Allt tumult till trots fick Flora Darling, ökänd kurtisan, en mycket vanlig och gudfruktig begravning.
Cajsa och Cecilia hade gått ner för att se begravningsföljet gå från Floras hem till kyrkan. Eufemia hade rest från stan, så kaptenen deltog, han grät inte men såg mycket blek ut. Ganska många av Floras vänner deltog i sorgetåget, dock varken Sean eller Didrik. Stadsbegravningar, hade Cecilia upptäckt, hade särdeles stora begravningsföljen. Före den dödes släktingar och vänner gick ett gäng unga pojkar i femtonårsåldern och sjöng. Det var läroverkspojkar som fick betalt för att ”sjunga lik”. De sjöng psalmer och tjänstgjorde sedan även under själva gudstjänsten i kyrkan, berättade Cajsa. Cecilia tyckte det var både vackert och nästan kusligt. Och framför allt märkvärdigt att en prostituerad fick en sådan traditionell begravning. Det var tydligt att Flora hade rört vid mångas liv i hamnen och kring Stigberget.

Cecilia återgick till sina vanliga sysslor på Kaparen. Liksom på Blå Galten hade hon inte samma fysiska sysslor som de andra mamsellerna på grund av sina handikapp. Foten plågade henne periodvis mycket och hon fann sig då ofta sittandes vid någon av gästernas bord. På Blå Galten hade Katarina förmodligen satt stopp för sådant beteende, särskilt efter incidenten med Gabriel, men Cajsa verkade inte bry sig om det. Hon verkade snarare tycka att det var passande med en ung kvinna med ögonlapp sittandes bland gästerna på en sjömanskrog. Cecilia drack sällan för mycket eller skämde ut sig på något annat sätt. Hon satt gärna med Manuel och Sean, men undvek främmande sjömän. De talade om det mesta, men sällan om de två kvinnomorden. Och Sean berättade aldrig hur han känt de båda, Famke och Flora.
Cecilia hade börjat tycka att Cajsa bar sig märkligt åt. Hon kunde få plötsliga yrselattacker och måste gå ut för att ta frisk luft. Flera gånger var hon tvungen att sätta sig ner för att inte svimma.Till slut insåg Cecilia att det var dags att ställa Cajsa mot väggen.
En kväll när Didrik som vanligt somnat på en stol vid härden tog Cecilia Cajsa åt sidan och frågade henne rakt ut:
”Är det något som fattas, syster? Cajsa verkar icke kry…”
Cajsa flackade oroligt med blicken bland de skränande gästerna på Kaparen.
”Jag är nog kry, Cissi lilla… förstår icke vad hon menar…”
Men Cajsa lät varken övertygande eller som sitt vanliga jag. Hon var blekare än vanligt, inte alls sig själv. Cecilia tog ett steg fram med hjälp av sin käpp och grep tag i Cajsas nakna arm.
”Cajsa,” sa den yngre systern med ett varnande tonfall. ”Narras icke med mig! Jag kanske är lytt, men jag är icke idiot!”
Cajsa skrattade nervöst, vilket inte heller det var likt henne.
”Tyst med sig nu, Cecilia! Vi går ut på gatan, där kan vi prata…”
Hon drog med sig Cecilia genom krogen och ut på gatan. Det var inte riktigt mörkt än och absolut inte tyst eftersom skränandet inifrån Kaparen, samt ett antal övriga krogar, hördes vida omkring.
”Jag ska säga’at som det är…” sa Cajsa och såg oroligt från sida till sida. Sedan stirrade hon Cecilia stint i ögonen.
”Jag är med barn, Cecilia! Jag har icke talat med någon jordemoder, men det måste vara så… har inte blött på länge och jag är som sagt icke kry. Kräks på morgnarna gör jag också!”
Cecilias ansikte sprack upp i ett ganska sällsynt leende.
”Var det inte det jag trodde! Och Cajsa som har varit så orolig… nu ska ni äntligen få en unge!”
Hon avbröt sig när hon såg att Cajsa inte delade hennes entusiasm. Istället såg hon gråtfärdig ut.
