Hon låg faktiskt inte i stallet, utan i diket strax utanför. Praktiskt taget där Cecilia hade pissat nyss. Hon var i tjugofemårsåldern, mager och hade i livet inte varit särskilt vacker. Hennes ansikte var så illa tilltygat att ingen kände igen henne, men hon var otvivelaktigt ännu en prostituerad och halsen var avskuren.
När Cajsa och de andra kom ut hade det redan samlats en folkhop kring liket och många mumlade missnöjt om stadssoldaterna. De hade inte gripit någon för de andra två morden. Hur många till måste mördas innan någon till slut blev arresterad? Frågan var väl om stadspolisen var till för att skydda befolkningen eller bara för att bråka med den?
Kapten Stenman verkade pressad och manade på sina mannar att hålla folk på avstånd. Även han var frustrerad över att de inte lyckats ta fast förövaren ännu, han visste att invånarna i Masthugget och på Stigberget inte skulle tåla att vara rädda särskilt mycket länge till. Stenman visste att han snart skulle behöva införa utegångsförbud, och det ville ingen veta av. Det var viktigt, för att inte säga angörande att den skyldige hittades snarast. Det var inte det att Stenman stod helt utan misstankar eller funderingar. Han var ingen dum karl och hade varit mycket noga med de tre mordfallen. Han förstod att det inte var en slump att alla tre kvinnorna varit prostituerade, eller att de alla fått halsen avskuren. Det var någon eller några som inte brydde sig om att folk förstod att det var samme gärningsman. Dessutom trodde han inte att det var en slump att två av tre offer hittats i anslutning till krogen Kaparen. Inte alls. Det skulle inte förvåna honom om gärningsmannen gick ut och mördade kvinnorna och sedan gick tillbaka in till de andra gästerna utan att någon ens märkt att han varit borta. Stenman var övertygad om att han skulle leta efter den skyldige bland Kaparens stamgäster.
Cecilia var utpumpad efter bråket i stallet och ville bara gå och lägga sig. Naturligtvis var det oroande att två av kvinnorna hittats så nära Kaparen, men hon orkade inte vara rädd. Stenman var som vanligt framme och fjäskade för henne, men hon kände sig bara irriterad. Om hon förut tyckt det var det minsta lockande att kapten Stenman slog sina lovar kring henne, hade hon helt tappat intresset nu. Trots att hon kanske nu mer än någonsin var gynnad av ett giftemål, då situationen med Cajsa började bli alltmer ohållbar. Men Stenman tedde sig nu närmast löjlig. Han stirrade på henne flera gånger, det verkade uppenbart för fler än Cecilia själv, det var nästan obehagligt. Vid ett tillfälle tappade hon sin käpp eftersom hon var så trött, Sean plockade upp den och gav till henne.När Cecilia som av en händelse såg åt Stenmans håll såg hon hur han stannat upp och bistert såg åt deras håll.
”Cajsa,” viskade Cecilia utan att släppa Stenman med blicken. ”Jag går in i köket och lägger mig. Jag är slut, och… jag likar icke hur kaptenen glor på mig…”
Cajsa, som oroligt försökt få en skymt av liket, samt få svar från stadssoldaterna vad som egentligen gjordes för att få fast mördaren, vände sig hastigt mot kapten Stenman och hann se en skymt av hans blick mot systern. Trots att hon tidigare uppmuntrat ett band mellan de två rynkade hon nu sina kraftiga ögonbryn och gjorde en gest mot Kaparen.
”Ja, gå in med sig, kaptenen har ett arbete att sköta, han kan inte stå här och tråna efter Cecilia.”
Med lättnad lämnade Cecilia den alltmer uppretade folkhopen och gick in till köket där hon hade sitt sängläger. Hon skulle komma att sova en djup och drömlös sömn. Men ändå vakna orolig, med en känsla av att allt nu var förändrat, för alltid.

