Cecilia hade svårt att ta in vad Sean sa till henne. Hon stirrade på honom som om hon inte trodde sina öron.
”Jag är mycket ledsen att jag inte helt talade sanning den där kvällen… men jag ville inte att Cecilia skulle tro att jag var… en sådan…”
Sean satt vid Cecilias sjukbädd i köket. Hon hade varit sängliggande ett par dagar av chocken, men det var ingen större fara med henne. Till och med Cajsa hade nu börjat mumla något om ”pjoskande”. Sean hade just berättat att även han hört att han var misstänkt för morden och att en arrestering var nära förestående. Han berättade nu för Cecilia att han faktiskt hade känt Famke, det första mordoffret. De hade varit kärestor, åtminstone var det så Sean hade sett saken. Han hade träffat Famke i hamnen strax efter det att hon anlänt från Amsterdam. Han hade tyckt synd om henne och till en början hade de bara varit vänner. Han hjälpte henne med några schilling när han hade något över, beskyddade henne när det behövdes. Han hade naturligtvis hela tiden vetat att hon sålde sig, och hans initiala avsikt hade varit att hålla det hela på en vänskapsnivå. Men hur det än var föll han för den vackra holländskan. De inledde en romans som varade ett par månader, men när hon dog hade de inte setts på länge.
Cecilia blev alldeles tyst när Sean hade berättat. Hon visste inte vilket som var värst, att han haft en relation med en glädjeflicka eller att han ljugit för henne. Kanske båda. Cecilia intalade sig att hon egentligen alltid hade vetat att man inte kunde lita på någon och Cajsa hade ju faktiskt varnat henne när hon kom till Göteborg: den enda hon kunde lita på var Cajsa. Men på senare tid hade hon börjat tvivla på om hon ens kunde lita på sin egen syster. Och nu Sean… Nu tvingades hon erkänna för sig själv att hon någonstans hade litat på Sean, litat på hans ord. Eller åtminstone… hoppats… Nu kändes det som om allt höll på att rasa omkring henne. Cajsa var gravid med någon annan än sin man, Didrik gled mer och mer in i brännvinets och galenskapens värld, Sean ljög för henne, och hem kunde hon inte fara… En iskall hand grep hennes hjärta. Vad skulle det bli av henne?
”Cecilia…” återtog Sean när hon inte sagt något på länge. ”Kan hon förlåta mig? Jag vill vara Cecilias vän…”
”Det kvittar mig lika,” sa Cecilia med sträv röst. ”Sean kommer alltid att vara min vän, liksom Manuel och Karin är mina vänner…”
Det blev tyst. Sean visste inte varför han kände sig besviken. Han borde vara nöjd, det var ju det han ville, trots att han anat att Cecilia haft varmare känslor för honom än så. Men att känna att han sjunkit i hennes aktning var nedslående. Och det fanns ingenting han kunde göra åt det, han kunde inte ändra sitt förflutna. Han hade velat att det var precis så som han sagt till Cecilia i gränden den där kvällen, inte bara för Cecilias skull utan för sin egen, och sin mors… Han hade sett hur den svenske sjökaptenen hade behandlat henne och han hade svurit vid hennes grav att aldrig bli likadan. Att aldrig gå till en glädjeflicka, kanske hjälpa dem, men aldrig beblanda sig med dem. Och Famke… Vem visste hur hon egentligen sett på saken? Visst hade hon bedyrat honom sin kärlek, men kanske var det bara för att försäkra sig om att han stannade vid hennes sida, stack åt henne lite pengar ibland. Och inte för att han klandrade henne, hon hade varit skräckslagen när hon kom till Göteborg, desperat efter någon att ta hand om henne.
Cecilia vände sig mot väggen.
”Lämna mig är han snäll… jag är inte passlig…”
Sean reste sig från den lilla pallen, men tvekade ändå.
”Är det ingenting jag kan göra för Cecilia…”
Cecilia låg kvar med ansiktet mot väggen, mindes de få engelska ord hon lyckats snappa upp av Sean och några andra, som skulle passa här.
”Just go…”

Nästa dag hade Cajsa fått nog av Cecilias sängläge. Hon klampade med sina träskor fram till käkssoffan, slet av Cecilia filten och sa bestämt:
”Nu är det nock nog, Cecilia! Hon är icke döende, nu borde hon ha kommit över’at. Det tjänar inget till att ligga här och gräma sig…”
”Men… ” försökte Cecilia protestera. ”Jag är icke kry, kära Cajsa…”
”Prat!” fnös Cajsa. ”Hon är lika kry som jag, om icke kryare. Sean berättade väl om Famke kan jag tänka, Stenman väntas arrestera honom vilken stund som helst. Han talade om alltsammans för oss. Det är synd om karlen men det finns ingenting någon kan göra åt saken. Allra minst Cecilia. Sean är en vuxen karl, han får stå för sina egna handlingar.”