”M-men… men hur är det fatt, syster?” stammade Cecilia. ”I har ju alltid önskat er ett barn… varför är hon inte…”
”Hon har väl sett hur min make bär sig åt!” klippte Cajsa av. ”Sover han inte av fylla inne vid härden så går han omkring och är svartsjuk och otäck… beter sig som en ren vettvilling gör han! Och det ska jag säga henne, jag har icke velat säga något innan, men förr sprang han med gatflickorna härikring! Och det inte en månad efter att vi gift oss!!”
Cajsa brast i gråt, vilket även det var ytterst ovanligt.
”Det är en fyllbult till karl, Cecilia! Det är ingen karl alls!”
”Men…” Cecilia strök Cajsa förvirrat över ryggen. ”Det är väl inte mycket att göra åt… han kanske rättar till sig om det kommer en unge i huset! Och för resten ska jag hjälpa henne! Allt jag kan!”
Cajsa stod fortfarande med nedböjt huvud. Hon snörvlade till och såg upp medan hon försökte le mellan tårarna.
”Vi får hjälpa varandra då, Cecilia! Men jag svär… ibland tänker jag på att ta ut skilsmässa från den satans skälmen…”
I samma ögonblick slogs dörren till Kaparen upp och en likblek sjöman störtade ut, vräkte de båda systrarna åt sidan och kräktes på motsatta husväggen. Bakom honom hördes vrålande skrattsalvor och däremellan kunde man höra brottstycken av Manuels brutna svada.
”Han inte tåla det lilla?! Han vara man eller mujer, eh?” följt av ett elakt, hest skratt. Sedan fortsatte han, uppenbarligen till den olycksalige sjömannen ute på gatan:
”El maricon! Hahahahaha!”
Cajsa himlade med ögonen och stegade snabbt in till Kaparen. Det var dags att försöka rensa upp bland de värsta fyllbultarna, Stadspolisen gjorde så täta besök nuförtiden att man inte visste när de skulle sticka in näsan på krogen. Det skulle inte vara gott att bli av med tillståndet nu lagom till sommaren. Alla krogägare visste mycket väl att man inte fick servera starkt efter klockan nio på kvällen, nästan ingen respekterade dock regeln.
Eftersom Cajsa hade så bråttom att komma inomhus fick Cecilia aldrig chans att bemöta det hon precis fått höra. Inte kunde det väl vara så att Cajsa på allvar övervägde skilsmässa? Cecilia hade nästan aldrig hört talas om någon som gjort det, det beviljades bara om det förekom särskilda skäl. Vad skulle Cajsa anföra om hon till och med väntade Didriks barn? Ingen tingsdomare i Svea rike skulle gå med på det. Cecilia kände hur oron tog tag i henne. Hon trivdes på Kaparen, här kände hon sig inte lika annorlunda. Naturligtvis saknade hon Svartbäcken, men hon ville flytta tillbaka när hon var hågad till det, inte förr. Cecilia hade en föraning om att det här med barnet kanske kunde ställa till det för de båda systrarna. Didrik var nyckfull, och det var aldrig gott att veta för en karl om han verkligen var far till barnet eller ej. Om Didrik skulle få för sig att Cajsa bar på en oäkting var båda systrarna illa ute.

De närmaste dagarna övergick Cajsa från att vara svimfärdig och illamående till att bli lynnig och lättretlig. Cecilia visste att havande kvinnor ofta var ojämna i humöret och svåra att ha att göra med, men hon misstänkte att det låg mer bakom Cajsas dåliga humör än barnet hon bar på. Hon verkade nervös och orolig, inte sig själv.
Då Didrik var lika opålitlig som vanligt och hans hustru mer och mer började likna honom, även om hon söp mindre, var Cecilia hänvisad till Sean och Manuel för att få höra ett vänligt ord. Hon beklagade sig över Cajsas humör, men undvek skickligt att avslöja orsaken till det.
”Cecilita vet… mujeres vara mycket konstiga… de aldrig vara nöjda! Aldrig!”
Cecilia såg roat på den spanske sjömannen.
”Har Manuel varit gift någon gång?”
Manuel torkade sig om munnen med avigsidan av sin allt annat än rena hand och skakade på huvudet.
