Kaparen är en berättelse av mig, Ulrika Alvarsson, tillägnad min syster, Malin Alvarsson.

Prolog:

Den blinda

Precis utanför smedjan, den sista byggnaden vid Svartbäckens bygata, tog skogen vid. De majestätiska granarna, de enstaka lövträden, stenarna, riset och mossan. Mystiken började och slutade där. Innanför skogens gränser var äventyret härskare, sagorna och trolldomen. Människans makt var inte lika stor längre, hon måste alltid be om lov för att vistas där, inte på sina egna villkor, utan på skogens.

Några hundra meter efter skogsbrynet fanns en liten sorts ravin, en sluttning och några stora stenar och klippblock till synes planlöst strötts ut av någon urtida jätte. Med århundradena hade granarna letat sig upp även här, en del stod lutade i sluttningen andra vaktade ovanför den. Ravinen erbjöd gömställen, skrymslen och vrån, en perfekt lekplats för Svartbäckens barn, och hade så varit sedan byns begynnelse.

Även värdshuset Blå Galtens barn sökte gärna äventyret i ravinen, kallad Trollslänten i folkmun. Det var den äldsta, Catarina eller Cajsa som hon kallades, och hennes lillasyster Cecilia. Den yngre systern led sedan födseln av klumpfot, men vid tio års ålder var det något som hon såg till hindrade henne så lite som möjligt. Hon klättrade i Trollslänten precis som de andra, bara lite långsammare. Hon flängde runt så gott hon kunde med sitt ljusblonda hår stående som en sky kring hennes ansikte. Svartbäckens invånare kände henne som en gladlynt och godhjärtad flicka, även de som hade otalt med värdshuset eller familjen måste medge att ”lillflickan är förstås en rar tös”.

 

Nu stod Cajsa högst upp på det översta klippblocket och blickade likt en härförare ner på sluttningen där byns ungar just höll på att klättra upp till henne som små ekorrar. Cajsas hår var mörkare än systerns och inte rakt utan lockigt och ostyrigt. Ögonen var mörkt gröna, nästan blågröna, liknade ett hav hon aldrig hade sett. Nu såg de hur systern återigen hamnade på efterkälken, hur hon kämpade med sin missbildade fot, som inte ville lyda. Cajsa hade under hela deras barndom anträngt sig för att se till att Cecilia var med i lekarna, hon var tre år äldre, men än så länge deltog de i samma äventyr. Cajsa ansåg sig inte överbeskyddande, hennes strategi var att med hennes egen överinsyn se till att Cecilia klarade sig – så att säga- på egna ben. Den äldre systern ingrep endast om det var verklig fara å färde.

Återigen var Cecilia sist upp på bergsknallen, hon kämpade ivrigt uppför stenbumlingarna med det ljusa håret flängande omkring sig. Det var tydligt att hon toge efter deras far, som tydligen varit ljus i ungdomen, och Cajsa den mor hon var döpt efter. När så Cecilia till sist tagit sig upp på berget vändes alla blickar mot Cajsa. Hon ar den outnämnde ledaren för barnhopen, äldst och kvickast i skallen. Hon bestämde vad de skulle göra härnäst. Skulle de leka krig mot varandra, svenskar mot danskar eller ryssar, eller skulle de slåss mot inbillade arméer av troll och vättar?

Cajsa hade en plan klar och färdig i sitt sinne. Men det var inte hon som hittat på den. Hennes fantasi var inte lika utvecklad som Cecilias, vilken kunde finna på de mest häpnadsväckande fantasiintriger.

”Se där!” utropade Cajsa med dramatisk röst. ”Skåda odjuret!!” Hon lyfte armen och rätade ut ett (för effektens skull) darrande pekfinger. De andra barnen riktade ivrigt blicken till det Cajsa pekade på (grantopparna) och drog efter andan. Vad var det? En björn? En häxa? Ett bergatroll!

”Se den eldsprutande draken!!” ropade Cajsa. Jaså en drake. ”Se hans… vispande stjärt och hans … glödande… röda ögon…! Se elden han sprutar ur sitt gap!!”

Cajsa hade svårt att minnas sin läxa så Cecilia sufflerade henne med det exakta ordvalet. Barnen var helt med på noterna och låtsades bli rädda och skrek.

”Vi måste döda draken!” ropade Cecilia, som inte kunde hålla sig längre, med sin betydligt ljusare röst.

”Ta till era vapen!” manade Cajsa och lekkamraterna tog fram sina egenhändigt tillverkade svärd och spjut av trä. Klockarpojken hade till och med tillverkat ett armborst, sa han. Det gick tyvärr inte att skjuta med, men det var nog lika bra, kom alla överens om.

”Redo!” skrek Cajsa, och sedan, i ett sita, bölande kommando: ”AAANNFAAAAAALL!!!”

I en strid ström störtade barnen dödsföraktande nedför Trollslänten, utan rädsla eller särskild försiktighet. Som barn de var, trodde de kanske att de var odödliga, om så bara för att alla visste att detta var en lek.

 

Precis efteråt var det ingen som förstod vad som hänt eller hur det hade gått till. Det var först när Cecilia själv berättade att hon i sin iver glömt klumpfoten och gett sig iväg utan att vara det minsta försiktig. Hon hade snubblat nedför berget samtidigt som hennes långa spjut flög ur handen på henne, fastnade framför henne i en bergskreva och föll mot. Folk sa att hon hade haft tur. Folk sa att det kunde gått riktigt illa. Folk sa att det kunde varit värre… Folk sa så mycket…

Barnen mindes bara Cecilias blodisande skrik, skräcken som trängde upp ur hennes strupe, blodet som trängde ut från hennes vänstra öga. De mindes hur de trodde att hon var död – eller skulle dö. De mindes hur de stannade i sina steg, stelnade. Hur ingen vågade gå fram till den skadade, blödande flickan först. Inte förrän Cajsa, som sprungit först, vände om och skyndade fram till henne. Hon hade ett ansiktsuttryck de aldrig sett på henne förr. Anletsdragen var frusna och ändå förvridna. Munnen var sned.

”Spring före och säg till Gamla Malin i Smedjan.”

Ingen rörde sig först, de visste inte vem hon menat. Hon väntade inte på att de skulle reagera utan slet tag i närmsta unge, luggade honom och röt:

”Men spring då!! Vi kommer efter!”

Cecilia gallskrek fortfarande, smärtan var outhärdlig och hon var skräckslagen. Hon kände mer än såg hur Cajsa lyfte upp henne i famnen. Cecilia var liten och Cajsa stark, men bara tre år äldre. Hon kämpade och bar, kände flera gånger hur armarna svek henne och sjönk, men hon tvingade sig själv att fortsätta. Cecilia vaggades bort i chockens luddiga famn. Den första, knivskarpt brännande smärtan ersattes med en mer malande, bultande. Till slut kände hon den inte alls medan hon gungade bort in i medvetslösheten.