Cecilia teg men satte upp och letade reda på sin sjal och svepte den om axlarna. Hon brukade gå ut på gården och tvätta sig om någon burit dit vatten.
”Jag har nog begripit att hon har fallit för Sean,” fortsatte Cajsa, hon verkade vara på grälhumör. ”Sa jag inte att hon skulle akta sig för att bli kär? Sjömän kan man aldrig lita på, hon borde ha vetat bättre… men det förstås, en bondflicka som hon, har aldrig varit med om något…”
Cecilia vände sig hastigt mot systern och hennes enda isblå öga fixerade Cajsa. Hon ville säga åt henne att hon inte var den som kunde prata. Skulle hon tala om att akta sig för att bli kär?! Hon som gått och blivit med barn utanför äktenskapet hela två gånger i sitt liv! Av rädsla för att Didrik eller någon annan var i närheten kunde hon inte säga något om det nu, men när de var ensamma skulle hon minsann låta Cajsa veta vad hon tyckte.
”Tack, nu räcker det!”
Cajsa knyckte på nacken.
”Nåväl, jag säger bara att hon borde ha lyssnat på sin äldre syster från början!”
”Och Cajsa borde kanske ha lyssnat på mor!”

Herrens år 1751, den 19 juli i gryningen gav Daniel på Blå Galten, make till Lydia Magnusdotter och far till fyra barn, upp andan för evigt. Han hade sin gamla fostermor, sin syster, hustru, barn och sin själasörjare vid sin sida. Dödsorsaken var svår lunginflammation och han hade varit mycket sjuk länge.
Katarina hade förväntat sig denna utgång ända sedan Daniel blev sjuk, men hon var ändå i chocktillstånd i flera dagar efteråt. Hon satt vid Svartbäcksån och tänkte på alla år med Daniel. Hon tänkte på hur hon hittat honom i regnet när han bara var några år gammal. Den familj som på auktion anmodats att ta hand om honom hade straffat honom genom att låta honom stå ute i regnet. Katarina hade tagit hem pojken, behållit honom hemma och uppfostrat honom som om vore han hennes egen. Hon hade redan en flicka hos sig, Gunilla, och även hon betraktades som Katarinas dotter även om hon senare började arbeta på värdshuset. Katarina erkände att Daniel alltid hade varit närmast hennes hjärta, han hade avgudat henne och alltid behövt lite mer hjälp och stöd än de andra. Inte ens Cecilia med alla sina handikapp hade varit lika behövande. Hon hade mest haltat runt som en levande död i värdshuset.
Och nu var Daniel borta.
Katarina visste vad det betydde. Inte bara saknad och sorg, utan att någon måste ta över värdshuset, och det skulle inte bli Lydia. Wallenius hade lovat skriva till Göteborg, skriva och kräva att de kom tillbaka. Han skulle ordna det så snabbt som möjligt, han förstod att det brådskade. Flickorna måste få veta att deras bror var död.
”Men tror Katarina att de kommer tillbaka? Och om någon gör det, hur ska en ensam kvinna kunna ta över värdshuset?”
”Jag gjorde det,” sa Katarina kort och tillade: ”De kommer.”
En kronans kurir på väg till Göteborg stannade till på Blå Galten kort efter dödsfallet och Wallenius och Katarina lyckades muta honom att söka upp krogen Kaparen och dess krögerska Catarina Valdemarsdotter.
Nu kunde de bara hoppas på att det här brevet skulle komma fram…

Så kom dagen, timmen, ögonblicket när Kapten Stenman och några stadssoldater kom till Kaparen för att arrestera Sean. Cecilia hade för ovanlighetens skull satt sig på en stol bredvid härden istället för vid bordet där Sean satt. Hon visste vad saken gällde när Stenman klev över tröskeln, hon behövde inte höra hans ord eller se två soldater slita upp Sean från sin plats och sätta hans händer i bojor. Hon visste.