Sedan Daniel lämnat Blå Galten för att fara till Göteborg hade allt blivit värre mellan Katarina och Lydia. Lydia grälade dagligen på Katarina, hon tyckte att den gamla tvingat Daniel från gården i en tid då han riskerade att inte komma tillbaka innan höet skulle in. Och Gud visste vad som kunde hända honom på vägen dit, eller för all del när han kom fram. Daniel var ingen berest man, han hade varit i Växjö blott tre gånger i sitt liv.
”Katarina skulle aldrig ha skickat iväg flickan!” tjatade Lydia. ”Jag visste att det skulle bli såhär; Cecilia är icke kry och Cajsa har man aldrig kunnat lita på. Det vet hon lika väl som jag. Det var ett vanvettigt påfund, hade ni allesammans bara lyssnat på mig…”
Katarina gjorde en irriterad gest och lämnade Lydia ensam i köket.Hon var utled på att ha samma gräl med Lydia om och om igen. Och kanske hade svärdottern rätt, men Katarina hade inte sett någon annan råd än att Daniel reste, då Wallenius förklarat att han inte kunde lämna sin församling så länge.
Katarina gick över gårdsplanen, mellan värdshuset och Daniels hus, fram till bron som Daniels söner försökt underhålla, och satte sig på en sten bredvid Svartbäcksån. Här hade de en gång hittat Wallenius föregångare i det kalla vattnet. Drunknad. Det var över trettio år sedan. Tiden hade gått så fort. Och nu var det snart ett år sedan Valdemar gick bort. Katarina hade sedan barnsben vant sig av med att sakna människor och saker. Det blir så när man inte har någonting eller någon. Men hon saknade Valdemar. Hon hade alltid trott att hon klarade sig lika bra utan honom, men det gjorde hon inte. Hon hade trott att Cecilia inte gjort någon nytta på Blå Galten, men nu var hon inte lika säker. Och Cajsa… Det var sällan Katarina dristade sig till att tänka på sin äldsta dotter. Det smärtade henne mer än hon ville erkänna att flickan rymt hemifrån. Och nu hade allt gått åt fanders där borta i Göteborg.
Plötsligt såg Katarina en figur komma över gården. En blond, frodig medelålders kvinna. Gunilla i prästgården. Hon som en gång varit Katarinas fosterdotter lika mycket som Daniel och som nu var gift med prästen. Hon hade sett Katarina och var nu på väg mot henne. Katarina kände Gunilla tillräckligt väl för att se på hennes kroppspråk att hon inte kom med goda nyheter.
”Katarina, kära mor,” hälsade Gunilla andfått, det verkade som om hon nästan hade sprungit från prästgården och till Blå Galten. ”Vi fick nyssens ett bud från grannsocknen… D-det är Daniel…”
Katarina reste sig hastigt. Hon tog ett steg fram och tog Gunilla hårt i armen.
”För Guds skull flicka! Säg icke att något har hänt Daniel!”
Gunilla drog åt sig armen, men valde att inte säga något om att Katarina kallade henne ”flicka” vid fyrtionio års ålder.
”Det har icke hänt en olycka kära mor, men han är sjuk… så sjuk att han fick vända innan han kom fram till Göteborg och han tog sig inte ända till Svartbäcken. Han är nu i sjukstugan i Sköggla…”
Katarina skakade vantroget på huvudet.
”Johannes har farit för att hämta hem honom… vi ska väl tro att det inte är något allvarligt…”
Den gamla sköt undan Gunilla och började gå mot värdshuset.
”Kan Gunilla tala med Lydia…jag känner mig inte kry…”

Daniel hade lunginflammation. Det var inte första gången och han var mycket dålig. Det stod omedelbart klart för hela hans familj att han var mycket illa däran. Han hade ridit i regnet flera dagar i stäck och inte sett till att bli ordentligt torr däremellan. En av de kloka gummorna i socknen kom och gav honom grötomslag och en örtbrygd, men i sanningens namn verkade det inte hjälpa mycket. Daniel lades ensam i en kammare i sitt hus och snart vakade såväl hustru, fostermor och präst vid hans sida dag som natt.

