Didrik spred omsorgsfullt elden i hela salen, det tog ett tag innan det tog ordentligt fart, men så småningom sprakade eld i alla hörn. Särskilt noga var Didrik förstås vid ytterdörren. Cecilia och Cajsa var på fötter, de grät båda och häll om varandra.
”Snälla Didrik, jag ber!” snyftade Cajsa. ”Jag ber om förlåtelse för allt jag har gjort, det var fel! Jag erkänner mig skyldig till hor, jag sätter mig i skampålen, fängelse… jag gör vadsomhelst om han bara släpper ut oss! Jag…”
Hennes blick flackade.
”Vi kan… vi kan ha sängalag igen… om han låter oss gå kan vi ta oss en stund i stallet eller varsomhelst! Han brukade tycka om…”
”Sluta nu, Cajsa!” vrålade Didrik. ”Tror du att jag vill ligga med en hora som du?!”
”Jag då,” sa Cecilia snabbt. ”Ta mig, jag är jungfru, det svär jag på…”
Didrik gick fram till henne och gav henne en örfil. Det sved, men inte så mycket som det nu började svida i ögon och lungor. De började hosta.
”Se hur I bjuder ut er!” vrålade Didrik mellan hostningarna. ”Ni är likadana bägge två! Djävulskonor!! Och ni vet säkert båda två att jag inte får upp målstaken längre, ni har säkert förhäxat den, era satans häxor från helvetet!”
Röken blev allt tjockare, Cecilia mindes plötsligt något någon sagt någon gång, att röken stiger.
”Ner, Cajsa! Ner!”
De slängde sig ner på alla fyra medan Didrik fortfarande stod framåtlutad och hostade. Systrarna började plötsligt frukta röken lika mycket som elden. De måste ut, och det nu… Didrik hade tuttat på alla hörn i salen, men genom röken såg Cecilia ett fönster där det inte brann. Det var deras enda chans.
”Kom!” sa hon till Cajsa och de började krypa mot fönstret. De kunde knappast andas längre, varje andetag skar som knivar i lungorna. Men än så länge kunde de röra sig. Än levde de. De bry sig om honom nu. Förhoppningsvis var han lika försvagad av röken som de och skulle inte förmå hindra dem, om han till äventyrs skulle ana eller se någonting.
Cecilia ställde sig hukande upp, hon hade tagit en bit av förklädet och försökte andas genom den istället, till sin lättnad såg hon att Cajsa hade gjort likadant. De försökte knacka på fönstret, men insåg snabbt att ingen som eventuellt hörde dem skulle hinna hjälpa dem innan det var försent. De var tvungna att ta sönder fönstret och klättra ut. Cecilia bankade desperat på fönstret, glasskivan var inte särskilt tjock och desperationen gav henne extra styrka, men så fort hon spräckt glaset skar hon sig i handen. Med ett rop drog hon åt sig handen.
Nu kom det frisk luft in i krogen, och även om systrarna först tacksamt andades lättare insåg de att även elden drog nytta av den. Lågorna tog ny fart och nu var hettan nästan överväldigande. Cecilia avgjorde att hon kunde inte vara rädd om sin hand, här var det livhanken som gällde, men precis när hon skulle göra ett nytt försök var Cajsa framme. Hon hade lindat in sin hand i sitt förkläde och använde det som skydd för att kunna slå ut fönstret. Cecilia såg detta och gjorde samma sak, men det kändes ändå som om det tog en evighet att slå ut fönstret.
”Cajsa först!” hostade Cecilia, när Cajsa protesterade skakade hon bara på huvudet. Det fanns inte tid att diskutera. Men Cajsa var envisare. Hon visste att Cecilias fot skulle hindra henne från att ta sig ut ur huset på egen hand.
Cecilia vräkte sig genom fönstret medan Cajsa knuffade på bakifrån med resultatet att Cecilia föll huvudstupa rakt ner i gatstenen. Hela världen snurrade, hettan försvann men hon hörde röster och det enda hon kunde tänka på var Cajsa.
”Aye, vad händer?! Vi kom nyss, lilla Cecilita! Var är Catalina?!”
