Det var i slutet av februari och även om vintern inte riktigt hade släppt sitt grepp om Göteborg hade ljuset återvänt. Allt tidigare letade sig det vita gryningsljuet in i gränderna bland de fallfärdiga husen intill Stigbergstorget. Allt tidigare hördes larmet från fartyg vid masthugget som lastade och lossade. Till och med måsarna gav hals vid en allt tidigare timme.
Men Cecilia var lika trött som förut. Fortfarande intrasslad i någon märklig dröm snubblade hon ut för att hämta in vatten från den gemensamma brunnen på Stigbergstorget. Det var hennes uppgift, lika hatad som mjölkeriet var av pigan på Blå Galten. Hon var alltid först vid brunnen, ingen annan göteborgare hade orkat upp ännu, fastän hon hörde hur det slog i fönsterluckorna och skrapades i grindar. Ett fåtal var på väg upp, i övrigt var det folktomt.
Cecilia tog upp vattnet, försökte att inte låta för mycket skvimpa ut från det tunga ämbaret. Hon flämtade av tyngden och försökte gå så fort som möjligt för att bli av med sin börda. Hennes ögon var hela tiden på vattnet, på kullerstenarna som blev alltmer nedskvätta med väta.
Därför såg hon henne inte förrän hon var alldeles inpå.
Cecilia tog en genväg över kolartomten och kom därför ut på en gränd alldeles bakom Kaparen, istället för att följa allmänna vägen som hon gjort på väg upp till torget. När Cecilia väl såg upp, där i gränden bakom Kaparen, tappade hon ämbaret. Vattnet slogs ut över den leriga gatan, vätte ner Cecilia och bildade små floder ner mot stallarna som tillhörde Kaparen.
Ljuset som sällan hittade ner i den mörka gränden, var nu skoningslöst och obarmhärtigt avslöjande. Vid en stentrappa, ingången till en av de låga bodarna, låg en kvinna utsträckt. En förbipasserande skulle först kunna tro att det var en drucken nattfjäril som tuppat av från brännvinet. Men det var bara vid första anblicken. Eller önsketänkande.
Hon låg på rygg med ena armen sträckt över huvudet. Hon var klädd i livstycke och kjol, inget mer, otvivelaktigt en nattfjäril, kläderna var slitna och billiga, men ändå färgglada. Fast i gryningsljuset tycktes de bara grå och matta. Ena foten var onaturligt vriden under henne, kanske var den bruten, men det verkade inte spela någon roll. Inte nu.
Hennes hår var mörkbrunt, nästan svart och hyn vit som alabaster, den riktigt glänste i det bleka ljuset. Ögonen var vidöppna, pupillerna stela i döden och ett blodkärl hade spruckit i ena vitan och lämnat en rödspräcklig marmorering ända in till ögonvrån. Läpparna var mycket lätt åtskilda och blå till färgen. Halsen var sträckt och huvudet lätt lutat bakåt. Ett tjockt sår var upprivet rakt över struphuvudet, en svart glipa varifrån det hade runnit rännilar av blod som nu stelnat på sin väg nedför den vita halsen.
Cecilia vände sig om och försökte springa så fort hon kunde, men hältan var för svår och hon föll. Tårarna brände bakom ögonlocken och gallan steg i strupen. Hon skrapade upp armar och ben, men kände det inte. Hon måste bort, bara bort. Så långt bort ifrån det blodiga kvinnoliket som möjligt. Aldrig hade hon sett något så vidrigt… hur… vem… varför… frågorna hopades i hennes huvud samtidigt som hon inte brydde sig om svaren. Hon ville bara att det skulle bli ogjort. Att det aldrig skulle ha hänt, att hon aldrig skulle tagit genvägen, aldrig skulle gått efter vatten. Varför skulle just hon gå efter vatten? Hon som var lytt och allt? Och varför hade mor tvingat henne att flytta till Göteborg?
Väl framme vid Kaparens port fick hon luta sig över rännstenen och tårarna blandades med spyor i kullerstenen.

Stadsvaktmästare Stenman, befälet i Göteborgs stadsvakt, rättade till uniformen och klev upp på skjutsen som skulle ta honom till Stigberget. Han var en lång, mörk man i 40-årsåldern, med god hållning och rättvist sinne. Han hade städslats i armén för tjugo år sedan och nästan genast fått tjänst i stadsvakten i Göteborg. Hellre det än att sitta och ruttna i något torp utan något vettigt att göra i fredstid förutom att sparka efter grisar och påta i jorden. I stadsvakten fick man göra något som åtminstone påminde om soldatarbete.