”Sean?!” utbrast Cajsa och stirrade vantroget på kapten Stenman. ”Detta kan inte vara hans allvar! Den karlen skulle inte göra en fluga förnär!”
Kapten Stenman hade bett att få tala med Cajsa i enrum och de stod nu inne på den nästan folktomma krogen.
”Jag beklagar, min fru, men jag har haft mina misstankar en tid nu,” sa Stenman och såg inte alls ut som om han beklagade det. ”Jag är naturligtvis inte säker, men hon måste medge att vissa omständigheter pekar åt irländarens håll!”
”Det vet jag inte alls om jag håller med om!” fnös Cajsa. ”Halva Masthugget kände Flora, och den där nederländskan hade han väl träffat i hamnen – som alla andra sjömän! Det bevisar ingenting! Med all respekt-”
”Hursomhelst,” avbröt Stenman med ett iskallt leende, ”så vill jag råda frun att hålla ett öga på kanaljen, och unga fröken Cecilia borde nog anmodas att inte vistas i irländarens sällskap som hon plägat…”
”Jaså det är där skon klämmer!” undslapp det Cajsa innan hon kunde hejda sig. ”Lita på mig, kapten, jag ska nog tala med min syster!”
Kaptenen lämnade Kaparen och Cajsa stod kvar vid härden med en bekymmersrynka mellan de havsgröna ögonen. Hon tyckte inte om det som hände. Det var som om hela världens bekymmer och oroligheter hade samlats som ett mmörkt moln ovanför Kaparens tak. Hon själv hade sina egna problem, och nu det här med morden och Stenmans anklagelser mot Sean. Det var någonting som pågick, hon var säker på det, och det precis framför näsan på henne.Om hon bara kunde lägga ihop ett och ett… Hennes föräldrar hade alltid sagt att hon var klurig som få, ingen kunde lura Cajsa. Problemet var bara att hon var impulsiv, tänkte inte efter innan hon gick åstad och gjorde något. Som det här med Klaus… Det var inte genomtänkt, hon hade bara gett efter för sina egna drifter och passioner. Hon hade inget dåligt samvete gentemot Didrik, han hade gjort samma sak mot henne.Och även om inte samhället dömde män lika hårt så gjorde Cajsa det. Men hon hade svikit sig själv, för om Didrik fick reda på att barnet inte var hans skulle hon få betala för det, på ett eller annat sätt.

Försommarens regn hade förvandlat marken utanför vallarna till en veritabel leråker, folk hade formligen vadat fram genom gatorna i flera veckor. Det var ingen som hade något för att ens försöka hålla sig torr eller ens torka något över natten upphängt över härden. Man vande sig vid att för jämnan vara lite småfuktig, snuvig och frusen.
Men så en dag sken solen starkare än Cecilia någonsin känt den skina i Göteborg. Leran torkade upp, men istället kom stanken. Regnet och fukten hade kanske bevarat odörerna, eller åtminstone dolt dem, men värmen väckte dem till liv igen. Det luktade piss, sopor, avföring och ruttet. För att inte tala om svett förstås, men det var man så van vid, att det märkte man knappt.
Cecilia bestämde sig för att gå ner till hamnen. Hon gjorde nästan vadsomhelst för att slippa ifrån Didrik och hans dåliga humör. Cajsa var heller inget gott sällskap, hon hade varit tyst och deprimerad ända sedan den där kvällen för snart en vecka sedan när de hittat det senaste mordoffret utanför Kaparens stall. Hon hade nämnt att kapten Stenman sagt att Sean var misstänkt, men Cecilia tog det inte på allvar. Han ville förmodligen bara skrämmas. Han hade sett henne tala med Sean och var svartsjuk som alla andra karlar.