Gatstumpen utanför hade plötsligt fyllts med folk, någon sprang för att hämta vatten, Cecilia hostade så hon knappt kunde prata, men såg genom tårarna hur ett par människor hjälpte Cajsa ut ur fönstret. I sista sekunde vad det verkade, lågorna hade nu börjat slå igenom taket och de flesta fönster. Ett ögonblick senare även det som Cecilia och Cajsa klättrat ur.
”Santa Maria, que pasado? Vad hände?!” Manuel hade satt sig bredvid Cecilia, hon såg att Karin tog hand om Cajsa som verkade ha fått någon liten brännskada. Cecilia skakade på huvudet, hon kände hur hon darrade i hela kroppen.
”Åh nej, du ha chocken – eh! Kan någon hämta en filt till Cecilita!”

Det var månsken över Göteborg och invirade i varsin hästfilt satt Cecilia och Cajsa hopkurade med varandra och såg Kaparen brinna ned till grunden.
Så fort Stigbergsborna upptäckt branden hade man snabbt varslat brandmästaren och lyckades begränsa branden till huset där Kaparen var beläget samt två hus till. Hade det velat sig riktigt illa hade hela Allmänna Vägen brunnit ner. Någon sa att en kvartersvakt hade inrättats tre år tidigare, men att den vakten varsnat branden för sent, han satt antagligen och söp på någon av krogarna, och kunde vänta sig att stå till svars inför tinget.
Cecilia var en aning blåslagen efter fallet och Cajsas kjol hade tagit eld i sista ögonblicket, så hon hade ett ganska fult brännsår på baksidan av benet, annars var de båda i stort sett oskadda. Didrik verkade inte ens försökt ta sig ut, kanske var det inte hans avsikt. Förmodligen hade han tuppat av på grund av röken, det var därför han inte hade försökt hindra dem att klättra ut genom fönstret.
Kapten Stenman kom till platsen efter någon timme. Han ville hjälpa systrarna med nattlogi, men Cajsa viftade bort honom.
”Min make erkände morden,” sa hon med likgiltig ton. ”I kan släppa ut irländaren, han är oskyldig.”
”Ja, så simpelt är det nu icke,” sa Stenman nervöst.
”Min syster hörde också erkännandet,” avbröt Cajsa irriterat. ”Det är inget att orda mer om. Didrik gjorde det. Han vill mörda alla horor i Göteborg, mig också…”
Stenman såg förbryllat på Cajsa, hon verkade svamla, var förstås ifrån sig efter branden och makens död.
”Det är sant,” insköt Cecilia svagt. ”Han erkände alltihop.”
Kaptenen mumlade något ohörbart och försvann.
Cajsas huvud var i fullständigt kaos. Det var som om hennes sinne inte ville ta till sig allt som hänt de senaste sex timmarna. På den tiden hade hon förlorat sin make, sin älskare och sitt levebröd. Att Klaus försvunnit var smärtsamt, men förvånade henne inte. Hon hade en misstanke om att även om han stannat var det långifrån självklart att han hade gjort det rätta gentemot henne nu när hon var gravid. Hon sörjde inte Didrik som han varit det senaste året, men hon sörjde honom som han varit i början av deras äktenskap. Han hade inte alltid varit sådan. Och mest av allt, måste hon skamset erkänna, sörjde hon Kaparen. Utan Didrik hade hon kunnat förvandla den till en framgångsrik och lönsam krog. Hon visste hur man gjorde, hon hade fått det med modersmjölken. Bokstavligen.
Men nu var allt förbi. Hon skulle bli tvungen att åka tillbaka till mor sin med svansen mellan benen. Bli en simpel ölmamsell åt Daniel och Lydia. Katarina skulle aldrig låta arvet gå till henne nu. Inte när hon övergivit dem, inte ens återvänt när hon fått höra om faderns död. Men det fanns inget annat att göra, och om hon var ärlig hade hon fått nog av Göteborg. Svartbäcken kanske inte var så farligt när allt kom omkring. Kanske hade Katarina mjuknat efter Valdemars död. Kanske skulle allt bli bra.