Den här februarimorgonen hade han knappt ens fått på sig uniformen när en springpojke hämtade honom i hans hem. De hade hittat ett kvinnolik vid en av de sämre sjömanskrogarna uppe vid Stigbergstorget. Knivmördad vad det lät. En nattfjäril förstås. Ja ja, en mer eller mindre av de där sedeslösa fruntimrena gjorde väl varken till eller från om man frågade kapten Stenman. Det kanske till och med kunde vara bra i det långa loppet. Avskräcka andra flickor att ge sig in på samma yrkesbana.
Det var visst en av ölmamsellerna på det där gudsförgätna stället, Kaparen, som hade hittat honom. Hysterisk hade hon blivit tydligen. Fullständigt hysterisk. Jaja, fruntimmer, de var så känsliga…
Väl framma vid Kaparen klev han in i det skumma, låga rummet som stank surt av brännvin och kanske någon spya som inte torkats upp ordentligt. Krogvärden själv, Didrik, tycktes ha tagit händelsen som en ursäkt att bli dyngrak innan frukost och stod och vajade vid härden invid ena väggen. Vid ett av borden satt två kvinnogestalter, båda med utslaget hår och båda halvt klädda. Framför den ena stod en bleckbägare med något han antog var brännvin, medan den andra hade armen om den första. Hon med brännvinet hade långt, ljust hår och en lapp för ögat.
Stenman blev sällan mållös eller handfallen. Han var en karl som sällan om ens någonsin blev stående som ett fån. Men åsynen av Cecilia gjorde honom stum och närmast skräckslagen. Hon var utan konkurrens den vackraste kvinna han någonsin sett. Med ögonlapp och allt. Hon var en uppenbarelse, en ängels hägring i detta syndanäste.
Plötsligt såg den andra kvinnan upp på honom, hon var något äldre, mer härjad och mörkare. Hennes ögon gled över uniformen och hon verkade förstå vem han var.
”Bra att ni kom,” sa hon och reste sig. Som om hon skickat efter honom. ”Det var Cecilia här som hittade… liket…”
Stenman stirrade på henne, han hade nästan glömt varför han var där.
”Jag är alltså Didriks hustru,” hon nickade åt fyllesvinet som stod och försökte hålla balansen vid härden. ”Catarina Valdemarsdotter. Och det här är… min syster…”
”Jaha…”
Stenman hade ännu inte riktigt funnit sig. Han ruskade på huvudet några gånger för att återfå fattnngen.
”Så… var är liket nu?”
”Vi fick tag på en nattvakt som var på väg hem, han hjälpte oss att lägga henne i en bod. Vi har en stallpojke som… han och nattvakten tog in henne där.”
”Kände någon av er igen kvinnan?”
”Jag såg henne bara som hastigast, vaktmästar’n,” tillstod Cajsa. ”Men jag kände inte igen henne, och jag känner igen de flesta nattfjärilar härikring…”
”Så det var en nattfjäril då?”
Cajsa ryckte på axlarna. Hon hade inte tittat så noga på den olyckliga flickan utan bara utgått ifrån att det var en av de många glädjeflickorna kring Stigbergstorget. Dessutom var det oftast de som hamnade i problem. Som att bli mördad…
”Och fröken här hittade liket…” Stenmans röst nästan darrade lite när Cecilia långsamt lyfte på huvudet och såg på honom. Hon var rödgråten och ögonvitan var rödsprängd intill det ljusblå ögat. Näsan var svullen och hyn svettblank, men Stenman var ändå helt betagen.
”Vad heter fröken… det måste… stå i rapporten…”
Cecilia svalde. Hennes hals kändes sårig efter att ha skrikit.
”Cecilia Valdemarsdotter.”
”Kan hon visa var hon hittade kadavret?”
Cecilia blinkade några gånger och kände hur hela hennes inre protesterade mot detta förslag, men hon visste att hon inte hade något val. Stadsvakten var som prästen, det var bäst att lyda. Det hade Cajsa sagt åt henne.
På darrande ben reste hon sig och sträckte sig efter käppen.
”Blev hon skadad?” undrade Stenman förvånat.