På vägen ner mot Masthugget gick Cecilia förbi några ungar som lekte i dammet på vägen. De var smutsiga, magra och hålögda men sprang ändå omkringoch lekte kull bland människorna som skyndade förbi. Cecilia hade sett det förr, hemma i Svartbäcken, de hade en hel del familjer som svalt. De fick hjälp av kyrkan, men det räckte inte alltid. Här i staden verkade det som om de fattiga fick lita till tiggeri och bara någon enstaka allmosa från kyrkan. Åtminstone här, kanske var det bättre innanför vallarna. Om Cecilia hade några småmynt över brukade hon slänga åt ungarna ibland. Med skamsen fascination kunde hon se hur de slogs om den lilla sketna pengen, som för dem betydde så mycket. Cajsa hade varnat henne för att stanna och prata med dem, att ha närkontakt, bland de riktigt fattiga spreds sjukdomar som en löpeld. Och Cecilia hade sällan någon vidare lust att umgås med ungarna även utan sjukdomar, de brukade allt som oftast kasta glåpord efter henne på grund av käppen, klumpfoten och lappen för ögat. Hade det varit andra människor eller rikemansungar hade hon snäst tillbaka, men nu teg hon och gick bara därifrån. De ville kanske bara lindra sin egen olycka genom att peka ut hennes. Hon om någon kunde förstå det.
Den här gången gick Cecilia ända ner till kajen, så långt ut mot hamninloppet hon bara kunde. Uppe på Stigberget tänkte hon sällan på havet. Det var lika hemlighetsfullt, djupt och skrämmande som skogen därhemma. Lika fullt av sin egen sällsamma och på samma gång naturliga makt som vida översteg människornas. På och vid havet liksom i skogen var människan bara en tillfällig gäst, som lätt kunde förgöras och som tillkommit långt senare och som skulle förgöras långt tidigare än sin hyresvärd. Många hade gått vilse i skogen och antingen svultit ihjäl eller förlorat vettet. Och kom man vilse på havet eller led skeppsbrott, då var det obönhörligen slut.
Cecilia kunde inte se havsbandet härifrån, men hon kände den uppfriskande doften av saltvatten och frihet. Vinden låg på från vattnet så hennes näsborrar slapp stanken av fisk, ruttet och unkna sjöbodar. Hon var dessutom nästan helt ensam ute på kajen när hon flyttat sig ifrån de fartyg som låg inne. Kanske var det det enda hon faktiskt saknade med Svartbäcken: ensamheten. I Göteborg var man inte ensam ens när man sov. Cecilia hade i och för sig köket för sig själv, men hon kände sig ändå aldrig helt ensam i det lilla kyffet. Särskilt inte som hon hade ovälkommet sällskap av råttorna.
Det var obeskrivligt att känna saltvindarna mot sitt ansikte och den friska dofteni näsborrarna. Det kändes som om hon skulle lyfta, lämna käppen, slippa ifrån klumpfotens boja, lyftas upp av vindarna och sväva över hamnen, havet och hela Göteborg. Hon blundade och njöt av den tanken. Äntligen fri.
När hon sedan haltade tillbaka utmed kajen passerade hon en av de sjöbodar som låg längst ut i hamnen och ryckte till när en stadssoldat plötsligt dök upp bakom den. Vart hade han kommit ifrån? Han var inte särskilt gammal, kanske i Cecilias egen ålder, ett symmetriskt ansikte med rak näsa och kraftig käklinje. Håret var rufsigt och ögonen glansiga. Han var i uniform, men något sa Cecilia att han inte var i tjänst. Hon kunde känna att han stank alkohol på flera meters avstånd.
”Vad gör en ensam liten piratflicka här ute i hamnen, då?” skrattade han. Cecilia svarade inte, det var underligt att han inte hade hälsat artigt. Hon tyckte till och med att hon kände igen honom, han hade mer än en gång varit med Kapten Stenman på Kaparen. Och mycket riktigt:
”Lilla ölmamsellen på Kaparen, minsann! Vår lilla skadskjutna fågel brukar vi soldater säga, den lilla piratflickan som kapten är så förtjust i! Grann som en soluppgång och farlig som ett skeppsbrott!”