Cecilia var om möjligt ännu mer förtvivlad. Hon förstod att de skulle bli tvungna att fara hem till Småland, och det var det sista hon ville. Hon ville inte tillbaka till sin trista tillvaro på Blå Galten, och framför allt, hade hon på senare tid insett, ville hon inte vara ifrån Sean. Tanken tedde sig närmast absurd. Men hon hade inget val, det fanns ingen möjlighet för henne att stanna.
En sak var hon i alla fall säker på, innan hon reste skulle hon hälsa på Sean i arresten, han måste åtminstone få veta hur hon kände.

I ett mycket ovanligt anfall av vänlighet hade värdshusvärden på Stigbergets värdshus upplåtit ett rum år Cajsa och Cecilia där de kunde få sova en natt gratis. I vanliga fall var det stor konkurrens mellan värdshuset och de kringliggande krogarna, men värden tyckte kanske synd om systrarna.
Cecilia släpade sig dit vid midnatt, men Cajsa kunde inte förmå sig att gå ifrån de förkolnade resterna av det som hade varit inte bara hennes arbetsplats och levebröd de senaste fem åren utan också hennes hem. Hon bestämde sig för att vara kvar till gryningen. Dessutom behövde hon tänka ut ett sätt att ta sig till Svartbäcken. Kanske kunde de köpa en vagn och häst, eller… låna… de hade ju faktiskt inga pengar.
Elden pyrde fortfarande när solen försiktigt började leta sig upp över hamninloppet i öster. Cajsa hade nog slumrat till, men vaknade till när hon såg en gestalt vackla ut från krogen mitt emot Kaparen, ”Kung Davids stjärna”. Han var klädd som en kronokurir och verkade ha supit hela natten. Han hade säkert inte ens lagt märke till dramat på andra sidan gatan. Plötsligt stannade han och började rota i sin axelremsväska.
”Uschäkta…” sa han till Cajsa. ”Jag letar efter en sjömanskrog… med en öh… krögerska som heter Catarina Valdemarsdotter…”
Cajsa höjde på sitt trötta huvud och blinkade förvånat mot kuriren.
”Hurså?”’
”Jag har ett brev till henne, men… vete Satan om jag hittar fruntimret. Jaja, struntsamma, det var bara en tjänst till en värdshusvärdinna…”
”Jag är Catarina Valdemarsdotter!” avbröt Cajsa otåligt. ”Ge mig brevet!”

Cecilia visste lite vagt var Sean satt i arrest, hon antog att det var hos Stadsvakten inne vid Stortorget, Sillgatan, var nu den låg.
Inte för att Cecilia var så förtjust i tanken på att ta sig innanför vallarna igen. Livet utanför vallgraven var så mycket mer lantligt och stillsamt än det överväldigande folvimlet inne på torget och på gatorna i närheten. Men ville hon träffa Sean en sista gång hade hon inget val.
Och det ville hon. Han måste få veta.
Ibland undrade hon vad det hade tagit åt henne. Hemma i Svartbäcken hade hon alltid föraktat de dumma jäntorna som blev förälskad i någon bondsk yngling från trakten. Han brukade inte ens vara särskilt stilig, utan högs alldaglig, men flickan i fråga hade höjt honom till skyarna, citerat Höga visan, det hon kunde, och plågat sin omgivning med drömska suckar och fuktiga blickar. Som Cajsa, som först förälskat sig i klockarens son, sedan flytt hals över huvud med en karismatisk förbipasserande Göteborgskrögare. Cecilia hade aldrig förstått det. Aldrig begripit hur man kunde vara så dum. Hon hade dessutom nu sett det alltför många gånger: hur det blev sedan. Hur Höga Visan förvandlades till Jobs bok, eller i Cajsas fall, Harmageddon. Efter giftemålet kom ungarna vart och vartannat år, hustrun tappade sin glans och maken sitt intresse. Han hamnade i salen på Blå Galten och frugan i köket hos Lydia.
Cecilia hade aldrig traktat efter att bli kär. Fram till Valdemars dödsbädd hade hon inte trott att hennes föräldrar någonsin varit kära, men efter faderns feberyrande där han jämförde Katarina med ett skogsrå, tänkte hon annorlunda. Fast det spelade ingen roll, hon tänkte aldrig hamna i den situationen. Hon tänkte aldrig lämna ut sig och sitt liv till en man. Han kunde ta ifrån det han givit precis lika kvickt.