”Nej, hon har klumpfot sedan födseln!” insköt Cajsa. ”Det är välan dumt av mig att låta henne hämta vatten varje morgon, mitt samvete har plågat mig, det ska han veta, men vi har så brått här bittida och sent att det kändes som en sådan lättnad när hon erbjöd sig…”
Hon skrattade nervöst och såg på Cecilia som oförstående stirrade på henne. Vad tog det åt Cajsa?
”Men det är inget annat fel på henne ska han veta, hon är flink ändå. Gör så gott hon kan… hon-”
”Ska jag visa var jag hitta’na eller inte?” avbröt Cecilia irriterat. Hon kunde inte förstå varför systern plötsligt bar sig åt som en pladdrande äktenskapsmäklerska. En berusad äktenskapsmäklerska dessutom, trots att Cajsa bara druckit ett par munnar brännvin.
De följde henne ut, både Stenman och Cajsa med en lätt skamrodnad på kinderna. Stenman för sina plötsliga känslor för den främmande flickan, och Cajsa föra att hon insåg att hennes dolda avsikter inte var så dolda när allt kom omkring. Det var inte första gången hon träffade stadsvaktmästare Stenman. Han var en stilig karl, och åtminstone så långt hon kände honom var han också en bra karl, nåja, hyfsad i alla fall. Men han hade det bra ställt, tjänstefolk och en våning innanför vallarna. Han var kanske inte rik, men han skulle duga åt Cecilia.
Nästan utan att hon själv märkt det hade hon halkat in på samma spår som alla andra i familjen: även hon ville gifta bort Cecilia. Cecilia var besviken på Cajsa och Cajsa var besviken på sig själv. Men sanningen var den att de alla visste att Cecilia fortfarande var en bricka i spelet om Blå Galten. Döttrar kunde ärva sina fäder bara om det inte fanns någon son eller annan manlig släkting. Visst kunde Cajsa själv fara tillbaka till Småland och kräva sin rätt, nog skulle hon klara av att sköta det gamla värdshuset. Det var bara det att hon kunde inte ta med sig sin suput till make till Svartbäcken. Det hade blivit värre på sistone, som att ha ett barn. Ibland var hon rädd att han skulle bränna ner halva kvarteret i fyllan. Inte kunde hon visa upp den maken för sin mor, ännu mindre riskera att han ställde till något med hennes farsarv. Nej, det var nog till Cecilia deras hopp stod.

Spekulationerna var förstås många på Kaparen den dagen. Först visste ingen vem kvinnan varit, men snart visade det sig att en av de nyaste nattfjärilarna som börjat flanera kring Stigbergstorget, en nederländsk flicka vid namn Famke, var försvunnen. En av medsystrarna som kände henne fick identifiera liket. Det var hon.
Fast, de flesta var överens om att mer intressant än vem offret var, var vem som tagit henne av daga. Och varför. Det var visserligen inte ovanligt att en glädjeflicka råkade illa ut, även om de flesta gick hädan för egen hand. Flera fick också så mycket stryk av en kund att de senare avlidit. Men detta verkade vara något annat. Ett överlagt mord. Hade flickan sett något hon inte borde ha sett? Hade hon vägrat att utföra de tjänster hon fått betalt för… eller… och det var det värsta… var det bara en mördare som älskade att mörda?
Cecilia befriades från arbete denna dagen. Hon satt vid samma bord som Manuel och Sean, drack öl och åt stekt strömming och gröt. Helt bedövad, tycktes det. Gamla Karin satt hos dem emellanåt. Hon klappade Cecilia på armen och försökte trösta, få henne att prata om det som hänt.
”Karin, låt flickan vara, por favor. Hon varit med om något mycket hemsk. Chingada madre…”
Manuel skakade på huvudet och log sitt tandglesa leende mot Cecilia. Cecilia försökte le tacksamt tillbaka. Hon ville verkligen inte prata om det hemska. Bara glömma. Manuell visste, ”losé” brukade han säga ”jag vet”.
Sean och Manuel verkade ha tagit på sig att hålla Cecilia sällskap denna fruktansvärda dag. De hörsammade Cecilias önskan att inte tala om händelsen, med undantag av en enda gång. Sean lutade sig fram och mumlade så att nästan bara Manuel kunde höra.