Cecilia knyckte på nacken och började gå igen. Kanske om hon satte näsan i vädret och låtsades vara förnämare än hon var skulle han låta henne vara ifred. Som dotter i huset på Blå Galten slapp hon oftast ifrån karlarnas berusade uppvaktning, och på Kaparen var folk för rädda för Cajsa för att våga sig på det. Hon hade aldrig tänkt på att hon inte åtnjöt samma respekt på gatan, här i Göteborg var hon inte värdshusvärdens dotter, här var hon i bästa fall krögerskans syster, i värsta, bara en ölmamsell.
Men soldaten ställde sig ivägen för henne.
”Nej, men inte ska hon gå redan? Jag har ju väntat på henne… Fröken Cecilia tror jag visst att det är?”
”Min herre får förlåta, men jag måste tillbaka, min syster…”
Soldaten lade huvudet tillbaka och skrattade ett mycket obehagligt skratt. Det var antagligen menat att lugna henne, men fick motsatt effekt. Cecilia kände hur en djup rädsla började tynga i maggropen och fortsätta upp mot bröstet. Andningen blev tätare, hjärtat slog fortare. Det här kunde gå fel, det här kunde gå mycket, mycket fel.
”Inte behöver hon gå så snart! Syster din reder sig nog, det är ett rejält fruntimmer det! Cecilia är lite nättare, men det är så jag vill ha det…” han tog ett steg mot henne och försökte ta tag i hennes midja, men Cecilia var beredd på utfallet, backade några steg och hytte med käppen.
”Nu räcker det!” utropade hon med en säkerhet hon inte kände. ”Nu har soldaten haft sitt roliga med en ensam lytt flicka, nu kan vi båda gå åt varsitt håll!”
Men soldaten tänkte inte låta henne slippa undan så lätt. Han höll sig visserligen på ett visst avstånd nu, men lät henne inte gå förbi.
”Inte behöver hon bli ond på mig, lilla ölmamsellen… vi kan väl vara vänner, kan vi inte det? Det är inte bara kaptenen som har sett att de har en rasande grann mamsell på Kaparen – lytt och enögd, men med hår som solen och en kropp som…”
”Sluta!” klippte Cecilia av. ”Bete sig som en karl, som den soldat han är, istället för som en simpel horbock!”
Soldaten skrattade igen, den här gången hånfullt.
”Nu ska hon inte trilskas, nu går vi in i boden här… – Ja, hon har inget för att skrika eller tala om nåt för någon efteråt. Jag är stadssoldat och hon inhyst släkting hos en krögare som alla säger har mist vettet. Vem ska hon vända sig till? Kapten Stenman? Han kommer inte att kunna se på henne efter det här…”
Cecilia gjorde ett sista försök att komma undan, försökte springa, men kom inte många meter innan soldaten fångade in henne och lyfte upp henne i famnen. Cecilas hjärna rusade nu, det var som om hon inte kunde fatta att det här höll på att hända. Hon började skrika, men soldaten skrattade igen, höll för munnen på henne och viskade i hennes öra att ingen skulle höra henne och även om de gjorde det skulle ingen bry sig om det. Hon hade tappat käppen men försökte klösa honom i ögonen, sparka och på något sätt komma loss. Men det var som om hennes lemmar inte riktigt lydde henne, hon kände sig helt stum i hela kroppen, som om hon höll på att sväva ut ur sin egen kropp. Som om hon tappade kontrollen, som en dröm eller snarare mardröm.
Soldaten sparkade upp den skeva dörren till den låga sjöboden. Därinne var det knappt någon ljuskälla, bara ett par gluggar ut mot dagsljuset. På golvet låg gamla fisknät och anra redskap, allt verkade trasigt och gammalt. Det var inte en bod som användes dagligen, om ens alls. Cecilia slängdes ner på golvet och hon försökte omedelbart komma på fötter igen, men soldaten knuffade till henne så att hon föll ner bland några fisknät. När hon försökte på nytt, ställde sig på knäna, hände samma sak. Cecilia började snyfta hysteriskt.
”Jag ber, var barmhärtig! Ha förbarmande! Låt mig gå, jag ska inget säga, jag svär vid min döde far! Bara låt mig gå!”