Ändå hade hon inte förväntat sig det, inte nu, flera dagar efter att han berättat om sina misstankar för Cajsa. Hon hade verkligen inte trott att han skulle göra verklighet av sina hotelser. Hon kunde inte förstå hur någon kunde tro att han hade mördat de där kvinnorna bara för att han känt Famke. Å andra sidan hade han just bevisat att man inte kunde lita på hans ord. Cecilia visste varken ut eller in. Det enda hon visste var hur hon kände när de släpade iväg med Sean. Det var som om hon fått ett slag i magen och tappat all luft. Rummet snurrade och hon var tvungen att sätta sig ner för att inte svimma.
”Jag har inget gjort,” sa Sean till Kaparens gäster, precis innan soldaterna tog ut honom. ”Det är ett missförstånd.”
Hans röst var pressad men lugn, han talade inte till stadssoldaterna eller Kapten Stenman, utan som sagt till gästerna, kanske särskilt till Cecilia. Men hon hade gömt ansiktet i händerna, inte för att hon inte trodde honom, utan för att hon inte ville se hans ansiktsuttryck. Hon ville inte se någon förtvivlan, någon somhelst tvekan över att han inte skulle dömas. Blev han inte trodd skulle de hänga honom.

Stämningen på Kaparen var vidare dämpad. De flesta trodde att Sean var oskyldig, men han var utlänning och alla kände honom inte så väl. Manuel, som varit någon annanstans när arresteringen ägt rum, var tröstlös, söp mer än vanligt och grät så att det droppade ner i hans ölkrus..
”Pourque? Pourque mi amigo?! Santa Maria ayùdalo…”
Karin försökte trösta honom, men han bara viftade bort henne.
”Manuel!” förmanade Cajsa. ”Sluta gråt, han är ju inte död ännu! De har ju inga bevis mot honom, han kommer att bli frikänd!”
Men istället för att bli tröstad blev Manuel arg.
”Nej, Catalina! Han inte blir frikänd! Bevis!!? De inte bry sig om bevis! De bara hänga honom, jag vet!! Hänga honom som djävla råtta!”
Manuel bröt ihop och började snyfta. Cajsa himlade med ögonen, ställde undan Manuels ölkrus och gjorde en gest åt Cecilia att han inte skulle ha mer nu.
Cecilia ryckte på axlarna och pekade på dörren. Hon måste ut, hon orkade inte vara kvar på krogen och höra allt prat, och definitivt inte lyssna på Manuels snyftande. Cajsa hade fullt upp med Manuel och reagerade knappt, så Cecilia störtade ut på gatan. Tårarna brände bakom ögonlocken men hon kunde inte gråta. Hon sjönk ned mot husväggen och försökte få ordning på sina tankar. Cajsa hade rätt, vilka bevis kunde Stenman rimligtvis ha? Att Sean haft en romans med Famke och varit bekant med Flora kunde väl inte räcka? Den sista flickan hade han överhuvudtaget inte känt. Inte kunde han bli dömd på så lite? Å andra sidan befarade Cecilia att Manuel hade rätt. Vem brydde sig om bevis när det handlade om en utländsk sjöman. Folket i Masthugget och på Stigberget ville bara att någon skulle gripas för dåden, de var inte intresserade av sanningen.
Cecilia hade suttit vid husväggen ett tag när en bekant figur plötsligt kom vaggande längs med Allmänna vägen. Det var Didrik som hade varit ute på ännu en av sina besynnerliga vandringar.
”Guds fred, lilla Cecilia,” hälsade han med ett sorts falskt leende. ”Vad gör hon härute istället för att vara inne och göra nytta?”
Cecilia kom klumpigt på fötter. Hon visste bättre än att bråka med Didrik, men hon retade isg på hans överlägsna ton. Det var längesedan han själv hade gjort någn nytta på Kaparen, men han var minsann kvick att klaga på andra.
”Jag behövde en nypa frisk luft, det har varit svåra dagar, käre svåger. Och idag… idag arresterade Stadspolisen Sean. För… morden…”
Didrik stannade till. Han synade henne uppifrån och ner.
”Så… det är på det viset…”
Cecilia svarade inte, hon visste knappt vad han antydde och brydde sig inte om det. Didrik var tokig, hade hon bara anat det förut var hon nu säker. Hon rörde sig som för att gå in igen, men Didrik verkade vilja prata.
”Säg mig… Har lilla Cissi märkt något annorlunda med sin syster?”
Cecilia stelnade till. Vid Gud… han visste… eller ialla fall trodde sig veta… Vad skulle hon säga?