”Manuel, my friend, I knew that girl – Famke. I’ve seen her before, in Amsterdam. And here. It’s a long story but she came to see me not long ago…”
“Que? You are in trouble chico, you must tell the guard, yes?”
Sean ryckte på axlarna. Han hade förstås ingen lust att dra uppmärksamhet till sig. Det var inte så att det kryllade av misstänkta eller vittnen. Samtidigt ville folk gripa den skyldige så fort som möjligt så att han kom bort från gatorna. En utländsk sjöman med någon sorts anknytning till den döda kvinnan skulle vara en lämplig syndabock.
Cecilia tecknade åt Cajsa att hon ville ha en bägare brännvin. Hon rörde aldrig något starkare än det ganska svara ölet i vanliga fall, inte efter händelsen med Gabriel på Blå Galten, men idag kände hon att det var dags att göra ett undantag. Hon trodde också att hon hade tillräckligt med folk som skulle kunna skydda hennes dygd ifall det blev lika illa som den gången. Å andra sidan fanns det tillräckligt med folk som ville åt den också.
Cajsa lydde utan att blinka. Även hon hade fått en glimt av den döda kvinnan. Hon hade gärna tagit sig ett järn själv, men Kaparen skulle inte klara sig med både krögare och krögerska samt ölmamsell som var asberusade.
Manuel satte igång med sin sedvanliga, mer eller mindre obegripliga svada; som vanligt en blandning av svenska, spanska, engelska och karibisk pidgin. Dessutom var historierna han berättade alltid högst tveksamma rent sanningshaltmässigt, men om man inte trodde på honom, eller i alla fall öppet visade sin misstro, blev han sur och svor åt en på spanska. De flesta hade lärt sig detta och höll tyst under Manuels långa, men underhållande monologer. Den här dagen ansträngde han sig för att berätta något roligt, för att muntra upp Cecilia och få henne på andra tankar. Han berättade en historia om något konstigt brännvin de druckit på någon ö utanför Afrikas kust hösten ’34. Det hade varit sött och nästan inte smakat brännvin överhuvudtaget. Manuel hade själv trott att det var någon slags svagdricka och hällt i sig flera stop utan att blinka.
”För det vara så sött, ni förstå, som kyss av mamacita! Och det vara så gott så jag tänka: Besame mucho!”
Vid dessa ord bröt Manuel ihop av skratt över sin egen lustighet och skrattade så han grät i flera minuter. Det här hände allt som oftast när Manuel berättade historier, därför tog de alltid väldigt lång tid att berätta.
”Men snart jag börja känna mig dåligt i min…. estomage… i min magen… Jag börjar, ni vet… kräkas!” Varvid den gamle spanjoren började låtsasspy som för att undvika att någon missuppfattade vad det handlade om, frånsett då att han denna gång för en ovanlighetens skull fått tag på rätt svenskt ord.
”Jag kräkas överallt! På allt! Todos! Jag skulle kräkas på en kung om han varit där! Jag kräkas hela tiden! Jag till och med kräkas på en get! Den blev loco och försöka döda mig! Den jaga mig och vilja… ni vet… med sina…”
Manuel satte sina pekfingrar som horn på huvudet och låtsades stånga Cecilia. Den spanske sjöbusen utvecklade det här med geten länge och noga. Beskrev in i minsta detalj hur han jagats gata upp och gata ner i den lilla fiskebyn av den galna geten. Händelsen verkade ha tagit mycket hårt på honom. Till slut hade han fått klättra upp i ett olivträd eller dylikt, det var inte så noga, och undertiden hade djävulsgeten gått runt trädet och vaktat. I flera timmar.
Det hela var mycket lustigt, och säkerligen inte ett dugg sant. Åtminstone inte det där med att geten jagat upp honom i ett träd, men Cecilia skrattade likväl så hon grät åt historien. Manuel blev då ännu mer upplivad och försökte slå i samtliga at geten försökt klättra upp i trädet efter honom, men då gick han för långt och Sean sa till honom ”O callate” – håll käft nu. Sjömän var råbarkade busar och tålde bara att man smäckte till en viss gräns. Man skulle veta när det var dags att sluta.
Den är kvällen verkade dock inte Cecilia veta när det var dags att sluta. Hon drack mer och mer och till slut kände hon hur rummet snurrade. Vacklande reste hon sig upp och höll nästan genast på att falla. Sean fångade upp henne i sista stund.
”Vart är Cecilia på väg? Mår hon inte bra?”