Soldaten verkade inte lyssna.
”Det blir bara värre om hon gör motstånd, förstår hon. Jag förstår att hon är jungfru, men det här ska gå undan…”
Han höll ned henne med ena knät medan han började knyta upp sina knäbyxor. Cecilia vred sig som en mask under hans tyngd, men han var stark. Hon slutade snyfta och försökte tänka klart. Hon hade alltid fått höra att hon var den av systrarna som var kall i huvudet, Cajsa agerade på sina känslor medan Cecilia litade till förnuftet. Det måste finnas en utväg, hon tänkte inte bli våldtagen av en stadssoldat i en smutsig sjöbod i hamnen! Hon trevade bland nätet efter något slags tillhygge, en kniv eller en fiskkrok, vadsomhelst! Men hon fann ingenting, och nu började soldaten treva under hennes kjolar. Hon började skrika och snyfta igen, reste sig till hälften i en sista kraftansträngning och slet tag i soldatens hår. Hon drog allt vad hon orkade och äntligen kände hon hur trycket lättade. Soldaten vrålade av smärta och släppte byxor och kjolar ett ögonblick för att ta bort hennes händer från sitt huvud.
”Din satans ölkona! Djävlars markatta!”
Desperat kom Cecilia på fötter och trodde ett uns av en sekund att hon skulle komma undan. Men soldaten hann kasta sig över henne innan hon lyckades öppna dörren, snurrade runt henne och gav henne en lavett rakt över munnen. Cecilia sjönk ofrivilligt ned på knä, och hörde som i ett töcken soldaten tala till henne.
”Lugna sig nu, jag vill inte behöva slå henne sanslös för att få det här gjort!”
Cecilia kände hur blodet rann mellan hennes fingrar, hennes överläpp hade spruckit och det gjorde fruktansvärt ont. Hon kände hur något inom henne gav upp. Det fanns ingen utväg, det här skulle ske. Långt borta kunde hon höra ett surrande, hon kände hur ett välkommet töcken kom närmare och närmare. Som om hon inte var i sin egen kropp hörde hon hur soldaten muttrade att han inte ville se in i hennes blodiga ansikte, tryckte ned henne på alla fyra och började dra upp hennes kjolar baktill. Hon blundade och kände hur mörkret slöt sig om henne, detta välsignade mörker, den enda utvägen som nu fanns.
Just som soldaten drog ner sina byxor hördes en smäll och dagsljus flödade in i boden från dörrhålet. Det skymdes bara delvis av de två gestalter som stod utanför boden.
”Låt henne vara, ditt förbannade as!” En kvinnas röst, registrerade Cecilia, som plötsligt ryckts ur sitt sömnlika tillstånd. Det var inte Cajsa, men hon tyckte hon kände igen den. Soldaten protesterade vagt, men till och med han insåg att spelet var förlorat. Cecilia hade börjat dra ner kjolen och den andra personen, en ung gatflicka Cecilia sett en eller två gånger i Masthugget. Hon visste inte om hon var i samma bransch som Karin, men hon visste att de sa att hon var tokig. Hon hette Maria, men kallades Blodiga Maria, för det sades att hon knivstuckit en karl för några år sedan, fast inget kunnat bevisas.
”Gå tillbaka till Kapten Stenman om han vågar!” röt Karin. ”Kapten kommer att få reda på det här – var så säker!”
Soldaten ställde sig upp och fnös.
”Vem skulle tro en gammal hora och en liten toka! Och Kapartösen här är inte mycket bättre!”
”Åja, han får väl se!”
Karin vände sig till Cecilia som förgäves försökte torka blod och tårar från ansiktet med sitt förkläde.
”Hur är det med henne, Cecilia? Hur långt hann…”
”Jag fick inte tid att komma till!” avbröt soldaten, som verkade tänkt efter och kanske inte var så oberörd inför tanken att Kapten Stenman skulle få reda på vad som hänt. Det fanns en möjlighet att han faktiskt skulle tro Cecilia.