”No, seniorita, jag vara marinero! Ny flicka i varje hamn! Chicas, chicas, chicas… varje hamn jag säger dig…”
Han skrattade hest, men slutade när han såg att Sean tittade på honom.
”Jo… jag var gift en gång… i Barcelona! Hon var muy bonita… ah… vilken mamacita det var!”
Manuel gjorde handrörelser för att visa att vid sidan av vacker var frugan även välsvarvad. Han blinkade och skrattade.
”Vad hände, amigo?” lade sig plötsligt Sean i. Hans ljusa blå ögon som annars var ganska sorgsna, glittrade nu med okynne. Manuel såg mycket riktigt smått irriterad ut.Han skruvade på sig och smuttade ilsket på sin öl.
”Ni vet… kvinnor… de är vackra, men de är loca! Todos! Allihop!”
Cecilia såg roat på honom.
”Alla, Manuel? Även jag?”
Manuel ställde ifrån sig ölkruset och slog ifrån sig.
”Nej, nej! Mi amor! Inte lilla Cecilita! Med ögon som havsskum och hår som solen! Jag menar – gifta kvinnor! Så fort ringen på fingret – loca!”
Han gjorde en cirkelformad rörelse med pekfingret mot sin egen tinning, som för att understryka vad han menade.
”Hon bara prata hela tiden… skälla på Manuel – eh? Han har problem nog! Fråga massa frågor, om vad jag göra när jag är på havet, om jag har varit på horhuset, om jag dricka för mycket… jag svara henne till slut: Manuel inte kan stå emot två saker i livet: vino och mujeres och de inte kan stå emot Manuel! Jag säga som det är, och ni vet vad hon gör?! Vad gör Bonita Esmeralda?!”
Både Sean och Cecilia kunde nog gissa vad Esmeralda gjort, men de lät Manuel avslöja det själv.
”Hon slänga mig ut!! Adios! Från mitt eget casa, eh? Kan ni tro det?!”
Det kunde väl egentligen både Sean och Cecilia mycket väl tro, men de sa ingenting utan log bara.
”Samma sak med Catalina! Din syster. Hon vara gift, gift kvinna blir galen… förr eller senare… tro mig, lilla Cecilita…”
Här avbröt Sean och började fråga mer om Manuels äktenskap och hustru, under den närmaste timmen gjorde han faktiskt samma sak så fort samtalsämnet närmade sig Cajsa. Cecilisa fick intrycket att inte heller han ville att någon, allra minst Manuel, skulle spekulera kring Cajsas förändrade beteende. Det var faktiskt som om han redan visste. Hade han lyckats höra samtalet mellan systrarna? Eller hade Cajsa anförtrott sig åt Sean? Och i så fall varför?
Cecilia kunde inte hjälpa det, men tanken på att systern anförtrott sig åt Sean störde henne. Det kändes som om de hade gått bakom ryggen på henne. Vad hade de i så fall mer gjort i lönn? Cecilia hadse alltid trott att Sean föredrog henne själv framför systern. En av de få som gjorde det. Men kanske inte ändå, vad visste hon.
Gamla Karin, som hållit sig borta från Kaparen en tid, satte sig vid deras bord och hon följde Seans linje. Men hon var kvinna, det var annorlunda. Kvinnor visste. De visste vad tecknen berodde på och de visste vilka konsekvenserna kunde bli om det kom ut. Faktum var att Sean och Karin, och för all del Cecilia, bar sig åt som om det var ett oäkta barn det handlade om. Det mer än något förbryllade Cecilia. Cajsa var ju gift.
Kanske var det så att Karin och Sean inte bara visste vad Cecilia visste. De kanske visste mer.
Karin började berätta om sitt liv, något som aldrig hänt förut. Bara det visade på hur angelägen hon var att byta ämne.

Hon sa att hon visste att folk kallade henne gammal, trots att hon inte var särskilt gammal. Bara lite över fyrtio. Men en nattfjärils låga brinner snabbt ut. Särskilt i Göteborg.