Cecilia skakade på huvudet.
”Jag måste nog gå ut ett slag…”
Cajsa tycktes inte finnas någonstans och Didrik hade slocknat i ett hörn, så Cecilia lät Sean följa henne ut på gatan medan Manuel drog igång ännu en historia. Den här gången verkade det handla om när Manuel arbetade åt en av engelska kronans kapare i Västindien, han hade blivit full på rom och råkat lägga sig i kaptenens säng i stället för sin egen koj. Kaptenen hade inte blivit särskilt glad när han upptäckte Manuels misstag. Speciellt inte som kapten var nästan lika full själv och inte upptäckte fadäsen förrän på morgonen då de två legat närapå i varandras armar i flera timmar. Den gången var det nära att det blev plankan, det bedyrade Manuel.
Cecilia och Sean gick miste om den här lilla anekdoten eftersom de tog sig ut ur den överfulla krogen och ut på Allmänna vägen. Cajsa och Didrik skulle nog vara glada om Stenman inte kom tillbaka redan ikväll, klockan var långt över nio och ingen hade tänkt att sluta servera öl ännu på länge.
Den berusade kvinnan fick stödja sig mot husväggarna när hon gick utomhus och kräktes snart vid knuten. Sean satte sig lugnt tillrätta på stentrappan upp till Kaparens port. Cecilia spydde för andra gången denna dag tills hon inte hade något kvar att spy, och vacklade sedan tillbaka till Sean. Hon dråsade ner bredvid honom och hängde med huvudet.
”Vi kan stanna här lite om Cecilia vill,” sa Sean vänligt. ”Hon kan behöva lite frisk luft…”
Cecilia orkade inte ens fundera på om Sean kunde ha baktankar med att de skulle stanna, hon ville inte gå in i den trånga, illaluktande krogen igen. Sean rörde henne inte utan tog fram sin pipa ur fickan, stoppade den och tände den genom att slå sitt elddon mot gatstenen. Doften spred sig i den kalla kvällsluften, en säregen, egentligen obeskrivlig men inte oangenäm doft. Valdemar hade rökt pipa de sista åren, Cecilia kom att tänka på sin far för första gången på flera dagar och sorgen slog henne i magen. Hennes far var borta för alltid, han skulle inte vara på Blå Galten när hon kom tillbaka. Om hon kom tillbaka…
Hon ruskade på huvudet som för att slå bort de plågsamma tankarna om den döde fadern. Hon såg på Sean som förnöjsamt puffade på sin pipa. Han var skäggig och lite långhårig, hade sett direkt skräckinjagande ut om det inte hade varit för de snälla, klargröna ögonen. Inte för att hon såg honom nu, i mörkret. Nu såg hon bara silhuetten av hans näsa, skägg och pipan.
”Sean,” sa hon plötsligt. Det var som om alkoholdimman skingrats och hon tänkte klart för första gången på hela dagen. ”Kan jag spörja honom en sak jag har grunnat på?”
Sean vred på huvudet, hans ögon blänkte förvånat i mörkret.
”Of course.”
”Alla de andra sjömännen springer med flickorna i gränderna, vare sig de har råd eller ej. Men icke Sean… Inte en enda gång…”
Sean sa ingenting på en lång stund. Han bara puffade på pipan och stirrade ut i natten. Till sist harklade han sig.
”Det finnes flickor som går i hamnen också, ska hon veta,” sa han till sist och Cecilias hjärta sjönk. Hon visste inte varför, men hon ville gärna att Sean skulle vara annorlunda gentemot de andra sjömännen. Inte bara att han var mer diskret än att gå i gränden med flickorna på Kaparen och hellre låg med de ännu smutsigare fnasken nere i hamnen, i någon sjöbod eller bakom en packlår. Men det var väl som Cajsa sa… karlar var likadana allihop…
”… inte för att jag springer med dem heller…” återtog Sean efter en eventuellt avsiktligt lång paus.
Cecilia försökte se på honom i dunklet. Drev han med henne? Hon skrattade lite nervöst.
”Är han gift månntro?” Ungefär som om det skulle ha hindrat honom…
”No, ma’am.”
”Är han så gudlig då, att han inte…”
”Nej, inget sådant!” avbröt Sean hastigt. Han gjorde en paus igen. ”Vill hon verkligen veta?”
