådan som finns vid en fors, tre torsdagar i rad, då ska man på den tredje torsdagsnatten få se Honom.”
Axel begrundade detta. Det lät ju inte så svårt, eller farligt.
”Men,” sa Axel. ”Inte finns han på alla gamla bäckkvarnar? Nog måste det vara en särskild?”
”Allt jag kan säga är att om du går till den gamla kvarnen borta vid Högaskogsforsen, så får du träffa honom.”
Axel rynkade osäkert på ögonbrynen.
”Men… kan en vara säker på det?
Gubben nickade.
”Så säkert som jag sitter här.”
Det var värt att tänka på, det måste Axel tillstå. Visst var det en förförande tanke att kunna spela så att folk lyssnade, spratt upp i dans, medryckande, trollbindande.
Som Näcken själv.
”Så…det är bara att gå dit?”
”Ja… du får förstås inte säga nåt till någon… det ska göras i hemlighet… Näcken gillar inte folk som far med sladder…”
Axel nickade allvarligt. Det var ju förstås logiskt, annars skulle väl varenda speleman i hela socknen springa till Högaskogsforsen var och varannan torsdagskväll.
”Gå dit nu på torsdag vetja,” sa Algot och stirrade ut i fjärran. ”Men kom ihåg: du kan få vänta ett bra tag innan han kommer fram. Och ibland får en komma tillbaka fler gånger innan han vågar visa sig…”
Axel hoppades han skulle komma ihåg allt detta, för han tänkte göra det. Det var klart att det kanske bara var svammel från en gammal gubbe, men det var värt ett försök. Vad hade han att förlora?
Högaskogsforsens kvarn var för längesedan övergiven. Kvarnhjulet var skevt och halvruttet, orkade knappast snurra ett varv ens, och vattnet virvlade inte lika ivrigt som man ändå fick anta att det gjort förut, när kvarnen användes. Själva kvarnbyggnaden verkade knappt hålla ihop längre, väggarna lutade åt olika håll, träet var murknat och mossbelupet. De två tidigare torsdagskvällar han varit vid kvarnen hade han aldrig gått in där, då skulle väl hela kåken braka ihop över huvudet på honom.
Axel satte sig som vanligt en bit ifrån kvarnen med bra utsikt över kvarndammen och forsen. Skogen hade krupit närmare och närmare inpå, kvarnhuset var nästan helt dolt av grangrenar och björksly. Den klargula septembermånen hade just orkat sig upp över grantopparna och speglade sig ängsligt i kvarndammens mörka vatten. Som om den anade att något var å färde…
Och Axel väntade… Det var i natt det skulle ske. Om Algot hade talat sanning skulle strömkarlen, eller Näcken, dyka upp ikväll. Axel kände hur förväntan bubblade i maggropen, förväntan och en liten portion rädsla. Han både trodde och inte trodde att Näcken skulle dyka upp, och ännu viktigare: han både ville och inte ville att han skulle göra det. För vem visste om Näcken var en vänligt sinnad varelse? Sa inte vissa att han fått sin talang av djävulen? En del sa till och med att han var djävulen… Axel visste allt detta, men frestelsen var för stor. Tänk att kunna spela som Näcken själv! Tänk om hans liv till sist kunde få en mening! För att det skulle ske var han beredd att riskera en hel del, till och med sin själ…
Axel hade nästan tänkt ge upp när han hörde ett svagt prasslande på motsatt sida av dammen. Hela hans kropp stelnade till, kunde det vara… försiktigt smög han närmare, hjärtat bultade av både förväntan och skräck. Skulle det nu äntligen ske? Det han väntat på i tre veckor – i hela sitt liv?
Men när björkslyet och granruskorna vek undan såg han att det inte alls var Näcken och hans hjärta sjönk. Mannen som trädde fram i månljuset var en luffare, måste vara det, någon gammal fyllbult som klätt av sig för att bada i det stinkande, nästan stillastående dammvattnet. Han var lång och senig, hans mörka kroppsbehåring smetade motbjudande mot hans kropp tillsammans med grågrönbruna smutsränder. Det långa håret var vildvuxet och fuktigt, ögonen blänkande och huden blåaktig och blek i månskenet.
Besvikelsen sköljde över honom som det sura dammvattnet.
Det var inte han. Kunde inte vara han…
Axel vände ilsket ryggen till och började raskt gå tillbaka till stigen mot byn igen. Det här hade varit en galen idé, kommen från en galen gammal gubbe. Axel borde ha vetat bättre…
Först trodde han att det bara var vinden som susade upp en melodi med grenar smekande varandra och bladens tysta viskningar som skapade ett naturens musikstycke, vackrare än han någonsin hört. Han stannade mitt i ett steg, stelnade, kunde inte annat. Något sa honom att inte vända sig om, men samtidigt ville han inget hellre. Kunde inte låta bli.
Och visst var det den vedervärdige, nakne mannen som spelade på sin fiol. Intensivt och ömt på samma gång smekte han fram toner ur sitt smäckra instrument, med stängda ögon och en både sammanbiten och uttrycksfull mun. Ansiktet tycktes Axel lika sorgsna som tonerna från fiolen, och Axel kunde inte slita blicken från det. Det som förut hade vämjt honom väckte nu hans osläckliga beundran. Det var han. Det var Näcken. Vacker och fruktansvärd på en och samma gång. Ouppnåelig och oemotståndlig.
Axel visste knappt hur det hade gått till men plötsligt hade han vänt om och målmedvetet börjat gå runt dammen och mot Näcken. Nu skulle det äntligen ske.