”Jag vet att Cecilia har fått lära sig att mitt leverne är ett fördärv från början till slut,” sa Karin enkelt. ”Att det är en plåga, en förbannelse, ett öde värre än döden. Men så är det inte. Inte för alla och inte hela tiden.”
Karin hade börjat som mamsell på Stigbergets värdshus bara ett stenkast från Kaparen. Därifrån visade sig steget inte vara långt till att bli en av värdshusets mer eller mindre hemliga sällskapsflickor. Många av etablissemangets finare gäster efterfrågade flickor, unga och vackra, som kunde underhålla på mer än ett sätt. Och värdshusvärden var inte sen att bistå med tillhandahållandet av denna tjänst. Det var förstås olagligt, men för den skull inte ovanligt. Med kyrkans och stadpolisens goda minne.
Det dröjde inte länge innan Karin fick möjlighet att utvidga sina arbetsuppgifter. Det var inte så mycket att hon fick frågan, en dag fick hon bara uppdraget och om hon inte gjorde det skulle hon få sparken. Den förste var en stilig, relativt ung irländsk sjökapten som gjort sig en förmögenhet på sjön och nu tyckte han förtjänade att ha lite roligt i Göteborg. Han var öm och varsam, hade inte haft många kvinnor före Karin och Karin tänkte att om alla var som han kanske detta yrke var något för henne.
Karin var vacker och blev snabbt populär. Snart upptäckte hon att hon kunde välja och vraka bland kunderna. Männen stod i kö för att njuta av hennes företräden och Karin upptäckte att hon kunde välja bort de allra vämjeligaste männen och låta dem gå till någon av de andra glädjeflickorna. För första gången i sitt liv upptäckte Karin hur det var att ha makt.
Men den som har makt blir också illa omtyckt och baktalad. De andra flickorna avskydde henne – inte helt utan anledning – och Karin hade få vänner. Vänner hon hade behövt den dagen hennes sötebrödsdagar tog slut. För endast en sak här i världen är säker, sa Karin, att den dagen kommer då någon annan tar över. För Karin blev det när hon blev med barn, något som hände de flesta förr eller senare. Karin blev tjock ock fick blemmor över hela kroppen. Barnet förlorade hon och så småningom återfick hon sitt utseende – hon hade ännu inte fyllt tjugofem. Men då var det redan försent. Under hennes korta bortvaro hade en annan flicka tagits i tjänst. En halvtyska som hette Magda.
En ny tid tog vid för Karin på Stigbergets värdshus. Nu var det hon som fick ta emot de kunder som ville ha henne, utan urskillning. De fula, de gamla, de perversa, de våldsamma. Hon hade inte längre makten och möjligheten att tacka nej. Karin började på allvar inse vad hon gett sig in i, men nu var det försent. Och hon kunde åtminstone försörja sig själv. Hon svalt inte. Under de närmaste tio åren sjönk hon sakta i rang och status i takt med sitt eget åldrande och kroppsliga förfall. Hon hade en del märkliga sjukdomar under de här åren, gärna ikring de nedre regionerna. Franska sjukan var hon mest rädd för, men den slapp hon undan tack och lov.
Så småningom fanns det inte plats för Karin på värdshuset. Hon blev för gammal och sparkades helt sonika ut. Hon skulle lämna plats för yngre och vackrare förmågor. Stigbergets värdshusvärd hade ju sitt rykte att tänka på. Karin flyttade till en närliggande bordell som hette” Sodom och Gomorra”, men efter några få år var det samma sak där. Nu försörjde hon sig genom att tigga och att erbjuda sina tjänster till de äldsta och mest malätna sjömännen, de som ingen annan ville ta i med tång, samt en handfull stamkunder såsom Manuel. Hon sov ibland på Kaparen gratis, när Didrik var på gott humör, annars i något stall eller sjöbod nere i hamnen.