”Annorlunda?” sa Cecilia i en forcerat lätt ton. ”Cajsa har ju alltid haft sitt huvud för sig och sitt eget humör… det borde väl Didrik veta som…”
Didrik grep tag i hennes arm och fixerade henne med sin glansiga blick. Cecilia visste inte om det var fylla eller galenskap. Han luktade surt och vedervärdigt, men inte sprit.
”Det är en hel del jag borde veta om… tycker hon inte det?!”
Cecilia skakade ivrigt på huvudet.
”Jag svär, jag vet icke vad han pratar om! Det finns inget sånt!”
Didrik utstötte ett irriterat läte och knuffade in Cecilia i väggen. Inte särskilt hårt, men Cecilia var vettskrämd.
”Satans slynor! Ni är likadana, bägge två! Ljuger och horar, det är det enda ni kan.”
”Men käre snälle Didrik, vad har d-det tagit åt honom?!”
”Det som har tagit åt mig,” mumlade Didrik, någonstans från djupet av strupen. En stämma som sedan steg i kraft för varje ord. ”…är att min hustru, MIN hustru, väntar en unge, och den ungen är inte min!”
”M-men… hur vet han… har hon sagt…”
”Hon har icke sagt ett enda ord!! Men jag vet att hon väntar, och jag vet att det inte är mitt. Det är en horunge och nu ska sanningen komma ut…”
Han tog ett par bestämda steg mot Kaparens dörr, Cecilia kastade sig efter honom, försökte få honom att stanna.
”Snälla Didrik! Jag hämtar Cajsa så får ni reda ut det här, inte behöver alla få höra vad han har diktat ihop! Hon blir utskämd!”
Didrik vände sig sakta om mot sin svägerska.
”Utskämd!?” viskade han. ”Ska hon tala om utskämd?! Hon som har skämt ut mig genom att gå runt och hora… ni tror allihop att jag är galen, och nu ska ni få se just hur galen jag är! Idag, fröken Cecilia, är räkenskapens dag!”

Cajsa skulle just hälla upp mer öl till en gäst, men när hon såg Didrik och Cecilia komma in genom dörren sjönk hennes arm och ansiktet skiftade till vitt som lärft. Hon visste.
Didrik stannade upp mitt i salen, harklade sig och sa med hög, myndig röst:
”Hör upp allesammans! Kaparen stänger nu.”
”Stänga?!” utbrast Manuel upprört. ”Men den är inte ens sex, vi vill dricka mer! Min vän är i fängelset jag vill…”
”Håll käften, Manuel!” röt Didrik. ”Vi stänger, alla ska ut. Inom kort ska bara jag, min hustru och min svägerska vara kvar i detta rum!”
På något vis var Cecilia glad att Didrik ville att hon skulle stanna. Var de två var det svårare för honom att skada Cajsa.
Missnöjda gäster började förtrytsamt bryta upp, ingen vågade inte åtlyda den storväxte krögaren. Någon frågade när Kaparen skulle öppna igen, nästa dag. Didriks månansikte sprack upp i ett hånfullt leende som speglade galenskap och hat.
”Gott folk, Kaparen kommer aldrig mer att öppna igen!”

När den siste gästen stängde dörren efter sig blev det dödstyst i rummet. Cecilia stod som förstenad vid ena långväggen. Cajsa tog ett steg mot Didrik.
”Vad vill det här säga, Didrik… vad är det för påfund?”
Cecilia hörde att hon försökte låta oberörd och modig, men hennes blick var irrande och skrämd. Hon var inte van att se sin syster så.
Didrik vände sig sakta mot sin hustru, Cecilia kunde inte se hans ansiktsuttryck, men hn blev plötsligt iskall av skräck. Vad tänkte han göra? Varför han han stängt in dem båda här? Hon kastade en snabb blick på dörren, den var bara ett par meter ifrån henne, om hon kvickade sig på skulle hon nog hinna smita ut.
Men hon kunde inte lämna Cajsa. Didrik skulle slå ihjäl henne. Det kanske han gjorde ändå, men nu var Cecilia här, de var två mot en.
”Påfund, min kära lilla Catarina…” sa Didrik långsamt. Hans vanliga sludder var borta, hans röst var nu bara kall och hård. ”Vad har hon själv hittat på, i någon dunkel vrå?”
Cajsa darrade till och liksom ruskade på huvudet som om hon ville skaka av sig det Didrik sagt.
”Vad i all sin dar menar Didrik? Jag har icke hittat på något…”
”Jaså?” kom det blixtsnabbt från Didrik, och han tog ett steg mot henne. ”Är hon inte med barn kanske? Tror hon inte att jag har sett hur hon smiter undan och spyr bakom knuten??”
