Romanen Blå Galten gavs ut 2012 på Axplocks förlag. Boken finns som e-bok och på vissa bibliotek.

 

Nådens år 1719. En soldat från Karl XII:s armé kommer tillbaka till sin hustru och det värdshus han drev för tolv år sedan. De flesta har trott att han stupat, inklusive hustrun Katarina. Hon verkar inte veta om hon är glad över att han är tillbaka, och soldaten verkar inte vara glad över att ha överlevt. Men någonting har fått honom att återvända…

 

Det var en gråkall novembereftermiddag utan snö men med ogenomträngligt molnsjok som tycktes sänka sig över den skogsklädda bygden som ett kyligt, hotande mörker. Lövträdens grenar var nakna och nästan svarta som i sorg. Granarna reste sig mörka och vakande över den slingrande skogsvägen. Runt en krök dök sedan byn upp, en sorglig samling grå hus till synes ihoptryckta för att hålla värmen. De tycktes luta sig mot varandra för stöd. I den vintriga sysslolösheten verkade de dessutom övergivna som en spökstad, ett intryck som förstärktes av kraxande svarta fåglar och i övrigt en dödslik tystnad.

Främlingen stannade ett ögonblick i byns utkant. Detta var alltså Svartbäcken. Den tycktes honom svartare än någonsin.

Främlingen var klädd i gamla uniformsbyxor, utslitna nästan till oigenkännbarhet. Stövlarna var inte svenska, men ett par officersstövlar och grova och rejäla. Han hade en svart slängkappa och en svart slokhatt. Under hattens brätte kunde man ana en skarp höknäsa och en kraftig haka. Ögonen var gröna med en glimt av desperation, men dem såg man inte.

Det var inte många bybor som såg honom denna timme nära skymningen i november 1719, men de som gjorde det hade svårt att avgöra om han var en främling eller om han visste var han var eller vart han skulle. Inte heller kunde de avgöra hans ålder, men det var ingen ung karl. Fastän, de flesta tog honom genast för en återvändande soldat, och i kriget åldrades man snabbt. Hans hälta skvallrade om en krigsskada och de som tittade riktigt noga kunde skymta geväret han försökte dölja under slängkappan.

Mannen, som ingen kände igen, gick igenom byn till andra sidan där först smedjan, sedan värdshuset och på andra sidan bäcken, kvarnen, låg. Främlingen stannade upp mitt på gårdsplanen för att spana mot värdshuset. Några ögonblick stod han tankfullt kvar och såg på skylten med texten Blå Galten, namnet på värdshuset, stod och slog i den kalla vinden.

Så småningom flyttade han blicken till den enda människa som syntes till: en pojke i 10-årsåldern som satt på förstugbron och lekte med en katt. Pojken hade först nu upptäckt främlingen och såg förvånat på honom med uppspärrade blå ögon. Både pojken och främlingen kunde genast konstatera att de aldrig träffats förut.

”God afton,” sa pojken till sist. Av någon anledning tyckte han att det kom an på honom att tala först. Mannen tog några steg framåt för att bättre höra och göra sig hörd. Vid hans närmande fann katten det bäst att smita iväg utom räckhåll och barnet såg besviket efter henne.