Cecilia visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon tyckte synd om Karin och skämdes kanske lite för att hon ofta tyckte synd om sig själv. Cecilia kunde alltid resa tillbaka till Blå Galten, Karin hade inget val, hon hade ingenstans att ta vägen. Cecilia visste inte mycket om sin mors liv innan hon gifte sig med hennes far, men någon hade antytt att Katarina varit i en liknande situation. Cecilia hade till och med hört att hon suttit på fattighuset en kort period som mycket ung. Kanske var det därför hon alltid var så sträng mot sina döttrar, slog det plötsligt Cecilia. Kanske tyckte Katarina att flickorna fötts till ett enklare liv än hon själv, att de var otacksamma. Trots att Cecilia var krympling hade hon ändå sin familj att vända sig till. Katarina hade inte haft någon eller någonting, liksom Karin.
Cecilia tänkte ibland att även Cajsa förändrats. Sedan hon kommit till Kaparen hade hon tänkt på det allt oftare. Cajsa blev mer och mer lik modern. Lika kyligt beräknande, lika hänsynslöst koncentrerad på överlevnad. Men nu hade Cajsa börjat bli slarvig, kanske var det barnet, men något sa Cecilia att Cajsa begått ett misstag, hamnat i en situation som hon inte visste hur hon skulle ta sig ur. Cajsa var inte lika karaktärsfast som Katarina, hon lät sig styras av känslor och drifter på ett sätt som hon hade svårt att tänka sig om sin mor. Något sa Cecilia att något var mycket fel, kanske var det hennes egen överlevnadsinstinkt.

Kvällen blev allt senare och Cecila började fundera på att gå och lägga sig. Cajsa kunde hon inte se någonstans, vilket inte var ovanligt, men när hon skulle ta farväl av Sean upptäckte hon att även han var borta. Det var märkligt, men Cecilia antog att han var ute och pissade. Vilket på minde henne om att hon själv behövde uppsöka avträdet.
Hon öppnade den tunga dörren till Kaparen, stängde dörren om oväsendet därinne och smög runt knuten bort till dasset. Oturligt nog var de tre hålen inne i dasset redan upptagna av kroggäster så Cecilia bestämde sig för att sätta sig i diket bakom stallknuten. Det var inte lika bekvämt, men Cecilia kunde inte vänta. Hon lade ifrån sig käppen och satte sig lite klumpigt ned med stöd mot husväggen. När hon var klar lade hon plötsligt märke till ljud inifrån stallet. Det lät som om ett par hade sig en herdestund inne i stallet. Det var inget ovanligt och Cecilia tänkte först bara gå in och lägga sig, men sen slogs hon av en tanke och tvärstannade. Sean hade inte varit inne på krogen när hon gick ut! Inte var det väl… han hade ju försäkrat att han inte var med några av flickorna, att han inte betalade för sådant… fast… vem sade att han betalade för något därinne om det nu var han? Det lät minsann som om båda deltagare hade nöje av akten. Minsann… tyckte hon inte att hon kände igen kvinnans röst?
Cecilia kände, utan att veta varför, hur gråten steg i halsen. Kanske hade hon trott mer om Sean… Fast… som sagt, han kanske bara blivit förälskad i någon av flickorna. En del av dem såg riktigt bra ut, det var inte omöjligt. Om det nu var han därinne. Och i vilket fall som helst, varför skulle hon bry sig om det? Det rörde inte henne.
Ändå kunde hon inte förmå sig att gå därifrån. Som för att plåga sig själv gömde hon sig bakom grannknuten. Hon bara måste se vilka som kom ut därifrån. Svartsjukan bultade i henne, långsamt började hon inse att Sean betydde något mer för henne än hon trott. Han var inte bara en tolererbar gäst på Kaparen, inte ens bara en vän. Ju mer hon tänkte på det, desto mer insåg hon hur hon varje dag väntade på att han ensam eller i sällskap med Manuel skulle komma in genom Kaparens dörr. Hon hade verkligen trott att han var annorlunda, men det verkade inte bättre än att han ljugit den där kvällen utanför Kaparen som slutat med att hon kräkts på kapten Stenman.
Det dröjde vad som Cecilia tyckte var en evighet innan stalldörren försiktigt öppnades. Hon stålsatte sig inför det hon visste hon skulle få se, men nej… det verkade som om kvinnan skulle smita ut först. Vem var det…? En kvinna med mörkt hår som hon satt upp i en knut, utan tvivel efter älsskogen inne i stallet, breda axlar och höfter, kurvig men inte tjock, kraftiga ögonbryn… Cecilia ryggade tillbaka som om hon fått ett slag i ansiktet. Det var som om en avgrund öppnat sig och hon föll handlöst… Det var Cajsa!