Ändå var hon här nu, trängde sig ibland folk påväg uppför långgatan, förbi vallgraven och upp mot stortorget. Hon hade inte ens sagt till Cajsa vad hon tänkte göra, hon brydde sig inte om det. Det enda hon visste var att hon måste träffa Sean.

Sean trodde han såg i syne när han såg den halta, blonda flickan med ögonlapp komma mot arresten där han precis släppts, på nåder. Kapten Stenman hade redan innan dåligt med bevis mot den irländske sjömannen, och även om han inte helt litade på systrarnas utsago, de var ju vänner till Sean, så måste han medge att det ytterligare talade för att Sean skulle släppas. Åtminstone frivilligt. Men, hade han sagt åt, Sean, han var fortfarande misstänkt, och ville han komma undan hela historien var det bästa att han mönstrade på en båt igen och lämnade Göteborg för alltid.
Kanske förstod Sean att Stenman hade baktankar med sitt råd, att han ville få Sean ur vägen för att kunna ha Cecilia i fred. Men han hade varken lust eller råd att vara stolt. Han ville inte hamna i arresten igen, och han ville defintivt inte bli hängd. Livet var dyrbart och han tänkte inte förlita på tur eller försyn. Han skulle så fort som möjligt hitta Manuel och så skulle de mönstra på igen.
Och så, så fort han kom ut ur Stadsvaktens högkvarter på Sillgatan, såg han henne. Cecilia. Han förstod genast att det var honom hon letade efter, och kanske förstod han varför.
Cecilia formligen föll i hans armar, hon började osammanhängande, och med gråten i halsen, berätta vad som hänt. Att Didrik låst in sig, henne sjäkv och Cajsa i Kaparen, att han var den som mördat alla kvinnorna. Hon berättade hur de tagit sig ut och hur Kaparen till sist brunnit ner till grunden.
”Cajsa har förlorat allt…” förklarade Cecilia. ”Och med barnet på väg… jag tror vi måste fara tillbaka till mor! Och jag… käre Sean, jag vill icke lämna honom! Jag tycker så mycket om Sean, ser han… det är… jag har aldrig…”
Sean såg sig hastigt omkring. Människorna i Göteborg var vana vid uppståndelse, men nu hade de faktiskt börjat titta.
”Vi går undan ett slag,” sa han till Cecilia och de satte sig i en folktom gränd på en gammal packlår.
”Jag är ledsen för det som har hänt, Cecilia. Det blir inte lätt nu för henne och Cajsa nu, ni är båda mina vänner och jag önskar jag kunde hjälpa er.”
Cecilia teg. Hon kunde inte ens se Sean i ögonen. Det var som om hon visste vad som skulle komma härnäst.
”…jag har något tråkigt att berätta, Cecilia. Soldaterna har släppt mig, men jag är fortfarande misstänkt. Och nu när Didrik är död har de fortfarande ingen de kan straffa för morden. Kapten Stenman var vänlig nog att ge mig rådet att ge mig av härifrån.”
Cecilia fnös. ”Vänlig nog”!? Hon visste nog vad Stenman hade i kikaren. Det var först ögonblicket senare som hon insåg vad sean försökte säga.
”Ge sig av… ska han ge sig av?”
”Ja,” sa Sean olyckligt. ”Jag ska bara få fatt på Manuel och försöka få honom nykter några timmar så ska vi nog kunna mönstra på ett skepp till London eller Sydeuropa. Jag vill inte heller resa ifrån Göteborg och Cecilia, jag tycker om henne. Men en sjöman är aldrig bofast, kära barn, han är alltid på väg.”
Cecilia blundade och lät långsamt budskapet sjunka in.
Det var över, för sent, eller… hopplöst, och hade alltid varit det. Hon borde vetat bättre än att förälska sig i en sjöman, hon borde ha fortsatt vara den cyniska, bittra nuckan från Svartbäcken. Hon borde aldrig ha rest hit.
Hon reste sig.
”Jag förstår,” sa hon tonlöst. ”Jag är ledsen att jag har besvärat Sean, jag borde ha vetat bättre. Men på en punkt har han fel, jag är inte ett barn.”