Cecilia ryckte på axlarna, sedan insåg hon att han ändå inte kunde se det.
”Mig kvittar det lika,” sa hon så neutralt hon kunde. ”Jag är inte den som lägger näsan i blöt kan han tro… men vill Sean berätta’at så…”
Hon kunde inte se det, men hon visste att Sean flinade där inne i skägget.
”Jag kan berätta storyn om mig själv, Cecilia. Det är en ganska sorglig historia. Very sad, you see. Jag föddes på Irland, det är långt härifrån. Jag känner inte min far, han var ingen och… alla… kan man säga… min mor var… ”
Sean avbröt sig och det verkade som om han inte ville fortsätta. Cecilia skulle just mana på honom när han trots allt fortsatte.
”Hon var en… hora… som Karin och de andra. Vi bodde på ett horhus i Dublin… det var så jag växte upp.”
”Det låter fruktansvärt…” sa Cecilia, utan att veta om det var rätt sak att säga. Hon kände att hon mådde lite illa igen.
”Det var inte så farligt. Inte egentligen. Det… flickorna var snälla mot mig, det var roligt för dem att leka med mig när de inte… arbetade… Men ibland, de männen som kom dit, en del slog dem… en gång var det en som nästan dog… det var mycket horrible. Jag var väldigt rädd. Ja, det var så det var. Sedan en dag när jag fortfarande var liten, kanske åtta, nio, kom en svensk sjökapten till horhuset. Han blev kär i min mor och tog henne därifrån. Han tog oss hit.”
”Var det bra?”
”Jag trodde det, men han gifte sig aldrig med henne. Han behandlade henne lika mycket som en hora som när hon bodde i Dublin. Han slog henne och kallade henne hemska saker. ´En gång hora, alltid hora. Once a whore you’re nothing more.’ I’ll never forget it…”
Sean både bröt mer än vanligt och blandade in engelska ord i svenskan, vilket han aldrig gjorde annars.
”När jag var femton hon blev sjuk och dog. Då gav jag mig ut på sjön. Och jag svor att aldrig vara med en flicka för pengar. Aldrig. Jag kan inte… förstår hon…?”
Cecilia nickade.
”Jag begriper, Sean.”
”Jag har haft några flickor, men inte de där… Och jag betalar inte… jag vill inte bli som de männen… som sjökaptenen…”
Cecilia hade en fråga kvar, men det bar henne emot att fråga. Hon hade berättat hur hon förlorat sitt öga, men Sean hade aldrig i sin tur berättat hur han förlorat sitt. Kanske fanns det en anledning till att han var tystlåten om just det. Frågan var om hon ville veta…
Ändå frågade hon, och mycket riktigt fick hon svaret att hon inte fick något svar.
”Jag har berättat tillräckligt nu, lilla Cecilita…”
Han skrattade till. Ett skratt Cecilia inte ens kunnat tolka ens i nyktert tillstånd. Och hon förstod att det var allt svar hon skulle få. Sean var kanske lite mindre omgiven av hemligheter för henne nu, men uppenbarligen ville han fortfarande behålla några. Och kanske hade hon hört tillräckligt för ikväll. Det hade varit en minst sagt omvälvande dag, och det var dags att gå och lägga sig.
Nätterna i Kaparens kammare hade blivit betydligt lugnare, och framför allt betydligt mer privata sedan Sean hjälpt henne genom att sätta upp fällor för de objudna, icke-betalande gästerna. Däremot uppstod en ovälkommen syssla på morgonen: de flesta råttorna drunknade i Seans ondskefullt snillrika uppfinning som gick ut på att råttorna i jakt på en bit fläsksvål eller ost, dränkte sig själva i ett litet ämbar vatten. Vissa morgnar kunde stanken av råttlik nästan få Cecilia att ångra sig, men Cajsa ville inte ha mer skrik och spektakel på sin krog och vägrade låta Cecilia ta bort dem. Hon var också något mindre äckelmagad än sin syster och slängde alltid ut råttorna egenhändigt; alltmedan hon muttrade ilsket förstås.
Den här kvällen var det inte råttorna Cecilia fruktade utan mardrömmar om den döda kvinnan hon hittat. Hon hade ärvt sin fars tvivelaktiga vana att ofta drömma elaka drömmar, och därför drabbades ofta Cecilia, liksom fadern gjort, av sömnsvårigheter.