Han kom fram till den spelande mannen, lösgjorde kappsäcken han hade på ryggen och lyfte fram sin egen fiol. Väntade.
Mannen spelade oförtrutet vidare, med ryckiga, nästan aggressiva rörelser, slutna ögon och munnen formad till ett streck. Axel vågade inte avbryta honom och visste inte om han borde, Algot hade inte sagt hur man fick kontakt med den onaturlige. Kanske var det farligt att tilltala honom medan han spelade.
Inte förrän en lång stund senare slutade Näcken att spela. Långsamt lade han ner stråken och tog fiolen från sin axel. Åhöraren stod fortfarande som trollbunden utan att våga röra sig. Näcken vände sig mot Axel, först hade han ögonen halvslutna, men så öppnade han dem. Axel ryggade tillbaka. Han hade aldrig sett sådana ögon, mörka och glödande som brinnande kol. Vad hade han gjort? Varför hade han sökt upp denna gudsförgätna varelse? Han blev iskall av rädsla och backade instinktivt medan Näcken lade ned sitt instrument och sträckte sig efter Axels. Han lyfte upp fiolen rörde vid strängarna och strök stråken mot sin handflata. Axel kunde bara se på, han var förlamad av skräck.
Ytterst långsamt gav Näcken fiolen och stråken tillbaka till Axel. Samtidigt tog han åter ögonkontakt med Axel, som för att fånga honom med sin genomborrande, brännande blick. Och det var ju så, visst hade Algot sagt ett varningens ord, att tjänsten från Näcken inte var gratis…
Nu ville han ha Axels själ…
Axel ryggade tillbaka, slet sin blick ur Näckens. Han hade haft fel, det var inte värt det. Hur hade han kunnat vara så dum? Hur hade han kunnat vara beredd att förhandla om sin odödliga själ bara inför tanken på att bli en strålande speleman?
Snubblande vände han sig om för att börja springa. Paniken övermannade honom, tog över hans tankar. Han måste härifrån! Men kunde man… kunde man fly från Näcken?
Naturligvis föll han, ner i riset och leran. Men han tappade inte taget om felan, aldrig, då fick hellre Näcken ta honom. Så snabbt han kunde kom han på fötter igen, det var som om han var drucken av rädsla.
”Vart är du på väg… speleman?” hörde han Näckens stämma, alldeles bakom. Hans röst var hotfullt viskande, djup som underjorden och farlig som en stormvind. Axel svarade inte, vågade inte tilltala denna spöklika varelse. Han började springa igen, men det var som om benen inte lydde honom, hela kroppen var tung som bly och stelnade av skräck för varje steg han tog.
Så kom den. Den iskalla, starka handen på axeln. Axel trodde att hans hjärta skulle stanna av beröringen allena.
”Du trodde väl inte att mina tjänster ges utan gentjänster?”
Rösten igen. Befallande, spöklik.
”Jag… Jag bad inte om någonting… jag sa inte ett ord…” Axels röst var svag och panikslagen och han försökte förgäves skaka av sig handen.
”Din själ bad mig, och nu vill jag ha din själ…”
Inom sig förstod Axel att det inte skulle gå att undkomma en övernaturlig varelse, men vid Gud, han tänkte försöka!
Med en sista kraftansträngning vände han sig till hälften bakåt och slog med sin fiol mot sin förföljare. Han uppfattade inte om han träffade, men handen på axeln försvann. Axel kastade sig framåt, föll på nytt och kom på fötter. Varje sekund han inte omslöts av mörkret var en respit från evigheten. Ännu fanns en lite chans att komma undan. Han sprang allt vad han orkade, vacklande, ostyrigt, men han lyckades hålla sig upprätt. Han kände inte handen på axeln något mer. Han sprang tills blodet dunkade i öronen, tills lungorna hävdes så tungt att de sved i bröstet, tills en röd strimma lades framför hans synfält. Han visste inte vart han sprang, men han visste vadifrån han sprang. Och han tänkte inte stanna.
Till slut föll han omkull, någonstans i västra skogen. Långt ifrån den plats där han träffat Näcken.
Han kräktes och grät av tacksamhet och utmattning. Han hade gjort det som få gjort före honom, han hade fått Näckens gåva, och han hade kommit undan det gruvliga priset.
En bit bort, utanför Axels synfält, vid en liten porlande skogsbäck, stod en varelse och såg bort mot den utmattade pojken. Gryningsljuset höll som bäst på att bryta igenom de höga granstammarna och de täta grangrenarna. Varelsen, i skepnad av en man, en man med långt mörkt hår och utan en tråd på kroppen, tycktes småle.
Om du kom undan var det endast för att jag lät dig komma undan. Jag kanske inte fick din själ, men jag kommer att ha makt över dig så länge du lever. Du kommer aldrig mera tro att Näckens förmåga kommer till dig utan att det finns ett pris att betala.
Axel behövde aldrig mer gå till Algots stuga och öva på sin fiol. Från och med den natten spelade Axel som en gud, och blev alltid ombedd att spela på dansstugorna och gillena i socknen. Dansfolket kunde omöjligt stå stilla när han tog upp stråken. Han blev omtalad. Berömd. Allt han någonsin drömt om när det gällde hans musikaliska förmåga slog in. Men resten av sin levnad var Axel en stingslig och orolig själ. Han magrade och verkade alltid bekymrad och olycklig. Han besvärades av ryckningar och skakningar, förutom när han spelade fiol.