Hon började gå tillbaka mot Masthugget, så snabbt hon kunde med sin käpp. Hon ville inte vända sig om, inte se Seans ansiktsuttryck eller höra hans vaga protester. Han ville följa henne, han skulle ändå leta rätt på Manuel, men hon låtsades icke höra. Han kunde dra åt fanders. Sjömän var sig lika, allihop. Hur kunde hon ha tillåtit sig själv att lita på honom? Till på köpet efter allt det här med Famke. Hon borde ha lyssnat på Cajsa.

”Var i självaste helvetet har hon varit?! Har jag inte bekymmer nog, tycker hon!? Här har hela mitt levebröd brunnit ner tillsammans med min vettlöse make och vi var båda nära att följa med, och Cecilia springer runt på gatorna som en annan toka!! Var har hon varit? Har hon varit i arresten och hälsat på irländaren?? Din syster har lidit helvetets alla kval och hon beter sig som en kärlekskrank marskatta! Vafalls?! Har hon inte mål i mun?!”
Om någon trodde att Cajsa skulle förändras i grunden av chocken att förlora allt, så hade de fel. Än hade hon tillräckligt ruter i sig för att ge sin lillasyster en rejäl skrapa. Dessutom hade brevet från Wallenius och modern gett henne ny beslutsamhet och styrka. Cecilia svarade inte på något, hon lätt vara systern skälla färdigt.
”Vi har fått brev från mor,” sa Cajsa efter en kort paus. De befann sig nere vid hamnen, de hade inte så många andra ställen att ta vägen. Det var en strålande sommardag med seglande svalor och skräniga fiskmåsar, gassande sol och svalkande saltvindar. Alltsammans i djup kontrast till Cecilias mörka inre, som en kall, isigt slemmig havsgrotta, utan botten, utan hopp.
”Mor kan icke skriva,” sa hon ointresserat.
”Det vet jag väl! Var inte näsvis!!”
Cajsa kastade en irriterad blick på systern. Hon betedde sig som en näbbig konfirmand.
”Det var förstås Wallenius skrivstil. Det… ” Hon tystnade, som om hon inte riktigt tänkt igenom vad som egentligen stått i brevet. Hon hade koncentrerat sig så hårt på att Wallenius skrivit att Katarina ville ha hem dem, att hon knappt tagit till sig orsaken.
”Cecilia… jag är delvis upprörd av det som stod i brevet. Jag… jag vet att Cecilia som jag haft det svårt senaste dygnet, men… tyvärr kommer det en dålig nyhet till.”
Cecilia svarade inte. Vad kunde vara värre än att Sean inte älskade henne och att hon skulle behöva fara tillbaka till Svartbäcken? Mor var ju uppenbarligen inte död eftersom Wallenius skrivit brevet i hennes namn.
”Det är Daniel,” sa Cajsa och rösten darrade. ”Han är död.”
Det var som en avgrund öppnade sig framför Cecilia och hon föll. Hon kunde ha förväntat sig vadsomhelst, hon trodde hon hade kunnat stå ut med vadsomhelst, men inte detta. Daniel, hennes bror, och oftast hennes enda riktiga vän på Blå Galten. Vid Gud, han hade nästan uppfostrat henne. Hon kände hur hon föll framåt, och Cajsa fick fånga upp henne. Hon hörde sig själv ge ifrån sig något slags djuriskt kvidande. Tårarna som tyckter bränna rännilar på hennes kinder, och hela hennes inre skrek: ”Nej! Inte Daniel också! Inte Daniel!”
Systrarna föll i varandras armar och grät. Grät för Daniel, för allt som hänt, fär sin egen själviskhet. För att Cajsa varit mer bekymrad om sin egen framtid än om Daniel, för att Cecilia trodde det värsta hade hänt när en sjöman inte besvarade hennes kärlek. Och hela tiden var deras äldre bror, bäst av dem alla, död.