Han tog ett steg till, så snabbt att hustrun inte hann reagera innan han hade slitit tag i hennes hår. Cecilia skrek till och rusade fram till dem, men Cajsa var tyst. Hon grinade illa, men sa ingenting medan Didrik skakade henne.
”Vi två har inte delat sängläger på månader!!” väste Didrik. ”Tror hon att jag är idiot?! Va?! Tror hon det?!”
”Nej…” sa Cajsa svagt. ”Det tror jag inte, det är inte som Didrik tror…”
Cecilia såg sig desperat omkring. Kanske var det ändå bäst att springa ut på gatan och försöka få hjälp, nog skulle folk hjälpa dem om de förstod att Didrik hade blivit spritt språngande galen.
”Käre söte Didrik,” kved Cajsa. ”Jag ville så gärna ha ett barn, det vet han… och vi har varit gifta i fem år och inget… jag trodde att kanske Didrik inte kunde bli far, så jag… gick till en annan. Det var fel, jag får svara inför min Gud på den yttersta dagen, men jag svär, jag gjorde det för att vi skulle få ett barn…jag menade inget illa…”
Snärten från slaget ekade som ett pistolskott genom salen. Cajsa sjönk ner på knä och Cecilia gjorde sig beredd att springa ut genom dörren för att hämta hjälp. Men Didrik hade sett henne.
”Ett steg till, lilla Cissi…och hon får aldrig se sin syster i livet igen!”
Cecilia frös till is mitt i ett steg. Med skräck i blicken såg hon hur Didrik böjde sig ner och fick upp Cajsa på fötter, Cajsas näsa blödde och tårarna rann nedför kinderna. Så tog han strypgrepp på henne. Hon stönade och kippade efter luft, men förblev tyst.
”Gå och lägg regeln för dörren, Cecilia. Annars stryper jag henne här och nu.”
Cecilia insåg med ens att från och med nu gällde det att behålla livhanken från ögonblick till ögonblick. Varje sekund de båda behöll livet var en seger. För Cecilia tvivlade inte på att om Didrik dödade Cajsa skulle han döda henne också, kanske även sig själv. Det verkade som om Didrik slutgiltigt hade tagit steget över till den mörka sidan, han stod redan med ena foten i helvetets eldar, vad spelade det honom för roll om han själv kom härifrån med livet i behåll.
Hon sprang fram och lade regeln för dörren, som tillsagd. Didrik släppte Cajsa som hostade och flämtade.
”Jag har talat med horbocken,” meddelade Didrik kallt. ”Det är därför jag vet att hon ljuger. Han har erkänt alltihop. Det var aldrig meningen att hon skulle bli på tjocken…”
”Nej, nej… han visste inte vad jag planerade!” sa Cajsa med en desperat ton i rösten. Cecilia tänkte att hon ändå måste beundra Cajsa, hon gav inte upp utan att ha klamrat sig fast vid vartenda halmstrå. Men Cecilia misstänkte att det inte spelat någon roll om det faktiskt varit sanning. Didrik hade bestämt sig för vad sanningen var, och han skulle ha sin hämnd.
”Håll nu käften!” avbröt Didrik otåligt. ”Jag har talat med honom säger jag ju! Den förbannade stalldrängen, Cajsa! Först tänkte jag låta stadspolisen gripa honom för horeri, eller slå ihjäl honom själv. Men jag tänkte att det skulle plåga Cajsa mer att veta att han har övergett henne.”
Didrik gjorde en konstpaus och tycktes vänta på en reaktion från Cajsa. Men hon satt bara på golvet med bortvänt huvud och teg.
”I morse sa jag åt honom att försvinna och aldrig komma tillbaka. Jag tror han tog skeppet som avgick till Amsterdam vid middag.”
Han gick fram till Cajsa, tog hennes ansikte mellan tummen och pekfingret och flinade henne rakt i ansiktet.
”Han kom inte för att säga adjö, kan jag tänka?”
Cajsa stirrade hätskt tillbaka utan att svara.
Cecilia lade sig plötsligt i.
”Käre Didrik, Cajsa är otröstlig, kan han inte se det? Gjort är gjort, det finns inget att göra åt saken…”
Didrik vände sig långsamt mot svägerskan.
”Hon ska inte prata… springa i hamnen… frågar ni mig så bad hon om att bli så bad hon om att bli skändad. Och som hon gör sig till för den där satans irländaren… Vet skäms!”