Cajsas svek var bottenlöst. Inte nog låg hon med den ende karl Cecilia någonsin haft varmare känslor för, hon utsatte dem båda för risken att bli satta på bar backe genom att bedra sin make med en sjöman. För Guds skull, Didrik var ju bara några meter bort, på andra sidan väggen inne i Kaparen! Hur kunde hon vara så korkad? Hur kunde hon vara så… självisk?!
Cecilia kunde inte hindra sig, hon tog käppen och rusade fram så gott hon kunde, slet tag i sin äldre syster och skakade henne.
”Hur kan Cajsa!? Hur vågar hon?! Hon är inte bättre än de där… hur kan hon göra så här mot mig?!”
Tårarna sprutade och hennes röst sprack. Risken fanns att någon skulle höra dem, men hon brydde sig inte om det. Hon var förtvivlad och rädd på samma gång.
”Cecilia!” flämtade Cajsa medan hon tafatt försökte försvara sig mot Cecilia som alltjämt försökte klösa henne. ”Det är inte som hon tror…”
”Hur är det då!?” väste Cecilia. ”Hur i alla djävlars namn är det då?!”
Plötsligt formligen lyftes systrarna in i stallet. Någon hade kommit någonstans ifrån, hört dem och knuffat in dem i stallet där de inte hördes lika väl.
Det var Sean.
”Odjur!” skrek Cecilia åt honom. ”Förbannade horbock! Jag förbannar den dag jag mötte dig ditt…”
”Men Cecilia!” avbröt Cajsa. ”Vad har det tagit åt henne?! Jag har aldrig sett Cecilia sådan, det är som om hon är besatt…”
”Hur ska jag annars bete mig!?” vrålade Cecilia. ”Hur kan Cajsa göra såhär!? Har hon ingen skam i kroppen?! Förstår hon inte att det är slut om Didrik får reda på det här?! Har mor inte lärt henne någonting?! Han kommer att kasta ut oss båda två, och vad ska vi då göra?! Fara tillbaks till mor?? Och Cajsa med…” Hon avbröt sig, frös till is. Barnet… Det är klart det inte var Didriks… Naturligtvis var det Sean som var far till barnet…
”Flickor,” sa Sean plötsligt. ”Ni kan inte skrika såhär, någon kommer att höra…”
”Håll käften!” avbröt Cecilia ilsket. ”Sean har väl gjort tillräckligt!” Tårarna strömmade nedför hennes ansikte. ”Ligger med horor gör han inte, men andra mäns hustrur, det går visst bra…”
Det blev knäpp tyst i stallet. Sean och Cajsa stirrade på henne som om hon fallit från månen. Cajsa strök en svettig hårtest ur pannan, hon var rödmosig och tårögd, men också mycket perplex.
”Kära lilla Cissi… vad pratar hon om? Jag erkänner mina fel, med Gud som vittne, men vad har Sean gjort!?”
Cecilia stirrade på än den ene, än den andre. Skulle de försöka dölja alltihop nu? Trodde de att hon var lika dum i huvudet som hon var halt och lytt? Nog visste åtminstone Cajsa bättre än så… Plötsligt såg hon något röra sig i ögonvrån, inte en råtta utan något… större… Hon stirrade på skuggan som växte och förvandlades till stalldrängen, Klaus, som såg fruktansvärt skuldmedveten ut.
Cecilas haka föll ner. Hon tappade käppen och satte sig på en säck med havre. Hon var så ångerfull och utskämd att hon inte visste var hon skulle börja be om ursäkt.
Så talade Sean.
”My friend… hon trodde väl icke att det var jag?!” Han lät inte arg eller road, mer misstrogen.
Cajsa viftade undan Sean och satte sig på knä framför Cecilia. Hon tog systerns händer i sina.