”Kanske är det tid för Cecilia att gå in och vila,” sa Sean, som sett hur den blonda flickan nickade med huvudet. ”Behöver hon hjälp?”
Han rörde helt lätt vid nedre delen av hennes arm och Cecilia skulle just avböja hans erbjudande, hon hade trots allt sin käpp, när en röst strax intill fick dem båda att hopppa högt. Samtidigt blev deras ögon, som vant sig vid mörkret, nästan bländade av lyktan som hölls upp mt deras gestalter.
”Hur var det här?”
Rösten var myndig och nästan fientlig, i ljuset från lyktan kunde Sean och Cecilia skymta den gula västen som var signifikant för stadssoldaternas uniform. Sean suckade, stadssoldaterna skulle då alltid bråka med sjömän, särskilt utländska sjömän. Bäst att försöka låta så svensk som möjligt.
”Flickan är syster till Cajsa på Kaparen, vi ska gå in nu.”
Seans ”r” avslöjade honom genom att vara utpräglat engelska, han hade aldrig lyckats träna bort dem. Soldaten tog ett steg närmare och Sean började svettas. Cecilia verkade börja må illa igen, för hon sa fortfarande ingenting utan lutade sig bara mot husväggen.
”Jaså!” röt karlen. ”Och vad gör I två härute? I vet väl att horeri är förbjudet enligt svensk lag?! Låt mig se på slinkan…”
Soldaten tig ett steg fram och slet tag i Cecilias nacke, tvingade henne att se på honom. Han stelnade till och släppte henne.
”Fröken Cecilia… jag ber om… vad… vad gör hon med den här… skurken…”
Det var kapten Stenman, och han verkade allt annat än glad över att hitta Cecilia stupberusad tillsammans med en utländsk sjöman.
”Nej det är… ingen fara…” stötte Cecilia fram. Världen hade åter börjat snurra och hon kände hur gallan steg i halsen. ”Sean är ingen skurk… oroa sig inte… han är som en… br…”
Cecilia hann inte avsluta meningen utan snubblade framåt och kräktes förargligt över Stenmans gula väst, vita strumpor och tjusiga skor med spännen.
Ögonblicket efteråt verkade tiden stå stilla. Cecilia rasade ihop mot väggen, inte medvetslös, men omtöcknad, Sean stirrade på Stenmans nedkräkta uniform och Stenman gjorde detsamma. Det stank surt och vämjeligt, ett tag trodde Stenman att han också skulle börja spy. I vanliga fall hade han blivit rasande, kanske klått upp flickan, eller satt henne i arresten. Eller åtminstone stängt Kaparen för att de serverade brännvin efter klockan nio. Men det var som om luften gick ur honom, han gav Cecilia en lång blick, vände sedan helt om och försvann ner längs Allmänna vägen.
Cecilia var bara halvt medveten om vad som hänt och hon skulle bara knappt minnas det dagen efter. Hon öppnade ögonen och förstod först inte var hon var någonstans. Hade hon tagit sig in på krogen igen? Nej, nu såg hon husväggarna som lutade skevt mot och från varandra. Hon hade ansiktet vänt mot en gränd bakom Kaparen, nära stallarna. I skummet kunde hon urskilja ett par som vänslades. Hon såg inte kvinnan, men det var Klaus, den nederländske stalldrängen på Kaparen. Drygt tjugo och hade ett väldigt trevligt utseende. Det kunde väl inte vara någon av nattfjärilarna? Kanske en av mamsellerna på Stigbergets värdshus? En del av dem var unga och mycket vackra. Visst skvallrades det att de inte var mycket bättre än nattfjärilarna, eller snarare värdshusvärden ville att de skulle underhålla värdshusets finare gäster på alla sätt och vis, men i alla fall. Cecilia skulle just få se kvinnans ansikte eftersom Klaus vred på huvudet, men just då blev hon lyft i vädret av Sean. Han slängde henne över axeln som en säck potatis och hon kunde inte längre se paret. Inte för att det egentligen spelade någon roll, hon brydde sig inte om vad Klaus gjorde. Det var mer för att förströ tankarna och glömma bort att hon just tömt sitt maginnehåll på en hög officer i Göteborgs stadsvakt. När Sean sparkade upp dörren till Kaparen hade hon redan somnat.
Men Sean hade skymtat kvinnans ansikte, och även om det inte var något som rörde honom så bekymrades han av vad han sett.