Cecilia skakade på huvudet, hjälpte Cajsa på fötter och bestämde sig för att göra ett försök till.
”Den enda som pratar strunt här Didrik själv,” sa hon med mer självförtroende än hon kände. ”Om han vill att vi ska gå, så går vi. Vi far tillbaka till mor…”
Men Didrik ställde sig ivägen.
”Så lätt går det inte, det är inte bara att springa hem till mor sin!” han fnös föraktfullt. ”Ni är fortfarande två små bortskämda värdshusdöttrar! Er far klemade bort er, han borde ha lärt er veta hut…”
Cecilias hjärta sjönk. Han tänkte verkligen hålla dem kvar på den gamla krogen. Cajsa verkade ha insett samma sak för hennes ben tycktes plötsligt vika sig under henne och hon sjönk ihop i Cecilias armar. Cecilia satte sig försiktigt ner på golvet med Cajsa i knät.
”Förlåt,” mumlade den äldre systern. ”Förlåt att jag drog in henne i den här sörjan…”
Cecilia strök henne över det mörka håret och försäkrade henne om att hon förlät henne. Trots allt, Cajsa var Cajsa, hon tänkte inte. Och ingen hade kunnat förutsäga att det skulle sluta såhär.
Didrik började vanka fram och tillbaka på golvet samtidigt som han muttrade något ohörbart för sig själv. Rädslan låg tjock i luften. Varken Cajsa eller Cecilia visste hur galen han var eller vad han tänkte hitta på härnäst. Kanske ville han bara skrämma dem. Straffa Cajsa för otroheten med dödsfruktan. Väntan var olidlig.

Det mörknade och blev kallare. Didrik slutade vanka av och han och började göra upp eld i härden.
En så absurt rationell handling att det var långt mer skrämmande än om han gjort någon galenskap. Han rörde i elden som om det var en vanlig kväll på Kaparen. Som om allt var som vanligt.
Men det var det inte.
Plötsligt började han tala.
”Vet Cajsa hur länge jag har vetat om hennes horbrott?”
Cajsa svarade inte.
”Mycket länge ska jag säga henne. Långt innan sommaren. Det var fortfarande vinter. Jag såg er… jag blev som tokig… jag ville skada henne såsom hon skadat mig.”
Han skrattade, ett skratt från en vettvilling.
”Hon är en hora, Cajsa. Lika mycket hora som alla de andra som springer här, som hon förbjuder att göra affärer inne på Kaparen… Hycklerska där… Horor är ni allihopa. Jag vill se er döda allihop. Och Cecilia är icke bättre. Hon försöker sätta näsan i vädret och vara förmer, men jag ser…”
Han pekade på sina glänsande ögon.
”Jag ser er för vad ni är allihop. Jag har redan börjat rensa här ikring… Famke, Flora… och den sista vet jag inte vad hon hette… jag skar halsen av henne innan hon han säga det…”
Han skrattade igen. Cecilia satt som bedövad. Vad var det han försökte tala om för dem? Var det han som hade knivdödat kvinnorna? Didrik?! I så fall… I så fall var han verkligen galen, spritt språngande galen…
Om Cecilia hade varit rädd förut var det ingenting mot vad hon blev nu. Nu blev hon för första gången helt övertygad om att hon inte skulle komma ut ur detta med livhanken i behåll. Han skulle aldrig erkänna detta för dem om han tänkte låta dem leva. Cajsa verkade knappt vaken, hon var helt borta i förtvivlan och ruelse. Cecilia kände hur paniken kom krypande. Det var inte bara det att veta att Didrik skulle döda dem, det var lika mycket att inte veta hur…
Didrik fortsatte röra i elden. Han mumlade bibelcitat om hor och en horas straff. Han tycktes helt ha glömt bort sina egna snedsteg i början av äktenskapet med Cajsa. Kanske är det välsignelsen med galenskap; att glömma vissa delar av sitt liv, samtidigt som förbannelsen är att komma ihåg vissa…
Cecilia såg sig vilt omkring. Hon måste komma på någonting, nog måste det finnas en utväg. I den där sjöboden för några dagar sedan hade hon trott att det inte fanns något värre man kunde uppleva. Men nu visste hon annorlunda…
Plötsligt tog Didrik fram en gammal trasa han verkade ha haft på sig. Han betraktade den i några ögonblick, sedan höll han dem mot lågorna tills den tog eld. Cecilia satte sig rakt med ryggen. Nu visste hon. Nu förstod hon vad han tänkte göra.
Han tänkte bränna ner Kaparen med dem inuti.