”Hon är oskadd, ingen fara med henne! Fråga henne själva!”
Cecilia nickade och snyftade till.
”Karin kom i allra sista stund… han slog mig och… jag kunde inget mer göra…”
Marias ögon var iskalla och genomträngande.
”Packa sig härifrån nu,” sa hon med sin hesa, lågmälda röst. ”Soldaten har gjort tillräckligt.”
Liksom alla andra var soldaten rädd för den unga, förryckta flickan. När han ändå tvekade lade Maria till:
”Gå, vi ses nog snart igen!”
Soldaten dröp av och Karin och Maria kunde se över Cecilias sår. Det var ett rejält jack, men inte särskilt djupt. Det skulle bli ett rejält ärr, det var allt. Cecilia var rejält omskakad och grät i Karins armar. Det hade varit så nära, och hon hade varit så rädd, men hur i all fridens namn hade de vetat att hon var där?
”Det var rena turen, Maria såg er i hamnen och kände igen Cecilia. Hon såg när han lyfte upp henne och förstod att det inte var frivilligt…”
”Och Karin var i faggorna så jag tog med mig henne,” insköt Maria. ”Jag ska säga henne, att samma sak har hänt mig, och det går över! Var bara glad att han inte fick sin vilja fram!”
Cecilia såg på Maria genom tårarna. Hon verkade faktiskt inte alls galen, kanske var ryktena lögnaktiga. Hon kanske inte alls hade dödat den där karlen… eller så… Hade Karin följt med Maria för att hon var rädd att Maria skulle göra sig olycklig på soldaten? Kanske var det därför hon dödat mannen, för att han hade överfallit henne… Hon hade en känsla av att hon aldrig skulle få veta.

Naturligtvis gick Cajsa i taket när hon fick veta vad som hänt. Hon började gråta och kramade Cecilia så länge att Cecilia trodde att hon skulle kvävas.
”Stackars lilla Cissi! Det kanske är bäst att hon far tillbaka till Småland trots allt.”
Cecilia tog sig loss från hennes armar och skakade ihärdigt på huvudet.
”Nej, jag vill inte tillbaka. Jag ska bara akta mig i fortsättningen, skicka mig inte tillbaka, jag hade inget liv i Svartbäcken, folk behandlade mig som en utstött gammal nucka! Snälla Cajsa!”
”Men kära Cecilia! Inte skickar jag hem henne mot hennes vilja! Jag är inte… mor!”
Cecilia suckade och sjönk ned på en stol. Hon ville bara sova, glömma bort vad som hänt. Hon skulle aldrig mer sätta sin fot i hamnen, lovade hon sig själv.
”Det var Karin som räddade mig,” sa hon svagt. ”Hade hon inte kommit så vet jag inte vad som hade…” hon avbröt sig och började snyfta igen.
”Karin kommer alltid ha fritt husly här,” sa Cajsa bestämt och tillade lågmält:”Jag bryr mig inte om vad Didrik säger om saken.”
”Och Maria… Maria såg oss, det var välan hon som slog larm…”
”Blodiga Maria?” sa Cajsa snabbt. ”Hon har säkert ett hjärta av guld, Cecilia, men hon är livsfarlig, tro mig. Hon drar kniv snabbare än någon karl jag sett, hon har huggit ner folk mitt framför mina ögon – här på Kaparen!”
Cecilia stirrade på Cajsa. Det kunde väl inte vara sant?
”Jag svär, Cecilia, hon är inte som hon ska i huvudet.”
”Men Cajsa sa att hon har ett hjärta av guld… och hon räddade mig…”
”Lilla Cecilia! Kan en inte båd ha ett hjärta av guld och vara spritt språngande galen? För resten brukar hon försvinna lika snabbt som hon kommit, en del säger att hon är ett spöke… en svart ängel…”
Cecilia svarade inte. Hon tänkte på Marias döda ögon och ljusa, nästan genomskinliga hy. Det korpsvarta håret som blänkte som natten. Vem visste…