”Kära Cecilia… jag vet att jag har gjort fel… jag är svag i köttet, det vet jag själv… men jag har aldrig bedragit Didrik förr, även om han förtjänat det… men Klaus, det är annorlunda… han är mig kär, Cecilia… Hon vet att Didrik är galen och…”
Hon avbröt sig när Cecilia skakade på huvudet.
”Det spelar ingen roll…” sa hon svagt. ”Om Didrik får veta blir han mer galen än han någonsin varit, jag känner inte honom lika väl som Cajsa, men detta vet jag… han kommer att slänga ut oss båda två…om han inte slår ihjäl Cajsa först…Vad spelar det då för roll att Klaus är henne kär?”
Cajsa teg. Hon visste att Cecilia hade rätt. Vid Gud, grubblade hon inte över samma saker natt och dag. Didrik skulle förstå att barnet inte var hans, de hade inte delat sängläger på månader.
”Det viktiga är förstås att Didrik aldrig får veta,” bröt Sean in. ”Han måste tro att barnet är hans, det är enda sättet. Jag är ledsen för er skull,” sa han vänd till Klaus och Cajsa, ”men sådant är livet. That’s life. Ingenting är enkelt.”
De bestämde sig för att gå tillbaka in på Kaparen igen, förutom Klaus som sov i stallet. Systrarna grät och omfamnades innan Sean sa åt dem att torka tårarna och uppträda som om allt var som vanligt. Cecilia var fortfarande helt omtöcknad och vågade knappast se Sean i ögonen. Vad skulle han tro om henne? Hon skämdes så hon ville dö. Till råga på allt gick Cajsa in på krogen först och lämnade Sean och Cecilia utanför, för att de inte skulle komma in alla tre på en gång.
”Jag ber om ursäkt, Sean… jag var så övertygad…jag vet inte vad som flög i mig…”
Sean sa ingenting först och rörde inte en min, men Cecilia kunde se på hans ljusa ögon att han log.
”Lilla Cecilita… jag blev också förvånad… jag trodde inte att hon hade sådan… eld inom sig! Men… hon ska inte tänka på mig så… tro mig… Jag är inte… jag kan inte… Hon är så ren och vacker, Cecilia. Jag är bara en sailor… jag kan inte ge henne någonting, och jag och kvinnor… hon vet att det är svårt för mig…”
”Vi går in!” avbröt Cecilia. ”Vi talar icke om detta mer, jag är ledsen att jag misstrodde honom. Sean är en bra karl, jag hoppas att han förlåter mig för det jag sa…”
”Of course jag förlåter henne, of course!”
Han sträckte ut handen som för att röra vid hennes ansikte, men hejdade sig och armen föll ner igen.
”Vi går in,” mumlade Cecilia igen och öppnade dörren. Larmet från kroggästerna slog emot henne och hon välkomnade det nästan. Hon ville aldrig mer vara ensam med Sean, hon ville aldrig tala med honom om detta någon gång mer, och förhoppningsvis skulle hon slippa det.
Cecilia och Sean hade knappt mer än stängt dörren bakom sig innan det bultade myndigt på den. Sorlet tystnade och allas ögon vändes mot Cajsa. (Didrik var som vanligt försvunnen). Klockan var väl över nio och det dracks friskt inna på krogen fast det var förbjudet. Knackningen gick inte att ta miste på: utanför stod Stadssoldater. Kaparen riskerade nu att bli stängd.
Cajsa stod alldeles stilla några sekunder, såg sig omkring och insåg att det inte var lönt att försöka dölja något. Kanske ville stadssoldaterna något annat. Efter kvällens uppträde inne i stallet var det knappt så hon brydde sig om vilket längre. Med bestämda stef gick hon över golvet och öppnade dörren. Mycket riktigt: där stod kapten Stenman och några av hans underordnade.
”Fru Catarina,”sa Stenman avmätt. ”Jag ser att ni har öppet trots förbudet, men jag kan inte ägna mig åt det i afton så Kaparen får bara en varning.”
Cajsa sa ingenting. Hon anade att enda anledningen till detta kunde vara att Stenman hade ännu sämre nyheter att komma med.
”Jag är rädd att vi har hittat ännu ett kadaver, frun! – I ert stall!”