Men båda, åtminstone Cajsa, visste att döden är en del av livet och livet går vidare. Wallenius hade skrivit att de skulle bege sig till Wedins, visa brevet för Zacharias och han skulle hjälpa dem att ta sig tillbaka till Svartbäcken, på Wallenius och Katarinas bekostnad. Cajsa ville bege sig dit så fort som möjligt. Först såg hon till att de fick ett mål mat av någon av hennes vänner i Masthugget, lite stekt sill och gröt. Cajsa hade rean börjat känna sig hungrig oftare, och var inte magen lite rundar än förut? Trots att barnet på alla sätt numera var faderlös, var Cajsa glad att det stannat kvar därinne. Hon hade trots allt alltid velat ha ett barn.
Cecilia var inte glad åt att återse makarna Wedin, men hon visste att hon var tvungen och ingenting verkade spela någon roll längre. Hon hade förlorat både Sean och Daniel inom loppet av en timme. Hon visste att Sean inte var död, men nu kunde han lika gärna vara det, hon skulle aldrig se honom igen.

Makarna Wedin gladdes inte heller åt att återse systrarna, och ville först noga läsa igenom brevet innan de ens släppte in dem i sitt hus. Motvilligt medgav Zacharias att släktskapet och hedern nödgade honom att följa instruktionerna i Wallenius brev. Men han ville gärna påpeka, länge och omständligt, hur otacksam han ansåg att Cecilia varit, och hur oansvarigt det hade varit av Cajsa att gifta sig med en galen krögare från utanför vallarna.
”Cajsa ser ju inte illa ut, nog hade hon kunnat hitta en make innanför vallgraven”
”Tack för dessa välmenta ord,” sa Cajsa utan att på något vis låta som om hon var uppriktig. Cecilia sa ingenting utan tog emot Zacarias bannor med nedsänkt, likblekt huvud. Cajsa var orolig för henne, men hon hann inte vara bekymrad över systern nu, det var mycket som skulle ordnas. Och Zacharias verkade vara en snål fan, så det skulle antagligen bli svårt nog att övertyga honom om både mat och husrum för natten samt att få låna kärra, ök och helst en kördräng som kunde köra dem till Småland.
Cecilia sa att hon kände sig dålig och bad att få lägga sig, hon förevisades till kökssoffan och föll där i djup, välförtjänst sömn medan Cajsa styrde och ställde med hemresan. Hon var förtvivlad över Daniels död, men ändå glad över att kunna fara hem med hedern i behåll. Mor hade bett henne komma hem. Brevet lät till och med antyda att Katarina velat ha hem henne redan innan Daniels bortgång. Hon hade alltid velat att Cajs skulle över, inte bara för att hon hade blodslig rätt till värdshuset, utan också för att hon visste att Daniel innerst inne inte ville. Efter alla bedrövelser skulle ändå allting ordna sig till det bästa.
Utom för Cecilia.

Eftersom hon lagt sig så tidigt vaknade Cecilia mitt i natten. Cajsa och Senne snusade bredvid henne, de märkte inte ens att hon klev upp och tassade ut ur köket. Cajsa var väl uttröttad kantänka, och kanske Senne också. Cecilia behövde gå på avträdet, eller åtminstone bakom knuten. Hon mindes ännu den vedervärdiga stanken från det stora dasset på bakgården vid Wedins hus.
Ute på torget mötte hon faktiskt nattmännen, de olycksaliga stackare som hade som uppgift att tömma stadens latriner nattetid. Då var dasset åtminstone nytömt.
Men Cecilia bestämde sig ändå för att kissa i gränden bakom huset. Det var inte helt riskfritt, men det skulle gå fort och det var en så ljummen och vacker natt att hon inte ville förstöra den genom att gå in i skitlukten innen på avträdet. Hon såg hur den avtagande fullmånen blänkte i de böljande vågorna bortanför hamnen. Hur de stora skeppen avtecknade sig mot den ljusa sommarnatthimlen. Snart skulle Sean vara på en av dem och segla bort. Bort från Göteborg och Sverige för alltid.
Hon såg inte mannen förrän hon stått och sett på natthimlen en bra stund. Behoven var översstökade och on skulle precis bege sig tillbaka till Wedins hus när hon såg honom. En lång skugga, precis framför henne, han verkade ha kommit från ingenstans.
Cecilia öppnade munnen för att skrika på hjälp, men stängde den igen. För när allt kom omkring, vem skulle höra henne?